Johan Viktorsson författare till "Koltrastens år" bloggar - Den sista boken

Jag satte mig ned på stolen och tittade mig runt i rummet där jag skulle vänta. Ena långväggen var täckt av stora tavlor med bistra, strama män – professorer. Noteringarna och de medicinska termerna på white boarden, ”fyrfältarna” jag kände igen från den kommersiella världen, men som där handlade om pengar och makt och inte om liv och död, videokonferensanläggningen och den lite nonchalanta oredan, allt skvallrade om ett rum som användes flitigt. Och så väggen full med böcker. Helt full med böcker. Hundratals böcker om cancer, onkologi, kirurgi, patologi och tumörer. Tiotusentals sidor av mänsklig kunskap som raffinerats, kompletterats och utvecklats av generationer läkare. Kunskap som räddat några men som inte räckt till för att rädda alla. Och alla dessa böcker gav mig en känsla av ödmjuk andakt. 

Jag kände en stillsam respekt för de människor som läst, skrivit och forskat, lindrat och botat för att hjälpa sådana som mig. För det var oss och våra kroppar som böckerna faktiskt handlade om. Patienterna av kött och blod. Livsödena, de släckta drömmarna och ångesten. Pånyttfödelserna och glädjen. All smärta, de tunga beskeden och de tusentals tårarna. Jag tittade återigen på väggen av böcker men jag ville inte öppna dem, för jag vågade inte. Det var fina, stora, tjocka välgjorda böcker. Kondenserad kunskap och inget annat. Torrt och sakligt. Men så fastnade min blick på en lite mindre bok bland de andra stora. Den var tunnare och lägre och dess omslag var färgat som av blod. Och till skillnad mot de andra var titeln inte skriven i svart eller vitt utan ristad i guld. Där stod Bibeln.

Dörren öppnades och de jag skulle träffa kom in. En manlig professor och en kvinnlig överläkare. Två personer, båda kirurger, i ett av de läkarteam som hade räddat mig och som jag nu skulle hjälpa i min tur. Jag gjorde det för de andra patienternas skull och för att jag ville. För när jag förstod att jag skulle överleva så bestämde jag mig för att börja betala tillbaka till livet, till medmänniskorna och till det samhälle som gjort allt det kunnat för mig. I samma ögonblick ödet gav mig chansen att se mina söner växa upp, då mitt liv sållades ut bland andra, så kände jag att det var min skyldighet att föra allas vår talan. En röst inte bara för oss som fick överleva, utan även för de som ödet valde bort, på vars mandat mitt liv nu för alltid vilade.

Och jag kom att tänka på det andliga i mig. Att jag aldrig egentligen varit religiös. Att jag förvisso uppskattat lugnet och andakten i de heliga rummen, men att jag aldrig fått någon vägledning av budskapen eller predikandet. Men samtidigt kunde jag inte blunda för mina upplevelser. 

Som de där dagarna efter att läkarna berättat för mig att jag fått cancer men då de inte visste omfattningen. Då telefonen ringde och de berättade för mig att sjukdomen var spridd till min lever. Då jag i förtvivlan och förvirring upplevde att jag föll handlöst mot döden. Och jag minns hur jag låg vaken i sommarnatten. Hur jag hörde mina små barn andas där de sov bredvid mig. Hur min själ slets sönder av ångest inför det ofattbara faktum att oddsen nu stod på dödens sida och att jag därmed skulle tvingas lämna dem. Och att jag var helt ensam med mina tankar trots att de låg där bredvid mig. Och jag mindes de fruktansvärda ögonblicken då döden stirrade rakt in i min själ och den avgrundsdjupa skräcken av att vara helt utelämnad till honom. Men det var då det hände. Det var då koltrasten började sjunga för mig. Och för mig var de klara tonerna en signal av hopp från en högre makt. Och trots att jag rent logiskt förstod att koltrasten brukade sjunga på morgonen så tolkade mitt innersta detta som en signal från evigheten att någon såg mig. Att jag från denna stund skulle ta upp den skoningslösa kampen i ett försök att rädda mitt liv. En signal om att inte ge upp.

Och kanske är det så att när professorn och överläkaren mitt emot mig i detta rum tillsammans med alla de andra läkarna gått genom alla böckerna på denna långa vägg. När de vänt på alla stenar, konsulterat all vetenskap och provat alla lösningar, och trots detta konstaterat att de inte finns något mer de kan göra. Då finns det ännu en sista bok kvar att öppna. En bok som kan ge en liten skärva av hopp och som kan skänka den dömde en sista liten tröst. Och jag tittade återigen på den. Den såg liten, ensam och annorlunda ut. Den var färgad som av blod och dess titel var ristad i guld.