(O)trygghet i förorten - Schenker slutar leverera till Rinkeby

Vid flera tillfällen de senaste åren har media rapporterat om att polis, räddningstjänst, ambulanspersonal, ordningsvakter m.fl. inte vågar åka in i vissa av våra största förortsområden runt om i Sverige. Stiftelsen Tryggare Sverige får dagligen rapporter från boende och människor som arbetar i dessa områden om liknande händelser. Nu rapporterar Aftonbladet om ytterligare händelser som bland annat har fått till konsekvens att sjuka människor i ett förortsområde inte får tillgång till sin medicin (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19520311.ab). 

Denna gång är det företaget Schenker som efter upprepade attacker mot deras personal slutar leverera varor till ett förortsområde i Stockholm. Trots uppbackning av polis och annan säkerhetspersonal har företaget kommit fram till att man inte kan garantera personalens säkerhet och därmed beslutat sig för att upphöra med leveranserna.

Det är dags att frågor om brott och (o)trygghet lyfts upp i den politiska debatten och att det tas krafttag mot den organiserade brottsligheten som mer eller mindre tagit över vissa förortsområden runt om i Sverige.

Vad ska då göras för att komma till rätta dessa allvarliga samhällsproblem? Något som skulle kunna bidra till en förändring är att vi numera har en bild av brottslighetens kostnader. Enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson kan samhällskostnaderna för ett personrån uppgå till ca 225 000 kronor medan en misshandel kan kosta allt från 50 000 till 5-6 miljoner. Om den leder till livslång invaliditet kan summan hamna på hela 50 miljoner. Vidare kan en grupp av gängkriminella under en 20-årsperiod skapa kostnader på ca 650 miljoner kronor. Det finns alltså enorma belopp att spara genom ett utvecklat lokalt brottsförebyggande arbete.

En förutsättning för att förebygga brott och säkerställa att de som drabbas får hjälp, stöd och skydd är att polisen och kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men polisen och kommunerna måste också ha den förmåga som krävs för att lyckas med uppdraget.

Arbetet med att förebygga brott ska i första hand riktas mot den grova brottsligheten, som också ofta är organiserad. Det handlar om att med hjälp av situationella åtgärder göra det svårare för den organiserade brottsligheten genom att öka risken att åka fast, reducera vinsten och göra det svårare att utföra brotten. Arbetet ska bedrivas både genom traditionella polisiära insatser (telefonavlyssning, aktionsgrupper etc.), men också med administrativa åtgärder från kommunala förvaltningar (avhopparverksamhet, förbättrade rutiner för upphandling, ökad kontroll av tillståndshantering, tillsyn av tobaks- och spelbutiker m.m.).

När det gäller förmåga i form av resurser visar erfarenheter från andra länder att det behövs en kvalificerad polissamordnare per 5 000 kommuninvånare för att polisen ska ha förmåga att fullgöra sitt brottsförebyggande uppdrag. Den satsningen kräver alltså sammanlagt cirka 2 000 av landets ca 20 000 polistjänster.

Vid sidan av dessa samordnare måste kommunerna ta ett mycket större ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet och, inte minst, för att fullgöra sitt författningsenliga stöd till de som drabbas av brott. Den förmåga som en kommun måste mobilisera är enligt vår bedömning att ha en lokal brottsförebyggare per 5 000 invånare och en lokal brottsoffersamordnare per 5 000 invånare. Det innebär sammanlagt cirka 4 000 kommunala tjänstemän på nationell nivå.

En sådan kombinerad statlig och kommunal organisation om cirka 6 000 professionellt utbildade brottsförebyggare och brottsofferstödjare blir den resurs som kommer att kunna ta upp kampen med brottsligheten och återställa förtroendet för rättsstatens förmåga.

Den årliga kostnaden om 5-6 miljarder för dessa 6 000 tjänster kommer snart att betala sig när summan jämförs med vad som kommer att kunna sparas för de sammanlagda kostnaderna för brottsligheten. Dessutom skulle det spara mycket onödigt mänskligt lidande för de drabbade.

Vår förhoppning är att Stiftelsen Tryggare Sveriges brottsförebyggande program, inklusive diskussionen om vilken förmåga som krävs, kommer bidra till att utveckla det brottsförebyggande arbetet i Sverige kommuner.