JO-anmälan av polismyndigheten i Jönköpings län med anledning av mordet på Carla Saado

För ett år sedan, den 29 november 2010, mördades den då 31-åriga Carla Saado av sin f.d. man i Huskvarna. Stiftelsen Tryggare Sverige har från första stund följt hanteringen av detta ärende via media, men framför allt genom kontinuerlig dialog med Carlas familj som, tillsammans med många andra personer, uttryckt sin bestörtnig över hur ärendet hanterats av såväl polis som åklagare.

Eftersom den självklara och av många förväntande reaktionen från samhällets sida uteblivit, hemställer vi att JO måtte granska och utreda fallet, i detalj.

Vår generella uppfattning är att hanteringen av ärendet präglas av ett bristande offer- och barnperspektiv, där vare sig Carlas eller barnens grundläggande rättigheter i form av hjälp, stöd och skydd tillvaratagits. När omständigheterna är sådana att liv står på spel, måste polisen alltid vidta omedelbara preventiva åtgärder. De livräddande insatserna måste således alltid ha företräde och fullföljas, oavsett vilket beslut om användning av tvångsmedel en åklagare kan komma fram till (jämför Polislagen 1-3 §).

Bakgrund
Carla och hennes f.d. man Musa är sedan ett antal år separerade med gemensam vårdnad om de två barnen, 13 respektive 9 år gamla. På kvällen den 28 november 2010 lämnar Carla som överenskommet barnen hos Musa. I samband med detta uppkommer en diskussion om var barnen ska bo i framtiden. Musa blir mycket upprörd och riktar dödshot mot Carla och barnen. Carla meddelar att hon dagen efter kommer kontakta familjerätten för att utreda frågor angående vårdnad och umgänge.

Strax efter att Carla lämnar lägenheten blir hon kontaktad av sin far som berättar att Musa ringt till honom. Carla kontaktar Musa och får då motta ytterligare dödshot. Musa hotar även med att döda Carlas föräldrar. Detta samtal överhörs av Carlas far (som för övrigt är f.d. polis).

Carla tar hoten på allvar och upplever ett stort obehag. Hon kontaktar därför polisen (Polisens kontaktcenter, PKC) och en anmälan om olaga hot (0600-K35568-10) upprättas strax före klockan 21.00 på kvällen den 28 november 2010.

Cirka klockan 22.00 fattar vakthavande befäl beslut om att ärendet ska överlämnas till det pågående turlaget. Men först en timme senare, klockan 23.00 beordras en patrull till Carlas bostad för att ta kompletterande uppgifter.

I samband med detta förhör framkommer bland annat att Musa utsatt Carla för upprepad misshandel sedan år 1996, varav den senaste gången var strax före separationen tre år tidigare. Inget av dessa misshandelstillfällen har anmälts till polis eller dokumenterats av sjukvården. Däremot uppger Carla att barnen kan ha bevittnat misshandeln.

Vid förhöret framkommer också att Musa i samband med det nu aktuella ärendet misshandlat den 13-åriga dottern och att barnen är rädda för Musa. En anmälan om misshandel av dottern upprättas klockan 23.15 (0600-K35581-10). Vid förhöret framkommer även att Musa kan ha tillgång till skjutvapen som han saknar licens för. 

Carla uppger för polispatrullen att de hot som Musa uttalat mot henne och barnen under kvällen har filmats av den 13-åriga dottern med en mobiltelefon. Carla säger att hon inte är rädd att bo kvar i bostaden. Däremot uttrycker hon stor oro för barnen som befinner sig tillsammans med Musa i hans bostad.

Strax efter klockan 01.00 den 29 november 2010 kontaktar polispatrullen jouråklagaren för beslut om tvångsmedel. Jouråklagaren gör bedömningen att grund för frihets-berövande (anhållande) av Musa inte föreligger och meddelar polisen att de istället ska överlämna ärendet till den lokala åklagaren följande morgon. 

Trots detta direktiv tas emellertid ingen sådan kontakt med den lokala åklagaren. Anmälningarna lottas på en åklagare först klockan 12.53 respektive 13.15, dvs. cirka två timmer efter att Carla hittats död, mördad med 27 knivhugg över hela kroppen.

Hemställan
Mot bakgrund av vad som framkommit ovan hemställer vi att JO måtte utreda och granska fallet. 

Den övergripande frågan som måste besvaras är hur det kan komma sig att polisen underlät att vidta akuta hjälp-, stöd- och skyddsåtgärder, särskilt då jouråklagaren fattade beslut om att inte frihetsberöva den misstänkte. Detta gäller utifrån den hotbild som förelåg mot Carla (aktuellt dödshot och tidigare våldsbrottslighet), mot barnen (aktuellt dödshot och misshandel) och mot föräldrarna (aktuellt dödshot). Till detta kommer uppgifter om innehav av illegalt skjutvapen. Utöver detta borde barnperspektivet ha utgjort en särskild grund för ett skyndsamt agerande.

I övrigt måste även följande frågeställningar klaras ut av JO:

1. Hur kan det komma sig att olaga hot av denna dignitet (dödshot) bedöms som otillräckligt för ett anhållande?
2. Hur kan det komma sig att olag hot av denna dignitet (dödshot) i kombination med uppgifter om misshandel av den 13-åriga dottern som, tillsammans med sin
   yngre bror, dessutom befinner sig i den misstänktes bostad bedöms som otillräckligt för ett anhållande?
3. Vid första förhöret i bostaden redogjorde Carla för att hon utsatts för upprepad misshandel av Musa under perioden 1996-2006. Hur kan det komma sig att den tidigare utsattheten i kombination med flera nya brott bedöms som otillräckligt för ett anhållande? Och hur kan det komma sig att polispatrullen inte upprättade någon anmälan gällande grov kvinnofridskränkning?
4. Hur kan det komma sig att polisen inte gjorde en initial strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys) utifrån den så kallade SARA-modellen och i enlighet med direktiv från Rikspolisstyrelsen? Det kan nämnas att utifrån en sådan analys förelåg åtskilliga riskfaktorer för upprepad brottslighet, så som tidigare våld mot partner, aktuellt hot mot partner, upptrappning, annan kriminalitet i form av våld och hot mot barnen och hot mot föräldrarna samt uppgifter om tillgång till vapen.
5. Hur kan det komma sig att Vakthavande befäl väntade i två timmar med att skicka en patrull till Carlas bostad? På vilka grunder gjordes denna bedömning?
6. Hur kan det komma sig att polisen inte omedelbart kontaktade socialjouren när uppgifter framkom att barnen befann sig i akut livsfara, alternativt gjorde ingripande enligt Polislagens 12 § där det framgår följande ”anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, får han tas om hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden”. Lag (1991:140).
7. Hur kan det komma sig att jouråklagaren inte säkerställde att den bevisning som fanns (i form av film på den misstänkte uttalande dödshot) omedelbart hämtades från dottern så att den inte kunde förstöras (kollusionsfara)?
8. Hur kan det komma sig att varken Polisens kontaktcenter, polispatrullen, vakthavande befäl eller jouråklagaren skyndsamt upprättade en formell anmälan enligt Socialtjänstlagen §14 om barn i riskzon?
9. Hur kan det komma sig att polisen, trots givna direktiv från jouråklagaren,  underlät att omgående på morgonen den 29 november 2010 underrätta lokal åklagare om ärendet? 
10. Hur kan det komma sig att pågående upprepade olaga hot (dödshot, mot såväl barnen som mot Carla och Carlas föräldrar) samt pågående upprepad misshandel (av den 13-åriga dotter, vilket framkommer i målsägandeförhöret) inte ansågs utgöra någon recidivfara?
11. Hur kan det komma sig att det inte ansågs föreligga någon kollusionsfara, trots att gärningspersonen mycket väl hade kunnat få vetskap om att den 13-åriga dottern hade filmat dödshoten med sin mobiltelefon?
12. Hur kan det komma sig att inte polischef i beredskap kontaktades i ett fall av denna dignitet (dödshot mot såväl Carla och hennes barn som föräldrar samt dessutom uppgifter om tillgång till illegalt vapen)

Enligt vår uppfattning är många av de problem som redovisas ovan inte unika. Under de senaste åren har Stiftelsen Tryggare Sverige uppmärksammat stora brister när gäller skyddet av hotade personer i vårt land (se t.ex. TS 2010:2; TS 2011:1). Det handlar bland annat om att polisens ”brottsofferarbete” bedrivs i projektform och bygger på eldsjälar, om att framtagna tjänsteföreskrifter inte följs samt om att de resursförstärkningar och omfattande utbildningsinsatser som gjorts inte har resulterat i några större praktiska förändringar; alltså varken fler poliser eller ytterligare utbildningsinsatser har varit lösningen.

Detta kan inte få fortsätta! Som ett led i att tvinga polis och åklagare att ta denna typ av brott på allvar kräver vi därför att lagstiftaren inför ett obligatoriskt anhållande vid brott i nära relation - en ”lex Carla”. Vi vill att JO verkar för detta.