Sjögräsängar på västkusten är ovanligt bra på att lagra koldioxid

Sjögräsängar med ålgräs i Bohuslän kan lagra uppemot femton gånger mer kol än ålgräsängar i andra hav i Europa. Det beror på att havsbottnarna som sjögräsängarna växer på består av finkornig sand, och att de är lagom porösa. Detta är ännu ett viktigt skäl att skydda sjögräsängar och deras ekosystem, som hotas av övergödning och överfiske.

Hör Martin Dahl berätta om sin forskning.

– Alla ekosystem tar ju upp koldioxid genom fotosyntesen, där det förvandlas till kol och syrgas. Det intressanta med sjögräsängar är att de är väldigt bra på att fånga in kol som kommer från andra ekosystem runt om. De blir som ett filter som vattnet silar igenom, och när det kommer kol i små partiklar i vattnet fastnar de i sjögräsängen och lagras i sedimentet på havsbottnen, säger marinekologen Martin Dahl vid Stockholms universitet, som nyss publicerat sin avhandling om kollagring i sjögräsängar.

Sjögräs är blomväxter som har blad, rötter och rotstockar och som kan skicka iväg skott och bildar ängar. Sjögräs kan också föröka sig med fröbildning. De sjögräsängar som Martin Dahl har studerat består av ålgräs, Zostera marina, och det växer längs kusterna över hela norra halvklotet. Ålgräs kan bli en och en halv meter högt och växer på mjuka sandbottnar. I studien jämförde Martin Dahl och hans kollegor hur kolmängden varierade i ålgräsängar på västkusten, i Östersjön, och längs Bulgariens Svarta havskust och längs den portugisiska Atlantkusten. Sjögräsängarna på västkusten var upp emot femton gånger bättre på att lagra kol. Det visar på vilken stor variation i kapaciteten att lagra kol det finns i olika sjögräsekosystem.

– Det beror dels på storleken på sandkornen i sedimentet på bottnarna. Sandkornen är små, och det tror vi beror på att det finns lugna områden som ligger skyddade från vind och vågor. Sedan beror det också på att sanden i bottnarna inte är så hårt packad, utan ganska porös. Lite fluffig. Det är sådana där bottnar som skickar upp ett helt moln av brunt stoff när man stoppar ner en hand. Det är dom bästa miljöerna för att binda koldioxid, säger Martin Dahl.

Sjögräsängar, precis som saltängar och mangroveträsk som ligger under vatten är bättre på att ta upp kol än växter på land. Det beror både på att det sköljs in mycket kol med vattnet som fastnar i de snåriga växterna, att ängarna växer snabbt och binder kol i själva växtligheten, och att de inte bryts ner så snabbt när de hamnar på havsbottnen. Men sjögräsängar förstörs av människan genom övergödning, överfiske och när man bygger hamnar. Längs den svenska västkusten har mer än hälften av alla ålgräsängar försvunnit sedan 1980-talet, främst på grund av övergödning. Och det är inte så lätt att återplantera sjögräsängar.

– Flera försöker odla sjögräs och restaurera sjögräsängar, och det är med mer eller mindre lyckade resultat. Det är svårt att odla sjögräs. Man provar med skott och med frön, men ibland går det inte och sjögräsängarna kommer inte tillbaka. Därför tror jag att det är bättre att jobba för att skydda det vi har än att satsa på återplantering.

Kontakt: Martin Dahl, Institutionen för ekologi, miljö och botanik, martin.dahl@su.se 08-16 42 77

Stockholms universitets presstjänst, press@su.se, 08-16 40 90