Skip to main content

Armband mot sexuellt ofredande - PR-trick som missar målet

Nyhet   •   Jul 03, 2016 16:44 CEST

Foto: Polisen

Den senaste tiden har Svensk polis tagit ett kliv 25 år tillbaka i tiden med korvgrillning i Rosengård, affischkampanjer mot våld i nära relationer och nu senast med ett armband mot sexuella trakasserier. Vad blir Polisens nästa steg? Solglasögon mot korruption och keps mot våldsbejakande extremism? Detta diskuteras i samband med ett seminarium under Almedalsveckan måndagen den 4 juli, kl. 14.30 på Högskolan Gotland.

Under den senaste veckan har debatten om polisens nya giv med armband mot sexuella trakasserier vid festivaler gått het på sociala medier. Vissa har i starka ordalag kritiserat initiativet, medan andra lite naivt frågat sig vad alternativet skulle vara, att skriva en rapport?

Kampanjen följer samma mönster som under i princip hela 1990-talet och innehåller ungefär följande ingredienser:

  • Någon slags affischkampanj där man signalerar till brottsdrabbade att nu kommer polisen att ta dessa brott på allvar
  • Olika "utbildningssatsningar" för att öka personalens kunskap inom området
  • Framtagande av olika åtgärdskalendrar och lathundar i benficksstorlek med information om vad poliser ska göra vid just denna typ av brott
  • Vid särskilt ambitiösa satsningar har man också utarbetat en särskild "handbok" där relevanta regler och riktlinjer inom området finns samlade.

Tanken bakom de olika åtgärderna är förstås god och uppsåtet vällovligt, för vem kan väl vara mot lite mer utbildning, godhjärtade affischkampanjer och fyndiga armband etc.

Problemet är bara att cirka 25 års erfarenheter visar att detta inte är rätt väg att gå i arbetet för att minska brottsligheten och säkerställa att de som drabbas får adekvat hjälp, stöd och skydd.

Enligt vår mening har Svensk polis tagit ett kliv 25 år tillbaka i tiden med korvgrillning i Rosengård, affischkampanjer mot våld i nära relationer och nu senast med ett armband mot sexuella trakasserier. Vad blir Polisens nästa steg? Solglasögon mot korruption och keps mot våldsbejakande extremism? Kampanjer av detta slag riskerar att urholka förtroendet för svensk polis.

Går problemen att lösa?
Vad kan då till göras för att förebygga denna typ av brott? Svaret är att det inte finns några enkla åtgärder, bland annat eftersom gärningspersonerna inte utgörs av en homogen grupp. Här krävs mer kunskap och forskning för att visa hur dessa brott gestaltar sig. Men ytterst handlar det i vanlig ordning om att utgå från den kriminologiska forskningen i form av bland annat rutinaktivitetsteorin och tankarna om situationell brottsprevention.

När det gäller den nu aktuella typen av sexuellt ofredande har åtgärdsförslagen dock mest handlat om att på konserter, i folksamlingar, på badhus och i andra offentliga sammanhang separera män och kvinnor, vilket indirekt pekar ut alla män som potentiella gärningspersoner och flickorna som en del av problematiken.

Andra förslag har kretsat kring vad flickor och unga kvinnor själva kan göra för att undvika att utsättas. Om de ska klä sig mindre utmanande, träna karate eller alltid ha en manlig släktning vid sin sida när de går ut förtäljer inte historien. Resonemanget ligger dock farligt nära ett skuldbeläggande av de drabbade; alltså att brottsoffren åter får stå tillbaka för gärningspersonerna.

I övrigt diskuteras betydelsen av utbildning, information och så kallat värdegrundsarbete, som förvisso kan vara viktigt men som visat sig ha en begränsad effekt. Inte sällan har det reducerats till innehållslösa pappersprodukter, som förvaras i pärmar på socialkontor, rektorsexpeditioner och polisstationer.

Hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten
En övergripande åtgärd handlar om att återupprätta förtroendet för rättsstaten genom att säkerställa att alla sexuella ofredanden så långt som möjligt utreds. Gärningspersonerna måste gripas och lagföras och de som drabbats måste få hjälp och stöd. Detta oavsett offrens och gärningspersonernas kön, etnicitet, sociala status, sexuella läggning etc.

Det mycket dåliga utredningsresultatet måste förbättras. Vår bedömning är att åtminstone hälften av de polisanmälda brotten måste leda till en riktig lagföring. För att klara av att utreda dessa dryga 8 500 polisanmälningar om sexuella ofredanden måste polisen ha den förmåga som krävs i form av utbildning, kompetens, resurser, organisation, ledning/chefer etc. (se TS 2014). En väl tilltagen bedömning är att det i snitt borde ta cirka 10 timmar att utreda, administrera m.m. dessa brott på ett acceptabelt sätt, vilket motsvarar 85 000 utredningstimmar per år. På polissvenska innebär detta att det krävs cirka 85 årsarbetskrafter i ett nationellt perspektiv för att hantera dessa brott. Den förmågan måste rikspolischefen säkerställa. Vid kontakt med poliser verkar det inte finnas någon som i dagsläget kan redovisa varken vilken tid som går åt eller hur den samlade förmågan ser ut inom detta brottsområde.

Om inte polisen utreder dessa brott, kan de ”de facto” betraktas som avkriminaliserade, eftersom signalvärdet till gärningspersonerna är att det i praktiken är riskfritt och fritt fram att sexuellt ofreda unga kvinnor samtidigt som de drabbade lätt får uppfattningen att det är meningslöst att anmäla brott.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.