Viktigt att uppmärksamma situationen för anhöriga till våldsdödade

I måndags, den 9 december, arrangerade Stiftelsen Tryggare Sverige årets sista debattkväll på Pressklubben i Stockholm. Temat var situationen för anhöriga till våldsdödade och på plats var, förutom ett stort antal anhöriga, även ideellt engagerade i kvinno- och brottsofferjourer samt yrkesverksamma poliser, åklagare, målsägandebiträden etc.

Kvällen inleddes med ett anförande av Lilian Gustafson, vars son Anders mördades i Hammarbyhamnen för snart 18 år sedan. Mordet är fortfarande olöst men polisens Cold Casegrupp arbetar med fallet och Lilian säger att det går framåt, man kommer att lösa fallet.

En av de första poliser som Lilian träffade på morddagen var Lars-Erik Forss, som också finns på plats på Pressklubben. Lilian berättar att Lars-Erik hjälpte henne och bl.a. ordnade advokaten Johan Eriksson, som i sin tur ordnade så att hon fick träffa psykologen Björn Lagerbäck. - Dessa tre är några av de personer som gjort att jag ändå idag har ett ganska hyggligt liv, säger Lilian.

Lilian fick tidigt rådet av Björn Lagerbäck att ”skriva av sig sin sorg”. Under de kommande åren fyllde Lilian 2 400 A4-sidor handskrivet material som sedan låg till grund för hennes bok, Ringar på vattnet.

Tidsutrymme för att sörja
Lilian berättar också att hon blev sjukskriven i 8 månader, vilket gav utrymme för att kunna återhämta sig (”tidsutrymme för att sörja”) utan att behöva bekymra sig för pengar. Hon anser att det är väldigt viktigt att kunna få bli sjukskriven i fall som detta, men hon tror att det är mycket ovanligt.

Sammanfattningsvis känner sig Lilian trots allt mycket priviligierad eftersom hon fick tag på en bra polis som hjälpte henne från första början. Alla hennes myndighetskontakter har gått väldigt bra och smidigt. Hon kom tidigt i kontakt med en bra advokat, men framför allt psykologen Björn Lagerbäck har betytt mycket för henne.

I den diskussion som följer efter Lilians starka redogörelse för sitt liv under de senaste 18 åren handlar frågorna bland annat om behovet av ”hämnd”. Lilian menar att hennes hämndkänslor satt i nästan ett år”. - Jag hade hämnats själv från början, inte dragit in någon annan. Jag hade skjutit dem om jag kommit åt – alltså dem som jag misstänkte. I dag kommer jag aldrig att förlåta dem men jag måste försonas; denna händelse får inte ta mer energi från mig, säger Lilian.

Olika erfarenheter
En annan av de många anhöriga som är på Pressklubben denna måndagskväll är Ewy Gaude, vars son Teddy våldsdödades för cirka 15 år sedan. Ewy har helt andra erfarenheter än Lilian att berätta. Ewy beskriver hur hon har ägnat åren sedan Teddys död åt att kämpa mot myndigheterna. Till skillnad från Lilian fick hon ingen krishjälp direkt, utan fick träffa en psykolog först efter drygt fem år.

Bra lagstiftning, men brister i praktiken
En central aktör för anhöriga till våldsdödade är målsägandebiträdet. Lagen infördes år 1988 för att den som drabbats av i första hand vålds- eller sexualbrott ska få ett eget juridiskt biträde på statens bekostnad som hjälp i processen.

Det står alldeles klart bland de närvarande att lagen fortfarande, efter 25 år, inte tillämpas som den ska; att alltså de efterlevande har rätt till målsägandebiträde. De närvarande poliserna tycker emellertid att det blivit bättre; de första 5-10 åren så tillämpades den i princip över huvud taget inte. Underförstått: det tar den tiden för polisen att ändra sina rutiner.

RAV står på de anhörigas sida
Ewa Gabrielsen är mamma till Markus som sparkades ihjäl på Kungsgatan i Stockholm år 2005. Hon är sedan ett par år ett av RAV:s språkrör. RAV står för Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade och är en viktig organisation som driver frågor om anhörigas situation.

Ewa berättar att RAV precis uppvaktat Justitiedepartementet för att kräva bättre bemötande från poliser och från sjukhusen. Bakgrunden är att många anhöriga har negativa erfarenheter av sina kontakter med just dessa instanser. Ett tydligt exempel på detta berättar Emma Jangestig, vars barn Saga och Max dödades i Arboga år 2005. Medan den kommunala så kallade POSON-gruppen tog hand om ”alla sörjande Köpingsbor”, fick den drabbade familjen klara sig helt själva.

Vid debattkvällen redovisades även en pilotstudie av situationen för anhöriga till våldsdödade genomförd av kriminologen Sofie Bennert. Sofie berättar att det i Sverige inte finns någon forskning om denna utsatta grupp. Däremot så finns det flera böcker skrivna av anhöriga där de beskriver sina erfarenheter. Ett centralt teman som framkommer i dessa skildringar handlar om mötet med polisen, där många anhöriga tyvärr har negativa erfarenheter, säger Sofie. Andra teman handlar om mötet med media, som beskrivs som problematiskt, samt om de långsiktiga konsekvenserna av att ha upplevt en nära anhörigs död.

Debattkvällen avslutades med att Stiftelsen Tryggare Sveriges ordförande Karl-Åke Pettersson sammanfattade debatten med att konstatera att anhöriga till våldsdödade måste få bättre stöd. Ett sätt att åstadkomma detta är att de så kallade POSON-grupperna aktiveras omedelbart och bestämmer hur kommunens samlade resurser ska användas på bästa sätt. Det måste vara feltänkt när man påstår att denna grupp bara får aktiveras vid särskilt svåra ärenden, underförstått med många dödade och skadade.

Karl-Åke konstaterar också att det är viktigt att polisen utvecklar sina Cold-casegrupper, De måste bestå av de bästa utredarna och civilisterna och de måste vara tillräckligt resursstarka för att man ska kunna ta sig an samtliga icke lösta allvarliga våldsbrott. Att utveckla dessa grupper blir en första start för att göra polisen till en lärande organisation; kriminalpolisarbetet kommer att synas av de egna kollegerna varför man inte kan bara vifta bort resultaten.