Polisens utredningsverksamhet - ett svek mot våldsdrabbade kvinnor

Endast tjugo av hundra anmälningar om våld i nära relationer klaras upp och det är stora skillnader mellan polismyndigheterna. Det visar en ny rapport från Stiftelsen Tryggare Sverige som presenteras idag på FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor.

Frågor om våld i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra de drabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats.

Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av dessa kvinnor drabbas dessutom av upprepade brott, ofta i nära an­slut­ning till det föregående brottet.

Få brott klaras upp
En förutsättning för att uppnå FN:s vision om att avskaffa våld mot kvinnor är att de brott som kommer till polisens kännedom beivras. En kartläggning av anmälningar som avser misshandel mot kvinna av bekant gärningsperson, begångna inomhus, under perioden 2008-2012 visar emellertid att få brott klaras upp.

Av de sammanlagt 80 000 brott som anmäldes under perioden klarades endast 17 000 upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaringsprocent på 21 procent under den gångna femårsperioden.

Värt att notera är att de senaste årens satsning på 3 000 nya poliser inte givit några effekter på uppklaringen av denna typ av brott. Andelen personuppklarade brott har till och med minskat med en procentenhet varje år under perioden, från 23 procent år 2008 till 19 procent år 2012.

Trots att antalet anmälda brott av detta slag har ökat har antalet brott som klaras upp genom att en gärningsperson knyts till brottet minskat. Det är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på de miljardbelopp rättsväsendet har förstärkts med.

Stora skillnader mellan polismyndigheterna
Resultaten visar vidare på stora skillnader mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Kronoberg är personuppklaringsprocenten 29 procent, medan den vid polismyndigheten i Norrbotten är endast 17 procent. Det innebär att det är nästan dubbelt så stor chans att en gärningsperson knyts till brottet i Kronoberg jämfört med Norrbotten.

Bland storstadsmyndigheterna är uppklaringsprocent lägst i Stockholm där endast 18 procent av de anmälda brotten personuppklarades under den aktuella femårsperioden.

Dessa skillnader innebär att de kvinnor som drabbas av våld i nära relationer har helt olika förutsättningar att få brotten uppklarade beroende på var i landet man är bosatt.

Vad beror skillnaderna på?
För att besvara frågan varför så få brott klaras upp och hur det kommer sig att det är så stora skillnader mellan polismyndigheterna har vi intervjuat ett stort antal polisutredare, åklagare, forskare, kommunala kvinnofridssamordnare samt engagerade i kvinno- och brottsofferjourer.

De förklaringar som framhålls handlar om bristande kunskap inom polisen, dåligt bemötande och svagt ledarskap. Andra förklaringar handlar om att bevisläget ofta är svårt samt att polismyndigheterna tillämpar olika rutiner för handläggningen av dessa brott. Flera av de intervjuade påtalar även de problem som uppstår till följd av att det är åklagaren som är förundersökningsledare i denna typ av ärenden och således bestämmer vad som ska göras, medan det är polisen som ska utföra utredningsåtgärderna.

Detta talar för att faktorer som ledning, styrning, kompetens, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut.

Ytterligare en förklaring till varför så få brott klaras upp är huruvida de samlade utredningsresurser som polis och åklagare har avsatt för detta prioriterade ändamål verkligen är tillräckliga.

Dags att gå från ord till handling
De senaste årens erfarenheter visar att det finns en stor fara att uppmärksamheten på våld mot kvinnor i nära relationer blir till retorik utan reellt innehåll. Dessa frågor har under de gångna decennierna fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten. Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos de som utsätts för brott då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas eftersom de drabbade upplever att de inte får den hjälp och det stöd som de hört talas om så mycket.

Om vi vill att kvinnor som utsätts för mäns våld ska polisanmäla och söka stöd måste samhället visa att det tar dessa brott på allvar genom att alla anmälningar utreds på ett professionellt sätt över hela Sverige, i princip dygnet runt.

För att kunna göra detta måste utredningsresurserna dimensioneras med tillräckligt antal erfarna poliser, civilanställda och åklagare för att hantera de cirka 17 000 brott av detta slag som anmäls varje år, det vill säga i snitt 46 brott per dygn i landet.

Om inte polisstyrelsen, den operativa chefen och chefsåklagaren i respektive län/region kan garantera att det finns tillräckliga resurser och kompetens för att hantera dessa brott, så går uppgiften inte att lösa – det är inte svårare än så! Och det är det är där problemen finns i dagsläget.

/ Magnus Lindgren

Om Stiftelsen Tryggare Sverige
Stiftelsen Tryggare Sverige är en partipolitiskt och religiöst obunden NGO (non governmental organiza­tion) som drivs utan bakomliggande vinstintresse. Syftet är att förbättra hjälpen till brottsdrabbade och att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området. Arbetet är inriktat på att erbjuda nya idéer, nya samverkansformer och nya lösningar.