Män och kvinnor är inte lika våldsamma

Sedan flera decennier har frågor som rör mäns våld mot kvinnor och brottsutsatta barn varit på den politiska agendan. Detta har medfört en rad reformer i syfte att förbättra hjälpen och stödet till dessa utsatta grupper. Det handlar till exempel om förbättrad brottsskadeersättning samt rätt till målsägandebiträde och kontaktförbud. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen ökat markant. Trots detta får långt ifrån alla utsatta kvinnor och barn sina rättigheter tillgodosedda.

Under den senaste tiden har det i media ägnats mycket uppmärksamhet åt ett angränsande ämne, nämligen mäns utsatthet för våld i nära relationer. Bakgrunden är en ny studie från Brottsförebyggande rådet (Brå) som visar på lika stor utsatthet för våld i nära relationer för män och kvinnor (NTU, 2014). Många har tolkat detta som att kvinnor och män är lika våldsamma i nära relationer. Frågan är dock om dessa slutsatser stämmer?

En granskning av Brå:s kartläggning ställer en rad frågor. Det är till exempel mindre lämpligt att ställa frågor om våld i nära relation i telefonintervjuer eftersom denna typ av tillitsbrott är något som den drabbade ogärna berättar om. Dessutom finns det risk för att gärningspersonen är närvarande under intervjun, vilket i värsta fall kan leda till nya våldshandlingar. Noteras kan också att intervjuerna i sin helhet tog i cirka femton minuter att genomföra, och av dessa ägnades bara några få minuter åt avsnittet om brott i nära relationer.

Vad Brå:s kartläggning saknar är genus- och maktperspektiv, man skiljer till exempel inte på heterosexuella och homosexuella parrelationer. Det innebär att vi i de fall män uppger att de utsatts för våld inte vet om gärningspersonen var en annan man eller en kvinna. Det betyder att slutsatsen – att kvinnor är lika våldsamma som män – överhuvudtaget inte kan dras utifrån nämnda rapport.

Ett annat exempel på frånvaro av genusperspektiv är den språkliga könsneutralitet som används i rapporten. Tidigare forskning har visat att en av de mest våldsutsatta grupperna i samhället vad gäller våld i nära relation är ensamstående mammor med småbarn. I rapporten omnämns dessa mammor oftast som ensamstående föräldrar och endast på något ställe i texten framgår det att det är ensamstående mammor som avses.

I kartläggningen gör Brå heller ingen åtskillnad i vilken situation våldet har manifesterats mellan parterna, utan likställer upplevelse av utsatthet för våld med till exempel nödvärn. Tidigare forskning visar att män tillgriper våld när de känner sig kränkta eller provocerade, medan kvinnor i huvudsak tillgriper våld vid självförsvar. Ett exempel där detta tydligt framgår är vid dödligt våld i nära relation där i snitt 17 kvinnor dödas varje år av sin manliga partner eller f.d. partner, ofta efter upprepade våldshandlingar. När kvinnor dödar sin partner eller f.d. partner, vilket inträffar i snitt fyra gånger per år, sker det i regel i nödvärn eller efter år av misshandel.

Vi vet att människor med olika könstillhörighet, könsidentitet, ålder eller social status utsätts för våld i nära relation. Det är viktigt att motverka polarisering och uppmuntra forskning både kring kvinnors och mäns utsatthet. Men, det är också viktigt att komma ihåg de fundamentala skillnaderna mellan kvinnors och mäns utsatthet genom att applicera ett genus- och könsmaktsperspektiv för att kunna hjälpa och stötta våldsutsatta på rätt sätt.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

Anna Palm
Frilansjournalist
Stiftelsen Tryggare Sverige