Blogginlägg -
Ve den som tafsar på självkänslan!
Förra veckan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vuxna! Ni lurar våra barn. Lägg av!”. Inlägget som handlar barn och självkänsla har hittills lästs ungefär 157000 gånger och delats på sociala medier ungefär 15000 gånger, samt genererat en hel del kommentarer och mailrespons.
Att begreppet självkänsla skulle vara ett så laddat begrepp var lite överraskande för mig, men också att några av läsarna tolkade artikeln som att jag att ifrågasatte barns rätt till självkänsla som sådan. Det som väckte mest reaktioner verkar dock vara att jag haft ofinheten att antyda att självkänsla även kunde innebära något negativt. Jag tänkte därför ägna fortsättningen av denna text till att problematisera lite kring just självkänsla.
________________________________________
Självkänsla är ett abstrakt begrepp som definieras av användarna av begreppet. Just det abstrakta stöds av definitionen i Svenska Akademins ordbok som skriver ”känsla som gäller den kännande själv”. Det lämnar sålunda utrymme till synnerligen fri tolkning och nedan vill jag visa på två tolkningar där jag är en stark företrädare för den senare:
1. ”Ju mer självkänsla desto bättre”
Denna endimensionella modell bygger på ett antagande om självkänsla som något allt igenom positivt. Den vill att människan ska kunna se sitt eget värde i olika sammanhang och ska känna sig trygg och stabil i vem man är och hur man känner, oavsett den kringliggande miljön i vilken individen den kännade själv befinner sig i.
Denna tolkning av begreppet innebär att det finns en nollpunkt där du inte har någon självkänsla och strävan/målsättningen är att ha så mycket självkänsla som möjligt. Tänk dig en vågrät linje med nollpunkten till vänster och där det inte finns något slut till höger. Du kan alltid få mer självkänsla, ju mer desto bättre.
Problemet med denna modell är att det är synnerligen svårt för individen att veta när man har ”bra” eller ”tillräcklig” självkänsla. Hur ska det kännas egentligen? Och vem är det som ska definiera när en person har uppnått god/bra självkänsla? Genom att det inte finns någon ändpunkt riskerar man också att hela tiden jaga efter att få uppleva något mer, ytterligare en nivå på självkänslan som borde få en att må ännu bättre. När vuxna påtalar vikten av en god självkänsla för våra barn överför vi alltså ett väldigt diffust begrepp. En känsla som de inte vet hur det ska kännas blir till ett krav på dem. Detta kan leda till ett skuldbeläggande: ”Eftersom jag inte känner en hög självkänsla, är det något fel på mig”. Dessutom talar vi om för dem att ju mer desto bättre, vilket innebär att de aldrig kommer att känna sig nöjda.
2. ”Självkänsla KAN vara negativt”
Denna tvådimensionella modell tar utgångspunkten i att självkänsla i stort är något positivt, men i övermått kan den vara negativ för individen.
Här får man tänka sig en linje formad som en bergstopp där man har en nollpunkt till vänster och så länge man klättrar uppför bergssidan så utvecklas och stärkts självkänslan positivt. Men till skillnad mot modellen ovan, så finns en ändpunkt (själva bergstoppen) och då man passerar denna så stärks visserligen fortfarande självkänslan, men det blir till något negativt för individen. Viktigt är att se dimensionerna mycket/lite självkänsla respektive positivt/negativt för individen som båda lika viktiga komponenter i modellen.
Här menar jag att det finns en gräns då strävan att uppnå en god självkänsla kan slå över. Då känslan för sitt eget värde blir så stort och i vissa fall så uppblåst att det medför konsekvenser för individen i sina sociala relationer, i sina förväntningar på samhället, men även i förhållande till sig själv. Det är här jag tycker att vi vuxna i alltför stor utsträckning hjälper till att blåsa upp ungdomars självkänsla så pass att de passerar toppen och de negativa konsekvenserna kommer att börja visa sig. Inte nödvändigtvis direkt, men när de går in i en vuxenvärld där det inte räcker med en stor och stark självkänsla.
Även denna modell har såklart problem. Det är svårt för barnet/ungdomen att veta när man börjar närma sig toppen. Det finns ingen objektiv definition av den, men det är här jag menar att vuxenvärlden måste hjälpa till att påtala när man med sin livserfarenhet ser att toppen närmar sig. Det är svårt även för vuxna, men nästan omöjligt för ungdomarna.
________________________________________
Självkänsla framställs ofta som ett medel att uppnå något, lycka, välmående och annat. Men tänk om vi istället skulle se det som ett mål, att genom andra medel kunna uppnå MÅLET självkänsla på en nivå som vi på ett individuellt plan känner oss behagliga med. Jag tror att vi på det sättet skulle minska risken att omedvetet passera toppen och få en motsatt effekt i stället
- Jag är för barns rätt till självkänsla, men än mer för barns behov av ”användbar” självkänsla.
- Jag är vidare för barns rätt att känna sig själva i den miljö de existerar. Något som dock inte alltid behöver kännas bra, och,
- Jag är för att man inte skall lura någon att i det tro att det är deras känslor det är fel på och att de på något magiskt sätt skall rättas till genom att de skall inympas med en hög självkänsla.
Detta kommer jag att utveckla i mitt nästa blogginlägg.
________________________________________
För er som vill läsa mer av det jag skrivit rekommenderas någon av följande länkar:
SIdan "Den Lyckliga Pessmisten"
