Skip to main content

Ingen älskar pessimisten.

Blogginlägg   •   Sep 21, 2014 18:58 CEST

Det finns många grupper människor som upplever ett utanförskap. I samhället i stort och i olika delar av det, som till exempel i arbetslivet. Exempelvis har Linus Jonkman i sin bok Introvert – den tysta revolutionen, belyst de introvertas upplevelse av sitt utanförskap.

Några som likt de introverta varit bortglömda och oönskade är Pessimisterna. Det är kanske inte så konstigt. Pessimisterna blir fördomsfullt betraktade som negativa och trista, som nej-sägare och bakåtsträvare, ja helt enkelt olyckliga. Givet detta, så kan jag förstå att man inte ser pessimismen som något eftersträvansvärt, utan snarare just oönskat och något som bör undvikas.

Men nu är det inte så vi pessimister är. Vi är oftast lyckliga, åtminstone lika ofta som de som ser sig själva som optimister. Det finns lyckliga och olyckliga pessimister, likväl som det finns lyckliga och olyckliga optimister så i det avseendet är vi väldigt lika.

Däremot har vi sannolikt olika syn på hur vi når till lyckan. Vi pessimister chansar mindre, vi förbereder oss ofta mycket mer och vi utgår ofta från att det värsta kommer att hända. Tyvärr finns det en ”sanning” i vårt land som säger att man ska tänka positivt, sätta höga mål och tro på sig själv. Precis som att det i sig själv har ett egenvärde. Så är det inte. Att tänka positivt ska vara en metod som ska leda till ett resultat. Ett bättre förhållande, en bättre arbetsprestation eller något annat. Tänk om man kunde nå dit på ett annat sätt, kanske genom att vara förberedd och förvänta sig det värsta. Det många skulle säga är att tänka negativt.

Frågan om det inte rent av blir bättre? Pessimisten genom sina förberedelser och sina negativa spådomar skaffar sig ofta ett antal lösningsalternativ och bättre resurser att hantera en oönskad situation då den inträffar. Dessutom, genom sina lågt ställda förväntningar kan han glädjas extra mycket då han lyckas med det han företagit sig.  Det blir dessutom ofta pessimisten som städar efter optimisten då något gått åt helvete.

Men vem vill minnas det?

Det finns många i vårt samhälle som inte känner igen sig i den sanning som säger att man ska tänka positivt, alltid se glaset som halvfullt och inte vill leva efter mantrat att ”allt löser sig”, nämligen vi Pessimister.  

Vi som är pessimister känner ofta en stor press att förändra oss och att vi ska passa in i den optimistiska mallen för att bli sedda och uppskattade i såväl privat- som arbetsliv. Den press som vi upplever gör att vi blir spända och obekväma och paradoxalt nog upplevs som än mer negativa. Vart pessimisten än vänder sig så har han alltså sin pessimistiska ända bak.

Vi lever i en tid där öppenheten ökar, jämställdheten och acceptansen för människors olikhet växer för alla möjliga grupper i samhället. Låt det även bli så för oss pessimister. Låt även vårt sätt att se på världen bli något normalt och önskat.  Idag är det inte så.

Leve den lyckliga pessimismen!