​När möjligheten till skola inte ska tas förgivet

När Vajmas föräldrar behövde ta henne och tre av hennes fyra syskon på flykt från kriget i Afghanistan var hon 6 år gammal. Flykten gick genom landskapet ridande på åsnor och hästar för att undvika vägarna som var sönderbombade eller av för stor risk för att trampa på minor. Under fem års tid bodde de i många olika länder och familjen blev tryggheten i tillvaron. Vajma kommer inte ihåg denna tid som något obehagligt eller traumatiskt och tror att det har att göra med hennes föräldrars attityd gentemot barnen som hon kommer att vara evigt tacksam för. De gjorde nämligen flykten till en lek där familjen: det goda, skulle vinna mot kriget: det onda. När Vajma var 11 år anlände hon och familjen till Danmark. Den öppnande frågan vart hon kommer ifrån svarades utan någon tvekan med ”Danmark är mitt hem”.

På grund av denna bakgrund har inte Vajma haft samma förutsättningar som andra danska barn. Hon började inte skolan förrän i nionde klass vilket har gjort att vissa grundskolekunskaper har fallit bort. Dock har det gjort henne till en stark personlighet som inte ger sig i första taget och bockat av både en kandidatutbildning i kommunikation och en master i Human Resources. Vajmas motor i livet är nämligen att alltid lära sig nya saker, hon menar att vi människor aldrig blir helt fullärda. Något som hon för vidare till sina egna barn och hon berättar för dem hur möjligheten till skola inte är självklar för alla barn i världen och inget som ska tas förgivet.

Efter en flytt till Sverige tillsammans med sitt livs kärlek, två graviditeter och masterexamen så började hon söka jobb i både Sverige och Danmark. Tack vare tryggheten i familjen och den starka tron i sig själv och tron på att det finns ett specifikt mål för alla har hon kunnat stå för och agera efter sina åsikter så kunde hon välja att inte stanna kvar på en arbetsplats där hon inte trivdes. Detta är även grunden till hennes intresse i just HR-frågor.

Därför fortsatte Vajma att söka jobb med inriktning mer på den svenska arbetsmarknaden. Hon sökte tjugo jobb om dagen och fick minst lika många avslag, många utan något svar alls. Utifrån sitt nätverk och en vän fick hon tillslut kontakt med MINE’s medlemsföretag MKB som satte henne i kontakt med MINE. Vajma fick chansen till ett möte direkt där hon kände att hennes självförtroende växte genom att få bekräftat att hennes driv kommer att leda till jobb. Genom MINEs projekt SAMSPELET fick hon sedan en praktikplats på Adecco. Hennes varma ord om Adecco och hur tog hennes vilja i första rum är rörande. Efter praktikens slut arbetade hon några konsultuppdrag via Adecco när hon sedan fick kontakt med Randstad där hon arbetar som konsultchef idag.

Då den kund hon arbetar flitigast med på Randstad valt att säga upp sina konsulter så vet inte Vajma vad som kommer hända framöver. Självklart är hon nervös för att stå utan arbete igen, men här kommer dock hennes starka tro i sig själv, och i att det finns ett mål för just henne, till sin rätt igen.