Skip to main content

Alla brott måste utredas

Blogginlägg   •   Okt 09, 2012 11:26 CEST

Dagens Nyheter skriver i dag (9/10 -12) om hur utsatta för brott själva tvingas betala för att spåra telefonnummer vid bedrägerier (http://www.dn.se/nyheter/sverige/brottsoffer-far-betala-notan-for-sparning). Det är stötande hur ansvaret läggs på enskilda medborgare för att på detta sätt driva en brottsutredning framåt. Detta särskilt då det som i detta fall handlar om en särskilt sårbar grupp i form av äldre brottsoffer som kan ha svårt att själva tillvarata sina rättigheter och göra sig hörda.

Alla brott måste utredas
I Sverige råder så kallad absolut åtalsplikt. Med detta menas att alla brott som kommer till polisens och/eller åklagarnas kännedom måste utredas. På papperet ser detta bra ut och verkar vara den självklara grunden för en rättsstat. I verkligheten är situationen emellertid annor­lunda. Långt i från alla brott, ibland endast ett fåtal brott eller brotts­typer, blir föremål för en fullständig förundersökning. Det beror på att åtalsplikten efterhand har urholkats genom att både polisen och åklag­arna fått rätt att låta bli att utreda. Skälet för att inte utreda kan vara att det redan inledningsvis saknas förstahandsuppgifter att arbeta vidare med. Men det kan också handla om processekonomiska skäl. Det skulle bli för dyrbart att försöka utreda alla brottsmisstankar i grunden efter­som ett sådant förfarande inte skulle komma att påverka påföljden.

När vi i dagsläget får rapporter om att endast en (mindre) del av de an­mälda brotten verkligen utreds trots att det hos polisen och åklagarna finns uppgifter som, om de bara hade åtgärdats, skulle kunna leda till många fler förundersökningar, färdiga för åtal i dom­stol, finns det pro­blem (jämför Riksrevisionens slutrapport Att hantera brottmål effektivt – En utmaning för regeringen och rättsväsendet från 2011). Det är därför dags att våga ta diskussionen om rättsstaten verk­ligen upprätthålls när stora delar av antalet anmälda brott aldrig blir föremål för förundersökning, trots att det många gånger finns sakuppgifter som gör att det går att binda en gärningsperson till brottet om polisen bara drar igång några enkla utredningsåtgärder. Det är i dessa fall som medborg­arnas förtro­ende för rätts­staten sätts på hårda prov.

Delat ansvar är ingens ansvar
Som en del av denna problematik finns också systemet med det dubbla ledarskapet av förundersökningarna. Ett delat ansvar innebär alltid problem med att ställa någon till svars för vad som blir gjort och inte gjort; det är enkelt och bekvämt att skylla ifrån sig. Polisen skyller på att åklagarna inte har tid att meddela så kallade förundersök­nings­direktiv och åklag­arna kontrar med att polisen, trots meddelade direk­tiv, ändå inte har gjort det som var avsett varför förundersök­ningen inte håller den rätta kvaliteten. Problemet blir dubbelt när det handlar om två själv­ständiga myndigheter. En åklagare får inte föra befäl över en en­skild polis. Trots att åklagaren har huvudansvaret som förundersök­ningsledare får veder­börande således aldrig själv bestämma vilka resur­ser (personella, tekni­ska, ekonomiska) som polisen ska avsätta för att utreda brottet.

Denna problematik motverkar ett samlat ansvarstagande från sam­hällets sida. Det medför att enskilda poliser och åklagare alltför lätt­vindigt kan ”skriva av” brottsmisstankar också för att slippa ytterligare arbets­belast­ning i en redan ansträngd verksamhet. Detta förhållande är väl känt av alla som arbetar med dessa frågeställningar. I praktiken har det dock inte hänt mycket från statsmakternas sida för att försöka lösa dessa grund­läggande problem i brottsutredningsprocessen, som slår direkt mot effektiviteten i hela system­et. Under flera år har man försökt med nya hybrider men inget tycks hjälpa. Siffrorna över rättsväsendets samlade effektivitet verkar ohjälp­ligt peka åt fel håll.

Klara ut ansvarsfrågan
Både beträffande den absoluta åtalsplikten och beträffande ansvaret för förundersökningsledningen måste samhället bestämma sig. Anting­en ska polisen ha det fulla ansvaret för samtliga förundersökningar eller så ska dessa alltid vara åklagarledda. Att det inte går att fortsätta som nu borde vara tydligt för alla som arbetar inom rättsväsendet. Lägg därtill problemen med de långa handläggningstiderna så är det uppen­bart att det måste till radikala beslut för att förbättra situationen; alla brott som kommer till de rättsvårdande myndigheternas kännedom måste utredas på ett eller annat sätt, så långt det bara går. En sådan utredningsverk­samhet, i vilken organisations­form den än bedrivs måste därför få kosta precis så mycket som be­hövs. Tidigare system med så kallade förslags­anslag för den brotts­ut­red­ande verksamheten måste därför komma till­baka. Detta är rätts­statens absoluta kärnuppgift och den kostar pengar som inte går att bestämma i förväg.

En jämförelse mellan det nuvarande svenska systemet och de krav som ställs på ansökarnationerna till EU visar att dessa länder knappast skulle godkännas för inträde om de visar upp ett polis- och åklagar­system som redan på förhand endast har kapacitet att utreda en del av alla brott som det har ansvar för. Sådana system skulle klassas som att inte klara kraven för ”rule of law” eftersom de bland annat står öppna för på­verkan från den organiserade brottsligheten med därtill stora problem med korruptionen. När den organiserade brottsligheten upp­märksam­mar att ett enskilt land saknar kapacitet att utreda alla brott som kom­mer till myndigheternas kännedom, ökar incitamentet att etablera sig just i det landet. Därför satsar bland annat EU stora belopp på att för­söka få ansökarländerna att bättre klara av att utreda de brott som de får kännedom om. Samma synsätt måste också komma tillbaka i Sverige om vi på allvar ska kunna prata om att ta an­svar för brottsdrabbade på det sätt som förutses i internationella doku­ment. En gammal åklagar- och kriminalpolisuppfattning är dess­utom att den bästa brottsförebygg­ande verksamheten är att uppdaga, utreda och lagföra.

En ordning där det är den drabbade själv som måste initiera och betala för en brottsutredning förstärker en situation där det är de resursstarka i samhället som får sina brott utredda. Detta måsta på alla sätt motverkas genom en professionell polisverksamhet där alla brott utredas i grunden.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera