Bärplockare och människohandel

Under de senaste dagarna har media rapporterat om situationen för de hundratal bärplockare från Bulgarien som befinner sig utanför Uppsala. Bärplockarna menar att de blivit lurade till Sverige med löften om bra villkor och stora förtjänster. I Sverige riskerar människor som har utsatts för människohandel att behandlas som illegala immigranter i stället för brottsdrabbade. Många drabbade blir därför utan hjälp, stöd och skydd, det visar en undersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige.

Internationella och nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa skyddet av rättigheterna för offer för människohandel, existerar endast på pappret. Implementeringen av dessa har i de flesta EU-länderna, liksom i Sverige, inte fullföljts. Det visar en undersökning som Stiftelsen Tryggare Sverige genomfört inom ramen för projektet E-notes (European NGOs Observatory on Trafficking, Exploitation and Slavery).

Det komplexa brottet människohandel innefattar en kedja av händelser, från rekrytering till exploatering av en människas kropp eller tjänster. Brottet omfattar flera olika former av utnyttjande. Det kan exempelvis handla om utnyttjande för sexuella ändamål, för tvångsarbete, tiggeri och slaveri eller för organdonation. Ytterst handlar det dock om exploatering av människor som lever under påvra socioekonomiska omständigheter och har få alternativ eller litet handlingsutrymme. Fattiga människor förs till rika länder och utnyttjas där på olika sätt. Minoritetsgrupper är särskilt utsatta. Problematiken är gränsöverskridande och har i högsta grad med mänskliga rättigheter att göra. Just därför är det angeläget att de europeiska medlemsländerna samarbetar och erbjuder stöd och skydd till utsatta, vare sig de befinner sig i det land där de utnyttjats, eller är tillbaka i sitt hemland.

I en undersökning har ideella organisationer i EU:s alla 27 medlemsländer granskat hur respektive land i praktiken lever upp till Europarådets konvention mot människohandel från 2005. Stiftelsen Tryggare Sverige har ansvarat för den svenska delen av undersökningen.

Rättsväsendet är dåligt på att uppmärksamma och tillvarata de drabbades bästa
Resultaten från undersökningen visar bland annat att rättsväsendets i första hand fokuserar på att gripa gärningspersonen snarare än att tillvarata den drabbades behov.

Enligt Artikel 13 i Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Tanken är att den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan tänka på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.

En sådan lagreglerad återhämtningsperiod finns i Sverige, liksom i flertalet andra EU-länder. Undersökningen visar dock att den hittills aldrig har använts i vårt land. Bedömningen om den drabbade behövs i rättsprocessen och i så fall ska stanna i Sverige eller skickas hem för att förhöras på plats fattas av förundersökningsledaren. Det är också förundersökningsledaren som ska bedöma om den drabbade är i behov av en återhämtningsperiod.

De flesta som utsatts för människohandel i Sverige sänds direkt hem
Vår kartläggning av situationen i Sverige visar att de som utsatts för människohandel i de flesta fall sänds hem direkt. Eventuella polisförhör görs sedan via videolänk eller genom att polisen reser till den utsattes hemort. De drabbade erbjuds emellertid i praktiken sällan något bra alternativ till att sändas hem. Många drabbade vill inte att informationen om vad som hänt dem ska ges till organisationer i hemlandet, vilket minskar möjligheterna till stöd när de kommer hem. Att exempelvis ha sålt sexuella tjänster, även under hot, är ofta skambelagt och om det blir känt på hemorten kan det förvärra situationen för den drabbade.

Stort behov av strukturerade hot- och riskbedömningar
Av artikel 5.2 i Europarådets konvention mot människohandel framgår att ”återvändandet ska helst ske frivilligt” samt ”med vederbörlig hänsyn till personens rättigheter, säkerhet och värdighet”. För att säkerställa detta bör det, enligt internationella överenskommelser, genomföras hot- och riskbedömningar inför att en person sänds tillbaka till sitt hemland. Dessa bedömningar ska omfatta både den direkt drabbade och dennes familj.

Sverige, liksom majoriteten av EU-länder, saknar emellertid i dag en strukturerad metod för genomförandet av denna typ av strukturerade hot- och riskbedömningar.

Brister i bekämpningen av människohandel för andra ändamål än sexuella
Vidare kan konstateras att arbetet mot människohandel i Sverige har blivit förknippat med mäns våld mot kvinnor. Frågor som handlar om till exempel organhandel och exploatering i syfte att tvinga någon att stjäla eller arbeta utan kompensation eller under slavliknande förhållanden är däremot föga uppmärksammade av svenska myndigheter och organisationer. Som exempel kan nämnas att Sverige, till skillnad från många andra EU-länder, endast har en handlingsplan som omfattar bekämpning av prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Enligt Europarådets konvention mot människohandel ska det vid misstanke om människohandel alltid undersökas om det finns fog för misstankarna. Detta görs dock sällan eftersom det saknas såväl kunskap som verktyg och metoder för att upptäcka att det handlar om människohandel. Detta innebär att de utsatta löper risk att behandlas som illegala immigranter i stället för brottsdrabbade.

Det framtida arbetet
Arbetet mot människohandel är inte i första hand en kamp för att straffa förövare eller att hålla verksamheten utanför landets gränser. Med ett ”human rights”-perspektiv blir arbetet mot människohandel snarare en strävan att försäkra sig om att de drabbade får sina rättigheter tillgodosedda och inte utsätts igen, oavsett om de stannar i Sverige eller återvänder till sina hemländer.

För att utveckla arbetet med utsatta för människohandel i vårt land föreslår Stiftelsen Tryggare Sverige åtminstone följande åtgärder:

• utarbeta en handlingsplan som även omfattar andra former av människohandel än sexuella,
• säkerställ att de drabbade erbjuds hjälp och stöd utifrån sitt eget bästa och inte som i dag utifrån rättsväsendets behov,
• följ upp vad som händer personer utsatta för människohandel efter att de sänts hem,
• genomför strukturerade hot- och riskbedömningar i syfte att förebygga upprepad utsatthet.

Avslutningsvis kan konstateras att Sverige är bra på att betala ut ekonomisk kompensation och brottsskadeersättning till de drabbade. Brottsoffermyndigheten föreslår i en rapport dessutom ytterligare åtgärder för att försäkra sig om att utbetalningen verkligen kommer den ut¬satta till del och att den utsatta i samband med utbetalning inte riskerar nya övergrepp. Detta exempel visar att det går att utveckla och förbättra arbetet mot människohandel.