Skip to main content

Konkurrensklausuler och lojalitetsplikt

Nyhet   •   Jul 11, 2018 11:46 CEST

Foto: Ernest Brillo

Arbetsdomstolen (” AD”) har i en dom från den 4 juli 2018, prövat bl.a. skäligheten av konkurrensklausuler i anställningsavtal, gränserna för arbetstagares lojalitetsplikt vid planering eller förberedelser av konkurrerande verksamhet och värderingen av ekonomisk skada vid brott mot lojalitetsplikten.

Bakgrund

Fyra arbetstagare

Fyra arbetstagare – A, B, C och D – vid ett låsföretag sade upp sig för att istället verka för ett konkurrerande företag. C och D blev ägare till det konkurrerande företaget, där C blev styrelseordförande och D blev verkställande direktör. A och B blev anställda i det konkurrerande företaget.

A var tidigare, via ett aktiebolag, ensam ägare till låsföretaget. I samband med en tidigare inkråmsöverlåtelse av verksamheten, hade A och B ingått anställningsavtal som innehöll konkurrensklausuler. Konkurrensklausulerna innebar att A och B under två år efter anställningens upphörande, förbjöds att bl.a. ta anställning eller gå in som delägare i verksamhet som konkurrerade med låsföretagets verksamhet eller på annat sätt bistå konkurrerande verksamhet. Konkurrensklausulerna innehöll inte någon bestämmelse om ekonomisk kompensation till A och B för konkurrensåtagandet. Konkurrensförbudet var förenat med ett avtalsvite om 30 000 kronor per månad som den konkurrerande verksamheten pågår.

Låsföretaget menade att A och B hade brutit mot konkurrensklausulerna genom att verka för det konkurrerande företag. Låsföretaget menade vidare att samtliga fyra arbetstagare hade brutit mot lojalitetsplikten genom att, under pågående anställning, planera, förbereda eller påbörja den konkurrerande verksamheten. Låsföretaget begärde bl.a. avtalsvite för brott mot konkurrensklausulerna från A och B om 720 000 kronor vardera och skadestånd i form av utebliven vinst från de fyra arbetstagarna för brott mot lojalitetsplikten om totalt 1 200 000 kronor.

Fråga i målet var alltså bl.a. om A och B hade brutit mot konkurrensklausulerna och om de fyra arbetstagarna hade brutit mot lojalitetsplikten och därför var skyldiga att betala avtalsvite respektive skadestånd till låsföretaget.

Domen

Konkurrensklausuler

AD konstaterade att A hade ingått det anställningsavtal som innehöll konkurrensklausulen som ett led i en affärsmässig uppgörelse. A hade, via ett aktiebolag, varit ensam ägare till låsföretaget och hennes aktiebolag fick tre miljoner kronor för verksamheten, varav 45 procent avsåg avtalat goodwillvärde. Det var alltså fråga om en s.k. blandad situation, där A:s intresse som indirekt ägare av den överlåtna verksamheten utgjorde ett betydande inslag. Konkurrensklausulen bedömdes ha varit av avgörande betydelse för verksamhetsöverlåtelsen, dvs. låsföretaget har haft ett s.k. berättigat intresse av att A var bunden av en konkurrensklausul. A ansågs vara fullt kompenserad för konkurrensåtagandet genom den ersättning som hennes aktiebolag fick vid försäljningen av verksamheten. AD fann sammantaget att A var bunden av konkurrensklausulen.

AD konstaterade vidare att A hade brutit mot konkurrensklausulen genom att vara anställd eller på annat sätt bistå den konkurrerande verksamheten under konkurrensklausulens bindningstid på två år. A ska därför betala ett avtalsvite om totalt 720 000 kronor till låsföretaget. Med hänsyn till den ersättning som A:s aktiebolag fick vid försäljningen av verksamheten, var det avtalade vitet skäligt.

AD fann däremot att B inte var bunden av konkurrensklausulen sitt anställningsavtal. Domstolen bedömde att konkurrensklausulen var oskälig enligt 38 § avtalslagen och att den därför inte skulle tillämpas. AD fäste i bedömningen framförallt vikt vid att:

  • B inte hade ingått det anställningsavtal som innehöll konkurrensklausulen som ett led i en affärsmässig uppgörelse. B var visserligen gift med A, men han hade inte varit ägare till låsverksamheten och hade inte heller fått del av ersättningen vid försäljningen av verksamheten.
  • B arbetade huvudsakligen med installation och service av låssystem, och konkurrensklausulen sträckte sig längre än vad var nödvändigt för att t.ex. skydda kundrelationer och de företagshemligheter som B kunde ha kunskap om.
  • B fick ingen ekonomisk kompensation under bindningstiden för åtagandet.

Lojalitetsplikt

AD fann att det inte var visat att B och D skulle ha agerat illojalt under anställningstiden. Det finns visserligen omständigheter som talade för att D skulle ha medverkat till att ändra i en bolagsordning till att avse konkurrerande verksamhet, vilket i så fall hade varit illojalt. Denna ändring hade dock under alla omständigheter inte orsakat låsföretaget någon ekonomisk skada.

AD fann däremot att det var visat att C hade agerat illojalt under anställningstiden genom att medverka i förberedelser av den konkurrerande verksamheten i form av överlämning av budget och affärsplan, deltagande i bankmöten m.m. AD fann vidare att det framstod som ” i hög grad osannolikt” att A inte skulle ha varit involverad i förberedelserna av den konkurrerande verksamheten. A:s anställning i låsföretaget upphörde den 8 augusti 2014, och det konkurrerande företaget öppnade en butik redan den 12 september 2014. Vidare var det konkurrerande företaget inledningsvis beroende av A:s licenser med de större låsleverantörerna för att fullt ut kunna driva en fungerande låsverksamhet.

AD bedömde att den konkurrerande verksamheten hade kunnat vara igång först en dryg månad senare än vad som var fallet om inte C – och sannolikt även A – hade varit illojal under anställningstiden. C är därför i princip skyldig att ersätta låsföretaget för den skada som företaget lidit till följd av att den konkurrerande verksamheten hade kunnat vara igång under september och oktober, 2014.

Låsföretaget hade uppgett att det under september och oktober, 2014, hade förlorat totalt 33 kunder. Låsföretaget hade dock inte lämnat några uppgifter eller lagt fram någon bevisning om vilka kunder som lämnade företaget under denna period. Det fanns inte heller något underlag för att uppskatta hur stora beställningar som de 33 kunderna skulle ha gjort under perioden. Mot denna bakgrund fann AD att låsföretaget inte visat vilken ekonomisk förlust som företaget drabbats av till följd av C:s – och sannolikt även A:s – illojala handlingar. Det fanns inte heller förutsättningar för domstolen att uppskatta skadan till ett skäligt belopp enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Låsföretaget förlorade därför målet i denna del.

Ändring av tingsrättens dom

Målet hade tidigare prövats av tingsrätten, där låsföretaget fick nästan full framgång för alla sina krav. AD:s bedömningar innebär dock att låsföretaget helt förlorade målet i förhållande till B, C och D samt endast fick framgång avseende avtalsvitet i förhållande till A. Mot denna bakgrund förpliktade AD låsföretaget att stå för B, C och D:s rättegångskostnader, medan låsföretaget och A ska stå för sina egna rättegångskostnader.

Morris Law kommenterar

AD har genom domen bekräftat tidigare praxis på området som innebär att konkurrensklausuler som inte innehåller någon bestämmelse om ekonomisk kompensation till arbetstagaren för konkurrensåtagandet, som huvudregel är oskäliga. Bedömningen kan dock bli annorlunda om en sådan konkurrensklausul har ingåtts som ett led i en affärsmässig uppgörelse. I en sådan situation kan en person som både är säljare av, och arbetstagare i, en verksamhet, anses vara fullt kompenserad för konkurrensåtagandet genom den ersättning som han eller hon får vid försäljningen av verksamheten.

AD har genom domen vidare bekräftat tidigare praxis på området som innebär att domstolen gör en uppskattning av hur mycket tidigare en konkurrerande verksamhet har kunnat påbörjas genom att en arbetstagare har agerat illojalt och vilken ekonomisk skada den tidigare arbetsgivaren har lidit genom att den konkurrerande verksamheten har kunnat påbörjas tidigare. Domstolen har alltså att ta ställning till om den förlust som arbetsgivaren säger sig ha drabbats av är en följd av arbetstagarens illojala agerande under anställningen, eller om arbetsgivaren skulle ha drabbats av denna förlust även utan det illojala agerandet.

Arbetsdomstolen 2018 nr 49

VILL DU VETA MER?
KONTAKTA GÄRNA OSS PÅ MORRIS LAW

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.