​Forskarporträtt: Åsa Östlund ger textiler nytt liv

– Aldrig mer!

Åsa Östlund var helt säker på sin sak när hon lämnade Gruvöns bruk i Grums efter att ha arbetat där varje sommar från det att hon var 17 år till dess att hon slutade universitetet.

– Jag var anställd på labbet och tog massor av rutinprover, men jag förstod aldrig varför. Kollegorna var bra, men rutinarbetet var så trist att jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle jobba med cellulosa.

Så blev det inte, men mer om det senare.

Idag är Åsa Östlund biträdande programchef på Mistra Future Fashion. Hon är en av dem som försöker utveckla metoder som ska göra det enklare och mer effektivt att omvandla slitna textiler till nya, bland annat här på RISE i Stockholm men även i Göteborg där hon också bedriver sin forskning.

Anledningen till att hon och forskningsprogrammet lägger ner möda på något så besvärligt som att bryta ner motsträviga molekyler för att sedan sätta samma dem igen är att konsumtionen av textila material ökar i samma takt som jordens befolkning växer. En effekt som förstärks av att allt fler har fått råd att handla kläder. En trend som inte är hållbar i längden, varken miljö- eller resursmässigt.

I Sverige köper vi i genomsnitt 13 kilo kläder per person och år. Åtta av dessa hamnar i slutändan i soporna medan tre kilo återanvänds på ett eller annat sätt. Skulle vi använda våra kläder tre gånger längre skulle miljöpåverkan minska med 70 procent. Även om de exakta siffrorna ser olika ut runt om i världen är trenden likartad i de flesta länder.

–Därför måste vi både öka återvinningen och återanvändningen av textila material, menar Åsa Östlund.

Vill hitta nya metoder

Idag är det endast små kvantiteter uttjänta textilier som får ett nytt liv. Att det är så har flera förklaringar men en är enkel; det finns få metoder för att ta tillvara de fibrer som finns i tyger. Åtminstone om det dessutom ska vara ekonomiskt och miljömässigt acceptabelt.

Åsa Östlund är utbildad fysikalkemist och i sin strävan bort från massabruket valde hon att göra sitt exjobb inom läkemedelsindustrin. Där ägnade hon sig framförallt åt svårlösliga molekyler och deras upplösning och interaktioner med proteiner.

– Efter att ha arbetat där en tid dök det upp en doktorandtjänst på Chalmers. Kruxet var att jag skulle studera vatteninteraktioner – hos cellulosa... Men plötsligt blev ämnet intressant.

Fortfarande var hon långt ifrån modebranschen. Men när Mistra Future Fashion skulle starta 2011 blev Åsa Östlund tillfrågad om hon ville bli biträdande programchef.

– Jag hade inga kunskaper om branschen men jag lockades av att få vara med att skapa ett hållbart mode. Mina kunskaper hade ett värde när vi började fundera på hur ett återvinningssystem för textilier skulle kunna fungera.

Mistra Future Fashion organiserades inledningsvis runt åtta projekt där varje disciplin var en egen gren. Inom vart och ett av dessa delområden gjordes stora framsteg men att få till ett gränsöverskridande arbete var besvärligare. Forskarna stannade helst inom sina respektive stuprör, vilket gjorde att de hade svårt att förstå varandra.

– I början försökte jag ibland få forskare från olika discipliner att gemensamt studera ett problem, men ofta kom de tillbaka med varsin lösning. Att det skulle vara så besvärligt att få till fungerande samarbeten trodde jag inte.

Blandade material extra utmaning

Det tog Åsa och den övriga programledningen två år att få till den tvärvetenskapliga forskningen, men nu när de har gått in i en andra programperiod menar hon att den fungerar. De åtta delområdena har dessutom blivit till fyra. Rubrikerna för dessa är: design, leverantörskedja, användare och återvinning. Förutom dessa skapas mindre popup-projekt allt efter behov.

Ett sådant är Re:mix. Det ska under Åsas ledning försöka utveckla metoder för att separera de båda textila fibrerna nylon och elastan från andra textila material. Bakgrunden är trenden inom textilindustrin mot ökad användning av blandmaterial.

– Det kan ge textilier med nya egenskaper men gör samtidigt återvinningen betydligt mer komplicerad. Tidigare var jag inne på att vi måste förbjuda mixade material, men eftersom utvecklingen går i motsatt riktning har vi insett behovet av metoder för att separera olika typer av fibrer från varandra utan att de förstörs, menar Åsa.

Hon visar på den NMR-spektrometer som är hennes huvudsakliga verktyg när hon på molekylär nivå vill undersöka hur till exempel cellulosa interagerar med olika lösningar eller med omgivande molekyler.

Tillsammans med både svenska och österrikiska forskare försöker hon nu designa ett enzym som kan klippa sönder polymerer på ett sätt att de går att sätta samman igen. Lyckas de kommer det att bli möjligt att ta ett par stretchjeans, som består av både nylon och elastan, stoppa in dem i en process och sedan få ut de båda materialen i separata högar. Försöker man återvinna jeanstypen idag kan man bara återvinna det ena medan det andra måste offras.

– Det räcker inte att vi tar fram en grön lösning, om den ska få genomslag måste den även vara billig. Få tillverkare är idag villiga att ta en större merkostnad för att återvinna fibrer. Vi måste dessutom se till att hela kedjan från producenter till användare fungerar om återvinning ska få någon verklig betydelse.

Bomull kan återuppstå i ny form

Den textila fiber som är enklast att återvinna är polyester, men inte ens det sker i någon större omfattning. Det finns även en del frågetecken om dagens teknik är kostnads- eller miljömässigt rimlig.

– Ska det vara intressant måste energi- och kemikalieanvändningen i återvinningsprocessen minska. En alternativ väg är att återvinna polyester från andra områden, till exempel pet-flaskor, och göra textilfiber av dem. Flaskorna har den fördelen att när de har blivit så slitna att de inte längre kan användas till dryck har det fått en molekylvikt som passar perfekt för textila fibrer.

Den vanligast textila fibern är bomull men det är ett ganska besvärligt material. Dels för att produktionen är långt från miljövänlig, dels för att återvinningen är besvärlig. Ett annat problem är att bomull slits hårt under användning och tvätt. Därför kan ett nytt plagg som mest innehålla 20 procent återvunnen fiber, resten måste vara jungfrulig råvara.

– Om vi däremot tar de slitna bomullsfibrerna och gör viskos får vi en betydligt högre återvinningsgrad, säger Åsa och visar på den blus som hon bär för dagen.

Den är tillverkad i lyocell, ett cellulosabaserat textilt material med tydlig silkeskänsla som precis som viskos kan produceras av återvunna bomullsfibrer. Ett tydligt exempel på att morgondagens kläder med Åsas och de andra forskarnas hjälp kan bli både gröna och sköna.