Skip to main content

Polisens personsäkerhetsarbete - ett steg i rätt riktning

Blogginlägg   •   Sep 03, 2014 10:54 CEST

Rikspolisstyrelsen (RPS) presenterade i dagarna en tillsynsrapport där polismyndigheternas arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar (s.k. riskanalyser) inspekteras (RPS 2014:9). Bakgrunden är de brister som motsvarande inspektion uppmärksammade 2010 (RPS 2010:8) när det gäller det lokala arbetet med att använda strukturerade metoder för riskanalys. Resultaten visar att det har skett en positiv utveckling när det gäller myndigheternas arbete med riskbedömningar. Fortfarande återstår dock mycket att göra!

Sedan några år tillbaka finns det tydliga krav från statsmakterna att strukturerade hot- och riskbedömningar ska användas vid samtliga polismyndigheter i ärenden om brott i nära relationer. De instrument som åsyftas är: 

  • SARA (våld mot partner)
  • SAM (stalkning) 
  • PATRIARK (så kallade hedersbrott) 

År 2010 publicerade RPS riktlinjer (Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå) för hur sådana bedömningar ska genomföras. Den aktuella inspektionen som genomfördes våren 2014 hade i uppdrag att utröna vilka åtgärder polismyndigheterna har vidtagit för att förbättra arbetet med de strukturerade riskanalyserna. 

Inspektionsgruppen konstatera att det på det stora hela har skett en positiv utveckling när det gäller myndigheternas arbete med riskbedömningar. Man redovisar att samtliga polismyndigheter nu har en relativt väl fungerande struktur för arbetet med riskbedömningar och att dessa genomförs i mycket stor omfattning. Dessutom hamnar flertalet av dessa bedömningar hos brottsoffer- och/eller personsäkerhetsverksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. 

Trots det övervägande positiva resultatet kan inspektionsgruppen konstatera att Polismyndigheten i Skåne fortfarande använder sin av en annan modell (så kallade Skånemodellen) för riskbedömningar än de övriga polismyndigheterna, vilket alltså strider mot RPS handlingsplan. Det framkommer vidare att myndigheterna valt olika organisatoriska lösningar för vem som ansvarar för att riskbedömningar genomförs. Medan hälften av myndigheterna överlåter detta till en särskild enhet (brottsoffersamordning), lägger de övriga myndigheterna ut denna uppgift på förundersökningsledare, utredare eller yttre personal. Först i ett senare skede överlämnas bedömningarna till brottsoffersamordningen för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. 

Stiftelsen Tryggare Sverige har i sina tidigare granskningar av polismyndigheternas arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar vid ärenden om brott i nära relationer (bl.a. TS 2010:2) kunnat konstatera att det råder stora skillnader såväl mellan som inom polismyndigheterna när det kommer till detta arbete. Något som lyftes fram särskilt var riskerna med att lägga ut dessa specialistuppgifter på annan personal än de som besitter nödvändiga kunskaper, befogenheter och mandat. Dessutom riktade Stiftelsen Tryggare Sverige skarp kritik mot Polismyndigheten i Skåne som genom att använda sig av att unikt riskbedömningsinstrument, motarbetar möjligheterna till ett effektivt samarbete över myndighetsgränserna. Det är därför glädjande att inspektionsgruppen rekommenderar att samtliga myndigheter/regioner använder sig av samma instrument för riskanalyser och att samtliga myndigheter/regioner organiserar verksamheten på enhetligt sätt. 

Resultatet till trots måste vi konstatera att det är både märkligt och beklämmande att det ska behöva ta 15 år innan svensk polis kan anses vara påväg att implementera ett arbetssätt som i själva verket utgör grunden i allt arbete med att erbjuda brottsdrabbade hjälp, stöd och skydd. Att så många år gått till spillo kan inte bortförklaras med okunskap utan måste förklaras med bristande ledning och styrning.

En orsak kan vara poliskulturen som bidrar till att fokus i första hand ligger på att försöka gripa gärningspersoner, det vill säga reagera på det som redan inträffat snarare än att förebygga och förhindra brott. Detta bidrar till att polisorganisationen i vissa fall kan ha svårt att ta till sig idéer om nya arbetssätt. En annan orsak kan vara att det är svårt att prioritera när det tillkommer vad som kan uppfattas som ”nya” arbetsuppgifter i en redan arbetstyngd organisation. I dessa fall kan det vara enklare att bedriva tillfälliga kampanjer (jmf den pågående affischkampanjen ”Kom till oss”) eller genomföra utbildningar av mer eller mindre akademisk karaktär i stället för att bedriva ett mer strukturerat arbete som syftar till att få till stånd ett bestående förändrat arbetssätt.

I stället för att på allvar integrera dessa frågor i den löpande polisverksamheten har polismyndigheterna ofta låtit någon eller några enskilda poliser (ofta så kallade eldsjälar) ta ansvar för det prioriterade området. Med ett sådant arbetssätt är det närmast omöjligt att få genomslag för förändringarna i den totala verksamheten. Dessutom kan poliskulturen ha bidragit till att många fortfarande uppfattar denna verksamhet som en ”mjuk” fråga som egentligen inte hör hemma i det ”riktiga polisarbetet”, vilket medför att verksamheten inte får den status som den rätteligen borde ha.

För att utveckla polisens brottsofferstödjande verksamhet måste chefer på olika nivåer mer kraftfullt och tydligt gå i spetsen för förändringar av värderingar och attityder inom detta område. I praktiken handlar det ofta om att cheferna måste se till att strategier, handlingsplaner och andra brottsofferstödjande dokument verkligen omsätts i praktisk tillämpning.


Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy