Bryt retoriken - säkerställ att frågor om brott i nära relationer tas på allvar

Endast knappt två av tio anmälningar om misshandel i nära relation klaras upp och det är stora geografiska skillnader när det gäller andelen personuppklarade brott. Det framgår av en ny rapport från den oberoende tankesmedjan stiftelsen Tryggare Sverige som presenteras i dag på den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor.

Trots de senaste decenniernas uppmärksamhet på frågor som gäller brott i nära relationer i allmänhet och våld mot kvinnor i synnerhet visar granskningar av rättsväsendets och kommunernas arbete på en rad allvarliga problem:

• Överlag är det ytterst få polisanmälningar om brott i nära relationer som klaras upp och det är stora geografiska skillnader vad gäller andelen personuppklarade brott.
• Trots att polisen under senare år har tagit fram rutiner och riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet, inklusive arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar, tillämpas dessa rutiner mycket olika över landet.
• Det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud, vilket bland annat beror på att enskilda åklagare inte använder sig av de instrument för genomförande av hot- och riskbedömningar som finns att tillgå.
• Trots att socialtjänsten har fått ett förtydligat ansvar att tillhandahålla hjälp och stöd åt personer som utsatts för brott i nära relationer varierar stödet kraftigt mellan Sveriges 290 kommuner.

I dag på den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor presenterar vi en ny rapport som visar att många av problemen kvarstår. Anledningen är att frågor beträffande vilken förmåga som en rättsstat måste ha inom detta viktiga område aldrig varit föremål för en seriös diskussion.

Under de senaste fem åren har antalet anmälda misshandelsbrott i nära relationer[1] ökat i Sverige. År 2010 gjordes ca 15 600 år anmälningar till polisen, medan det år 2014 gjordes sammanlagt ca 17 200 anmälningar. Vi ser alltså en ökning med tio procent under perioden.

Samtidigt fortsätter personuppklaringen att vara låg. Av de sammanlagt 81 000 anmälningar som gjordes under åren 2010-2014 klarades endast 14 500 upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet, vilken motsvarar en personuppklaring på cirka 18 procent.

Noteras ska att de personuppklarade misshandelsbrotten har minskat från cirka 20 procent år 2010 till 15 procent 2014.

Resultaten visar också på stora geografiska skillnader när det gäller andelen personuppklarade brott. I Kronoberg är personuppklaringen under den aktuella perioden 31 procent, medan den i Södermanland endast är 14 procent. Detta innebär att dubbelt så många av de som har anmält att de utsatts för misshandel i nära relation i Kronoberg jämfört med Södermanland har fått upprättelse i form av att gärningspersonen har ställts till svars.

En förutsättning för att i praktiken utveckla arbetet med den­na typ av brott är att polis, åklagare och socialtjänst vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste de dessutom ha förmågan att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sam­manhang avses exempel­vis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc.

Inom ramen för undersökningen har vi därför även genomfört ett stort antal intervjuer med enskilda poliser, åklagare och socialarbetare i syfte att ta del av hur de ser på sin egen organisation samt undersöka vilken förmåga som krävs för att utveckla arbetet med frågor som rör misshandel i nära relationer.

Resultaten tyder på att det finns ett antal brister inom i första hand polisen och socialtjänsten. Fler av de tillfrågade beskriver exempelvis att det är stora skillnader såväl mellan som inom en och samma myndighet när det kommer till hur arbetet med dessa frågor är organiserat och bedrivs, hur utbildnings- och kompetensnivån fördelar sig bland personalen, hur resurser tillförs samt hur verksamhetens styrs och prioriteras etc.

Vilken förmåga krävs då för att säkerställa att de drabbade får stöd och för att de cirka 17 000 anmälningar om misshandel i nära relationer ska kunna utredas professionellt? När det gäller resurser menar de tillfrågade att det inom Polisen krävs åtminstone 435 årsarbetskrafter för att utreda dessa brott samt 70 årsarbetskrafter för att hantera personsäkerhets- och brottsofferarbetet. Till detta kommer ett behov av åklagare till motsvarande 100 årsarbetskrafter och 850 årsarbetskrafter inom socialtjänsten.

Förutom förmåga i form av resurser krävs att de anställda har utbildning och kompetens inom området. Vidare behövs också en organisation med specialistenheter som hanterar dessa tillräckliga resurser och som stöds av bra processer och system. Det måste dessutom finnas en kultur på arbetsplatsen som stödjer att respektive myndighet hantera misshandelsbrott i nära relationer på ett professionellt sätt. Detta innebär att myndighetsledning och mellanchefer vågar ta sitt ansvar och leder verksamheten på ett effektivt sätt, annars händer ändå inget, oavsett resurser.

Finns då denna förmåga i dagsläget? Svaret är att ingen vet eftersom ingen tidigare har gjort denna typ av samlade analyser.

För att kunna förbättra arbetet med frågor som rör misshandel i nära relationer är det därför helt nödvändigt att en gång för alla klara ut vilken förmåga som polis, åklagare och socialtjänst måste ha inom detta viktiga område. Den rapport som vi nu presenterar är vårt bidrag för att få till stånd en seriös diskussion istället för den vanliga retoriken om ”mer utbildning”, ”bättre bemötande”, ”ännu mer samverkan” och ”ny lagstiftning”.

Magnus Lindgren

Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

[1] Med misshandel i nära relation avses i detta sammanhang misshandel mot kvinna eller man, 18 år eller äldre, inomhus i nära relation.