Nyförvärv: Uno Åhréns unika skåp från 1924

I samband med att Nationalmuseum öppnar igen har Nationalmusei Vänner skänkt Uno Åhréns unika skåp kallat Edens lustgård, även benämnt Paradisskåpet, som gåva. Det visades i en damsalong, även kallat boudoir, på Parisutställningen 1925, inrett av arkitekten Uno Åhrén. Skåpet tillverkades endast i ett exemplar vilket gör det till både en raritet av stort internationellt intresse men också en utsökt märkesmöbel som väl sammanfattar det svenska 1920-talets Swedish Grace.

Under närmare ett sekel var Uno Åhréns (1897-1977) inredning av en damsalong på Parisutställningen 1925 endast ett välkänt svartvitt fotografi i designhistoriska standardverk. Möblerna hamnade hos privata samlare, men några har under senare år glädjande nog kommit ut på marknaden. 2011 förvärvade Nationalmuseum en fåtölj och ett bord från Åhréns damsalong med hjälp av medel ur Barbro Oshers fond Pro Suecia Foundation. Nu har museet fått det exklusiva skåp som ingick i inredningen i gåva av Nationalmusei Vänner.

Skåpet är utfört i intarsia, vilket innebär att mönster har skapats av olika träslag i tunt faner. Motivet föreställer Paradiset där Adam och Eva lever bland exotiska växter och djur. På skrivskivans lock ringlar den opålitliga ormen som lurar dem att äta äpplet som växer i Kunskapens träd. Materialen är påkostade. Intarsian på skåpets sidor och dörrar är gjord av brasiliansk valnöt, eukalyptus och tropiskt olivträ medan skrivskivan är tillverkad av afrikansk ebenholts. Skåpsdörrarna är försedda med glas i olika geometriska former och innanför dessa syns det ljusröda läder som skåpet är inrett med. På Parisutställningen 1925 stod det bland annat graverat glas från Orrefors på hyllorna. Handtag, nyckel och beslag är gjorda av försilvrad metall.

Uno Åhrén var stadsplanerare, arkitekt och inredningsarkitekt under 1900-talets första hälft. Efter Parisutställningen 1925 kom han att bli en av funktionalismens främsta förespråkare, bland annat ingick han i gruppen bakom Stockholmsutställningen 1930. Åhréns deltagande på Parisutställningen blev problematiskt för honom. Å ena sidan fick den svenska exklusiva designen med hög hantverksmässig och konstnärlig dekorativ kvalitet stor internationell uppmärksamhet. Å andra sidan upplevde Åhrén en professionell kris som ledde till att utställningen blev en vändpunkt för honom. Det var ett besök på Le Corbusiers Pavillion L’Ésprit Nouveau som fick honom att omvärdera sitt konstnärliga arbete. Le Corbusier presenterade ett modernistiskt hem i enkla, strama former med enfärgade, odekorerade ytor som skulle underlätta massproduktion.

Mötet med Le Corbusiers paviljong ledde till att Åhrén skrev en mycket självkritisk artikel, kallad ”Brytningar”, i Svenska Slöjdföreningens Årsbok 1925. Men han tog inte bara avstånd från sitt eget deltagande i Parisutställningen, han pläderade också aktivt för funktionalismens moderna design. Denna skulle skapas av anonyma formgivare, vilka ställde sig i samhällets tjänst och utan att någonsin framhålla sin egen individuella konstnärliga förmåga. Troligen bidrog Åhréns självkritik till att hans inredning till Parisutställningen 1925 kom att behandlas som en parentes – ett ”ungdomligt felsteg” – i hans karriär i 1900-talets designhistorieskrivning. Men det hindrar inte att vi idag kan uppskatta hans exklusiva inredning med möbler av utsökt kvalitet. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor samt privata stiftelse- och fondmedel.

Mer information
Cilla Robach, förste intendent konsthantverk och design, cilla.robach@nationalmuseum.se, 08-5195 4305
Hanna Tottmar, pressansvarig, press@nationalmuseum.se, 08-5195 4400