Del 1 - Den andra bilden av 83%

Yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut har lyssnat på P1 Morgons intervjuer med migrationsminister Hélene Fritzon och Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer. Vi vill med detta pressmeddelande förklara hur vi ser på sentensen "att 83% av alla ensamkommande barn får stanna i Sverige". 

Ibland serveras en annan bild

Hélene Fritzon nämner att det ibland blir "liksom en annan bild" när det gäller hur många ensamkommande som får avslag och att "bara hittills i år så har 83% av de afghanska barn som kom som ensamkommande fått ett skyddsbehov fastställt i ett beslut som innebär att man får stanna i Sverige". 

Det är inte särskilt konstigt att 83% av alla ensamkommande barn får stanna i Sverige eftersom vi enligt lag inte får utvisa ensamkommande barn utan ordnat mottagande. De 17% av ensamkommande barn som blir utvisade, anses ha ett ordnat mottagande. Om det stämmer vet vi inte men siffran 83% ska inte framhållas som något hedervärt. Om vi skulle utvisa barn utan ordnat mottagande vore det ett lagbrott. 

Vilka räknas med och inte i siffran 83%?

Vad som däremot är konstigt är hur Migrationsverket räknar ut siffran 83% eftersom den innehåller barn som 

•  får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd fram tills att de fyller 18 och därefter utvisas, eller
• får ett utvisningsbeslut som inte får verkställas förrän barnet fyllt 18 år, så kallad uppskjuten verkställighet.  

Vi anser att Hélene Fritzon inte är tydlig med att en del av de här barnen alltså inte får stanna i Sverige mer än tillfälligt och att de i skrivande stund går och väntar på att bli utvisade så fort de fyller 18 år. Alla vi som arbetar med gruppen ensamkommande vet vilket lidande detta medför; att inte kunna känna trygghet och säkerhet, att inte kunna rota sig och att ha ett utvisningsbeslut att se fram emot gynnar ingen. Ansvaret för att orka läggs enbart på det minderåriga barnet. Det är som vi ser det inte särskilt hedervärt av en humanitär stormakt. 

Det är handläggningstiden som är orsaken - inte barnet självt

De ensamkommande som kom som 15-, 16- eller 17-åringar och som har hunnit fylla 18 år räknas inte längre som ensamkommande barn, så hur många av dem som utvisas framgår inte av statistiken. Men att döma av tidigare statistik för hela gruppen har en stor del av dem fått avslag. 

Hur den här olyckliga situationen uppstått - att ensamkommande som kom som barn nu räknas som vuxna - kan förklaras av orimligt långa handläggningstider, hög personalomsättning och oerfarna handläggare på Migrationsverket. Hade processen avslutats i rimlig tid av en kompetent och erfaren handläggare hade kanske barnet inte fått utvisningsbeslut. 

Det är inte barnets fel att det blivit såhär. Det är systemet som brustit. 

Vuxenpresumtion istället för benefit of the doubt

Barn har enligt EUs asylprocedurdirektiv rätt att dra fördel av tvivelsmål om ålder. Det innebär att om barn som inte kan bevisa att de är barn, men där det inte är utom tvivel att de är barn, ska räknas som minderåriga. Detta sker inte särskilt ofta utan istället använder sig Migrationsverket av vuxenpresumtion, det vill säga, om du inte kan bevisa att du är barn, räknas du per automatik som vuxen. 

Av de ensamkommande barn som under det senaste året skrivits upp i ålder har det stora flertalet inte haft av Sverige godkända identitetshandlingar. Däremot har i många fall barnen haft tillgång till andra typer av identitetshandlingar för att styrka åldern, såsom utlåtanden från professioner omkring barnet, vaccinationskort, skolintyg och liknande. I de flesta fall avfärdas dessa av Migrationsverket. Alltså använder man sig inte av tvivelsmålets fördel.

Vi gör antagandet att långa handläggningstider och godtyckliga åldersuppskrivningar har med brister i Migrationsverkets hantering av asylprocessen att göra och anser att det är felaktigt att systemet beskrivs som ett av världens bästa.

Yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut