Ny studie om finska krigsbarns psykiska hälsa

De finska krigsbarnen har inte löpt högre risk att drabbas av allvarligare psykisk ohälsa under vuxenlivet än syskon som stannade kvar i Finland mellan 1941-1945. Skillnaderna mellan könen är dock tydliga. Män som skickades till Sverige har klarat sig bättre i vuxenlivet än deras bröder som stannade kvar hemma i Finland medan de kvinnliga krigsbarnen i högre grad har blivit intagna för bland annat vård av depression än systrar som stannade kvar. Resultaten kan vara till nytta i utvecklandet av dagens flyktingpolitik då det gäller barn och ensamkommande flyktingar.

I en studie genomförd av forskare vid Stockholms universitet samt Harvarduniversitetet och Helsingfors universitet jämförs krigsbarnen med deras icke-ivägskickade syskon med avseende på psykisk ohälsa i vuxenlivet som har varit allvarlig nog att leda till en sjukhusvistelse.

Forskarna har sammanlänkat data för de finska årskullarna födda 1933-1944 från folkbokföringen som från 1950 i Finland med det kompletta krigsbarnsregistret över barn som återvände till sina biologiska familjer efter krigets slut (49 000 barn), Finland och alla intagningar på sjukhus i Finland med anledning av psykisk ohälsa mellan 1971 och 2011 för att studera hur krigsbarnserfarenheten har påverkat de utsatta individerna under vuxenlivet.

- Det är fråga om en storskalig barnförflyttning förorsakad av ovanligt plötsliga förändringar i förhållandena som en följd av Andra världskriget, vilket förklarar den mycket stora spridningen i familjebakgrund bland krigsbarnen jämfört med dagens fosterbarn eller adoptivbarn. Trots det vore det absurt att anta att familjebakgrunden och föräldrarnas egenskaper inte spelade en roll i beslutet att skicka iväg ens barn till ett främmande land och en okänd familj. Denna selektering av familjer kan kringgås ifall man jämför syskon från samma familj som skiljer sig åt vad beträffar krigsbarnsvistelsen, understryker Torsten Santavirta, en av medförfattarna som är verksam vid Stockholms universitet.

Forskarna argumenterar för att resultaten inte enbart kastar nytt ljus över de långsiktiga utfallen av själva krigsbarnsoperationen utan kan även vara till nytta i utvecklandet av dagens flyktingpolitik då det gäller barn och ensamkommande flyktingar. Resultaten talar för att könsspecifika strategier i behandlingen av barn som varit utsatta för beväpnade konflikter och familjer som splittrats av krig bör beaktas.

För ytterligare information kontakta:
Torsten Santavirta, Institutet för social forskning Stockholms universitet: 0766109761 alt torsten.santavirta@sofi.su.se.