"Superwoman, Superman, var är ni?" läs Özge Özen Zinks inlägg på Nätverket mot cancers sida

Nyhet  •  2010-09-13 14:53 CEST

Superwoman, Superman, var är ni?

Man kan fråga sig vad man lär sig av att bli sjuk. Förlora någon närstående, få ett handikapp, något nytt negativt, en omställning som man inte kan se det positiva av till att börja med i varje fall. Blir man enormt klok därefter? Fångar man dagen? Tacksam för att man ändå lever? Gör man allt det man skulle göra senare nu? Måste man göra en förändring? Blir man destruktiv? Hamnar man utanför på ett eller annat sätt, kanske för att man ”levt” så mycket mer än andra genom erfarenheten och omgivningen inte kan hantera det, inte heller en själv?

Jag vet inte svaren på dessa frågor. De cirkulerar i huvudet på mig ständigt. Ena dagen är lyckan där och en enorm glädje över överlevnaden och förmågan att ändå ha kunnat få barn efter cellgiftsbehandlingen. Men andra dagen tar de negativa tankarna över. Vad vill jag göra av livet? Är jag på rätt väg, har jag rätt jobb, är jag lycklig och tar jag tillvara på det som så lätt kan förloras på ett ögonblick?

När livet ställs på sin spets är det ofta så att man kämpar och klarar den värsta krisen. Men vad händer efter att man klarat utmaningen? Jag skulle vilja säga att det kommer en ny utmaning, och en ny och ny. Lärdomen av sjukdomen/livskrisen är i varje fall i mitt fall att njuta, vara här och nu men likväl är det precis tvärtom jag gör. Man ska ut och jobba, ta igen det man missade, prestera fantastiskt och göra allt det där som samhället kräver idag, jobb, socialt liv, sport och barn. I allt detta skall man också helst säga att man har så mycket krafter över och är superlycklig. Superwoman, Superman, var är ni?

Då har jag alltså inte lärt mig något, eller?

Svårt att hålla en röd tråd i tankarna när de bara överrumplar en så där som de gör nu. Men, jag har ju lärt mig något och det är att reflektera. Det är något som man ibland inte gör då allt flyter på utan hinder och man kör på. Att jag fick lymfomcancer 2006, blev gravid och fick Benyamin 2007 och nu är i full fart gör att jag reflekterar över sådant som jag inte hade funderat på tidigare. Reflektionen i sig är bra, jag är glad att jag gör det trots att jag ännu inte klurat ut de frågor som attackerar mig ständigt i den stressade vardagen. Jag jobbar dock på det, men vad vore livet om man hade svar på allt?

Summerat, reflektionen poängterar för mig att livet är kort, det kan vi vara överens om oavsett om man lever ett eller hundra år, så mitt motto numera är att försöka fånga den där lilla lyckan varje dag som gör en glad om ens för bara några sekunder. Hålla den känslan, minnas den känslan och försöka uppleva den så ofta som möjligt. Slutligen, ta kontrollen över tankarna, för det är våra tankar som skapar stämningen hos oss själva.

Özge Özen Zink

Blodcancerföreningen i Stockholm

Gå till Nätverket mot cancers hemsida: www.natverketmotcancer.se

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera


You haven't completed the steps for your Hosted Newsroom

You haven't entered a correct link to your helper.html file for your Hosted Newsroom. Go to Publish and complete the steps.