Skip to main content

På rätt sida om staketet – Johan Viktorsson bloggar

Blogginlägg   •   Jun 13, 2014 05:08 CEST

"Så svängde jag vänster i rondellen längs det svarta staketet, tog några kraftiga tramptag och stängde luckan till mannen på den gröna Bianchin framför. Återigen kände jag hur jag sögs framåt av en osynlig kraft och återigen fylldes mitt sinne av magi. Den berusande känslan av att känna mitt hjärta slå. Den berusande känslan av fart och lätthet som en människa kan få av att skära fram genom tillvaron i en klunga på cykel. 

Det var varmt ute men det kände vi inte för fartvinden smekte våra kroppar och gav oss svalka. Det var tre meter, ett svart järnstaket och det ofattbara som skiljde. På ena sidan detta svarta staket rådde stillhet och frånvaro. Här härskade minnena över de människor som en gång var. De vars hjärtan slutat så, vars drömmar flytt och vars själar glidit in i evigheten. På andra sidan pulserade livet. Här fanns nuet, närvaron och drömmarna. Här fanns kärleken, barnen och törsten. Här växlade många människor upp och andra taggade ned. Här rullade hjulen och här satt jag på min cykel. Jag deltog i cykeltävlingen Gran Fondo och vi cyklade längs den norra begravningsplatsens svarta staket i Solna. Det var tre meter och det ofattbara som skiljde. Jag hade balanserat på kanten, men jag var fortfarande på rätt sida detta svarta staket.

Dagen efter läste han upp mitt namn, jag svarade ja, och sedan släppte han övertydligt ned det vita kuvertet med min röst genom springan på den genomskinliga lådan. Jag var fortfarande lite tagen av gårdagens femton mil och av det högtidliga allvaret i stunden. Jag hade återigen röstat i ett val och var därmed en av drygt hälften. 

Men jag var inte längre en av dem som tog det självklara för självklart. Varken min demokratiska rösträtt eller mitt eviga liv och när jag kom ut ur vallokalen så gungade återigen tillvaron under mina fötter. För utanför vallokalen stod inte längre några valarbetare eftersom de stod med krökta ryggar runt hörnet och plockade upp fladdrande röstsedlar från marken. För under tiden jag röstat hade något smitit in i vallokalen, tagit samtliga röstsedlar för två partier och spridit dessa för vinden utanför. Någon hade kallblodigt försökt saboterat det demokratiska valet. Detta skedde inte på TV i Moskva utan inför mina ögon i Sundbyberg. Så föll det alltså på min lott att plocka upp dessa valsedlar, sortera dem och sätta tillbaka dem i sina fack. Jag skulle kunnat låta dem ligga där i gruset och se dem förskingras av vinden, för det var valsedlar för partier jag verkligen inte sympatiserar med, men här gick staketet. Det svarta staketet mellan mig, mina ideal och mörkret. 

Och ytterst så var det för händelser med tydliga paralleller med denna som jag en gång för länge sedan rättade in mig som en i ledet som värnpliktig vid Livgrenadjärregementet i Linköping. För att om det självklara inte längre var självklart försvara detta svarta staket mellan mitt lands demokratiska ideal och mörkret.

Livet och demokratin. Inget av dem var perfekt och de hade båda sina fel och brister. Jag var väldigt tacksam för båda men jag kunde inte längre ta dem för självklara. För jag hade insett att det var mycket lite som skiljde mellan ljuset och mörkret. Lite tur, några omständigheter, och ibland inte mer än ett svart staket."

Johan Viktorsson var 38 år, småbarnspappa och hade alltid varit fullt frisk när han fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Han bemötte den likadant som han bemötte Vasaloppet.Han kämpade i två år mot döden, det har hänt att han har tvivlat men han har inte gett upp.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.