Johan Viktorsson bloggar "Att cykla ifrån döden"

Inga SM-guld och inga landskamper eller hjältedåd. Noll allsvenska matcher och inga hyllningsprogram på TV. Bara en massa minnen, matcher och träningar och så några notiser i Karlskoga Tidning under pojklagstiden. Men det var inte hela sanningen.

Klockan är runt fyra på eftermiddagen när jag ger mig iväg. Det råder ett decemberrått kolmörker och det är runt fryspunkten. Genom fönstren jag passerar kan jag se påslagna TV-apparater i vardagsrum, människor i ombonade kök och varma lågor från fladdrande tända ljus. Efter ett tag lämnar jag asfalten och viker av in på Järvafältet och grusvägarna. En bit längre fram glimmar ljuset från det sista huset som en fyr i mörkret. Jag känner lukten av hästar och förnimmer lite mänsklig närvaro när jag passerar stallet. Sedan lämnar jag den sista gatlyktans kalla sken. 

Bakom mig finns bilarna, sorlet och staden och framför mig mörkret, skogen och ängarna. Jag lämnar civilisationen, träder in i ensamheten och det enda jag kan se av tillvaron ryms från och med nu i cykellyktans sken. Allt annat är mörker, svart och ovidkommande. Jag är ensam men mina varma sköna kläder skänker mig trygghet. De är min rustning som skyddar mig mot elementen, några millimeter tyg mellan min varma kropp och kölden i skogen. Jag känner mitt hjärta som slår, den bultande livslågan och hur mina ben driver mig vidare. Jag hör dubbarnas hårda knatter övergå till ett plaskande när väglaget växlar mellan fruset och slask. Det meditativa trampandet och endorfinerna gör mig lugn och jag känner hur själen börjar bryta sina bojor. Och så öppnas mitt sinne upp mot rymderna och tankarna börjar sväva fritt. 

Jag kommer att tänka på en gammal fotbollskompis. Jag kan inte säga att vi är vänner men vi är bekanta och vi brukar prata lite när vi ses. Han blev hjälten och jag motionären i skogen. Det var han som avgjorde finalen, som man sjöng om på läktarna och som fansen nämnde bland de största. Han var en kämpe. Men det var jag också. Han på sitt vis och jag på mitt. Och det slog mig att det fanns så många duktiga idrottsmän och kvinnor som vunnit så många medaljer, som dyrkats och hyllats men som en dag när de lämnat eliten bara slutat. Och jag undrade vad det var som hade drivit dem egentligen? Och jag insåg att det nog var den okuvliga viljan att vinna som var moroten och skräcken att förlora som var piskan. Inte alltid lusten och kärleken. Och jag tyckte det var synd. För visst hade jag haft lite av viljan och jag hade absolut känt skräcken, men det hade alltid överskuggats av lusten och kärleken. För jag hade aldrig slutat idrotta. Bara fortsatt. Fortsatt hitta nya sporter, fortsatt frustreras av missarna och fortsatt känna ruset efter de lyckade slagen, loppen eller målen. Jag bara fortsatte samla på mig minnen, ögonblick och vänner och det slog mig att idrottssverige inte bara producerat hjältar, underhållning och medaljer utan även idrottskarriärer som min egen - långa, medaljlösa och helt fantastiska. Men så fanns det något mer drev mig. Jag hade återigen sett de relativa överlevnadsprocenten för de med min cancerdiagnos. Och från dessa siffror stirrade döden rakt in min själ. Under dem dolde sig resten av mitt liv, för efter fem år med min diagnos satt fyra av fem inte längre kvar i cykelsadeln. Så för att bota ångesten gjorde jag allt jag kunde för att cykla, springa, träna eller simma ifrån honom. Och så länge jag kunde träna kunde jag hantera honom och hålla honom ifrån mig, framför mig. Men när jag satt där på min cykel. Ensam i den mörka skogen, när jag tänkte på honom, så blev jag tvungen att se mig om över axeln. För trots att jag visste att jag var en svår motståndare för honom så kunde jag aldrig mer bli kvitt oron över att han återigen skulle hoppa på mig bakifrån.

Så kom jag hem. Jag klev av cykeln, tog några staplande halvstela steg och öppnade dörren till mitt hus. Enligt klockan har jag varit ute i tre timmar och sju minuter. Jag var lite kall men trots allt lycklig. Ytterligare några timmar av mitt drygt fyrtioåriga liv var avverkade. Inne stojade barnen och det luktade pepparkakor och kaffe. Jag konstaterade att jag rent statistiskt nog ändå hade ungefär halva idrottskarriären kvar. Jag hade återigen cyklat ifrån döden och jag var ju trotsallt fortfarande en av de fem som ännu satt kvar i sadeln.