Nyhet -
Hotad kvinna skjuten trots kontaktförbud
Flera medier rapporterar idag om skotten mot en 33-årig småbarnsmamma som upprepade gånger anmält en man för ofredande, olaga hot m.m. Trots utfärdat kontaktförbud dök gärningspersonen upp en dag i oktober förra året och sköt kvinnan med tio skott i benen. Denna händelse har fått flera aktörer att rikta kritik mot kontaktförbudslagen, vilket kan liknas med att hemmasnickaren skyller på att sågen är slö när han/hon inte vet hur den ska användas.
När den dåvarande lagen om besöksförbud, i oktober 2011 ersattes med en ny lag, lagen om kontaktförbud, hoppades många på ett bättre och mer effektivt skydd för hotade personer. I dag rapporterar media om en 33-årig kvinna som skottskadades allvarlig trots att hon skyddades av ett kontaktförbud. Det ligger därför nära till hands att rikta kritik mot denna lag, i synnerhet då det numera är möjligt att förena ett kontaktförbud med elektronisk övervakning.
Kontaktförbud - ett viktig verktyg för att förebygga brott
Ett kontaktförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. I de fall ett ordinarie kontaktförbud bedöms vara otillräckligt, kan ett sådan utvidgas till att omfatta ett avgränsat geografiskt område. Gör sig personen skyldig till överträdelse av det utvidgade kontaktförbudet, kan det geografiska området utökas och ett särskilt utvidgat kontaktförbud meddelas. Ett sådant kontaktförbud kan dessutom förenas med elektronisk övervakning, det vill säga en fotboja utrustad med GPS, för att kontrollera att kontaktförbudet efterlevs.
Den nya lagstiftningen ger således möjligheten att ytterligare förstärka skyddet för personer som blir hotade, förföljda och där det ordinarie kontaktförbudet inte är tillräckligt. Sedan lagen infördes har emellertid inte en enda person i Sverige tvingats bära fotboja. Anledningen är att Rikspolisstyrelsen misslyckades med upphandlingen av fotbojor. Det visade sig att fotbojorna som ingick upphandlingen inte var tillåtna i Sverige. Sedan de 30 fotbojorna slutligen levererades sommaren 2013, har de ännu inte tagits i bruk.
Stora skillnader mellan landets åklagarkammare
Frågan om kontaktförbudets faktiska brottsförebyggande och trygghetsskapande effekt är komplex. Stiftelsen Tryggare Sverige har tidigare, vid upprepade tillfällen konstaterat att den nya lagen om kontaktförbud inte medför några märkbara förbättringar jämfört med sin föregångare. Gång på gång kan vi redovisa för stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det kommer till beslut om kontaktförbud. Problemet ligger dels i att åklagarkamrarna länge saknat enhetlig paraxis när det gäller hanteringen av besöksförbud (och numera kontaktförbud), dels i att beslut om kontaktförbud än idag grundar sig i mång och mycket på den enskilde åklagarens magkänsla och inte på en strukturerad hot-och riskbedömning. Med detta i åtanke, blir det därför ännu märkligare när Carin Götblad, regeringens samordnare för brott i nära relationer anser att kontaktförbud ska användas oftare. Den stora utmaningen när det gäller lagen om kontaktförbud handlar inte om att lagen ska användas oftare, utan att förbud utfärdas då behov finns och förutsättningarna är uppfyllda. Grunden för detta är att samtliga beslut om kontaktförbud baseras på strukturerade riskbedömningar, vilket inte är fallet i dag.
Inget heltäckande skydd
Samtidigt visar fallet med den 30–åriga kvinnan att ett kontaktförbud inte utgör ett heltäckande skydd. Detta ställer frågan om kontaktförbudets vara eller icke vara på sin spets. Är ett kontaktförbud endast en papperstiger, ett verkningslöst och till och med falskt skydd? För att besvara denna fråga måste man gå tillbaka till resonemanget ovan. Har man som ambition att förbättra skyddet genom att öka antalet utfärdade kontaktförbud, lär man bidra till just denna, alltmer rådande uppfattningen om lagens uddlösa verkningskraft. För att lagen om kontaktförbud ska fungera i praktiken krävs att förändringarna kommer inifrån, vilket bland annat innebär att åklagarna alltid måste grunda sina beslut om kontaktförbud på strukturerade riskbedömningar. Det handlar således om rätt beslut och inte fler beviljade ansökningar! En annan fråga i detta sammanhang, är huruvida kravet för elektronisk övervakning är för hårt utformat? Borde inte de personer som lever upp till kravet för att förses med fotboja, i själva verket redan vara frihetsberövade? Risken är påtaglig att Rikspolisstyrelsen kommer att ha 3 miljoner kronor ”på banken” i form av oanvända fotbojor. Det är även här som debatten blir skev. Skulle åklagarna bli bättre på att genomföra strukturerade hot- och riskbedömningar (och dessutom ta del av polisens bedömningar) skulle kravet för fotboja kunna sänkas, utan att man för den delen riskerar att övervaka ”fel personer”.
Även det bästa verktyget kräver sin hantverkare
Precis som även det bästa verktyget i verktygslådan kräver en skicklig hantverkare, blir ett kontaktförbud inte bättre än vad polisen och åklagarmyndigheten gör det till! För att ett kontaktförbud ska kunna utgöra ett adekvat skydd, måste det förenas med ett aktivt och professionellt personsäkerhetsarbete.
Polisen måste ta frågor om kontaktförbud på större allvar och kraven på polisen måste öka vilket innebär bl.a. att det i samtliga polismyndigheter måste finnas tydliga processer och system samt en ändamålsenlig organisation som stöder genomförandet av den nya lagstiftningen och där risken för personliga värderingar och godtyckliga bedömningar minimeras så långt som möjligt. Ett professionellt arbete med kontaktförbud innebär bl.a. följande:
- Att informationsskyldigheten till brottsdrabbade om möjligheter till hjälp, stöd och skydd alltid fullgörs,
- Att strukturerade hot- och riskbedömningar alltid genomförs vid ansökningar om kontaktförbud,
- Att regelbundna säkerhetssamtal genomförs med den som kontaktförbudet avser att skydda,
- Att så kallade klargörandesamtal genomförs med den som är ålagd kontaktförbudet,
- Att löpande uppföljningar görs av alla kontaktförbud (inklusive strukturerade hot- och riskbedömningar beträffande behov av ytterligare åtgärder),
- Att erforderlig samverkan finns etablerad med exempelvis respektive åklagarkammare, kommun, hälso- och sjukvård, ideella organisationer etc.
För att en polismyndighet ska kunna säkerställa att verksamheten bedrivs utifrån ett sådant helhetsperspektiv, där hela ”systemet” fungerar, är det angeläget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom myndigheten.
Erfarenhetsmässigt bedömer Stiftelsen Tryggare Sverige att en sådan professionell hantering inom polisen kommer att kräva åtminstone en specialiserad årsarbetskraft per 100 ansökningar om kontaktförbud. På nationell nivå skulle detta i dagsläget innebära att det krävs sammanlagt 125 årsarbetskrafter.
Även om ett kontaktförbud inte är ett heltäckande skydd för den drabbade kan det innebär skillnaden mellan liv och död. Utfärdandet av ett kontaktförbud har ett viktigt signalvärde till den drabbade om att samhället tar hot, olaga förföljelse etc. på allvar, samtidigt som det är en tydlig signal till gärningspersonen att samhället ser allvarligt på de beteenden som ligger till grund för kontaktförbudet.
