Skip to main content

Lagen om kontaktförbud – ett slag i luften?

Nyhet   •   Jul 03, 2012 00:00 CEST

Den 1 oktober 2011 ersattes lagen om besöksförbud med en ny lag, lagen om kontaktförbud (SFS 2011:487). En första uppföljning av den nya lagen visar emellertid att det fortfarande råder stora geografiska skillnader när det kommer till beslut om kontaktförbud, vilket i praktiken innebär att det är slumpen som styr om en brottsdrabbad får skydd.

Den tidigare lagen om besöksförbud (SFS 1988:688) infördes i 1 juli 1988 som en ny möjlighet att skydda personer som riskerade att bli utsatta för förföljelse, trakasserier eller annan brottslighet. Enligt denna lag kunde en person förbjudas att besöka, kontakta eller följa efter en annan person. Vid behov kunde restriktionen utvidgas till ett förbud att vistas i närheten av den skyddades bostad, arbetsplats eller andra platser där den skyddade brukade uppehålla sig.

Sedan lagen om besöksförbud tillkom har den varit föremål för återkommande granskning och kritik. I flera olika sammanhang har det konstaterats att den inte fått de effek­ter som lagstiftaren har eftersträvat. Kritiken har bland annat handlat om att lagen inte varit utformat på ett ändamålsenligt sätt och att det saknats riktlinjer för åklagarnas bedömning av ansökningar om besöks­förbud.

I oktober 2011 infördes därför en ny lag, lagen om kontaktförbud, som skulle råda bot på dessa problem. Ett kontaktförbud kan med­delas om det på grund av särskilda omständig­heter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Lagen om kontaktförbud har därmed stora likheter med den tidigare lagen besöksförbud, men innehåller även en rad förändringar som ska under­lätta åklagarnas bedömning i frågan och samtidigt stärka lagens före­byggande effekter. En viktig sådan förändring är möjligheten att förena ett så kallat särskilt utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning.

Redan innan lagen om kontaktförbud infördes var vår bedömning att det i många stycken saknades förutsättningar för den nya lagen att fungera i praktiken. Idag kan vi konstatera att denna farhåga i många stycken har besannats.

En ny undersökning av landets samtliga åklagarkammare visar att förutsättningarna för den brotts­drabbade att få sin ansökan om kontaktförbud beviljad ser olika ut beroende på var i landet man bor 

Många ansökningar om kontaktförbud, men få beviljade
Resultatet visar att antalet ansökningar om kontaktförbud är mer eller mindre oförändrat jämfört med tidigare år. Samtidigt som antalet ansökningar om kontaktförbud är fortsatt högt, ligger andelen beviljade kontaktförbud kvar på samma nivå som år 2010, det vill säga 32 procent. Den nya lagen har således inte medfört att flera personer beviljas ett skydd i form av kontaktförbud. Orsaken till detta går bl.a. att finna i att allt fler brottsdrabbade informeras om möjligheten att ansöka om besöksförbud, samtidigt som de faktiska förutsättningarna för ett kontaktförbud sällan klaras ut. I praktiken innebär detta att andelen ansökningar som inte håller måttet ökar. 

Stora skillnader mellan åklagarkammare
Resultatet visar vidare att kontaktförbud meddelas i olika om­fattning vid landets åklagarkammare. I åklagarkammaren i Norrköping beviljades exempelvis 52 procent av ansökningarna om kontaktförbud, medan motsvarande siffra är 18 procent i åklagarkammaren i Eskilstuna. Det finns alltså stora skillnader i synen på kontaktförbud mellan de enskilda åklagarkamrarna. 

Förändringarna måste komma inifrån
Sammanfattningsvis visar resultaten från denna första uppföljande granskning att den nya lagen om kontaktförbud inte medfört de effekter för den enskilt drabbade som efterfrågats i den allmänna debatten.

De problem som finns kan således inte avhjälpas med enbart ny lagstiftning. Förändringen måste istället komma inifrån! 

  • Det handlar bland annat om att varje åklagarkammare och polismyndighet har utarbetat ändamålsenliga processer och system som säkerställer att risken för personliga värderingar och godtyckliga bedömningar minskar så långt som möjligt.
  • För åklagarnas del handlar det också om att alla beslut om kontaktförbud måste grundas på strukturerade riskbedömningar. Beslutsunderlaget måste dessutom i princip alltid kompletteras med information från de hot- och riskbe­dömningar som polisen ska genomföra i bl.a. ärenden om brott i nära relation. Det räcker alltså inte längre med att åklagarna använder sin ”magkänsla” som grund för beslut om besöksförbud.
  • För polisens vidkommande måste arbetet med den praktiska hanteringen av lagen om kontaktförbud professionaliseras på ett helt annat sätt än vad som hitintills har varit fallet. Därför är det ange­läget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom myndig­heten och på så vis tillskapa en anpassad organisation som har mandat, kompetens och förutsättningar att bedriva ett aktivt och strukturerat arbete med ärenden om kontaktförbud.

Erfarenhetsmässigt bedömer Stiftelsen Tryggare Sverige att en sådan professionell han­te­ring inom polisen kommer att kräva åtminstone en specialiserad årsarbetskraft per 100 ansökningar om kon­takt­förbud. På nationell nivå skulle detta i dagsläget innebära att det krävs sammanlagt 125 årsarbetskrafter.

Peter Strandell
Stiftelsen Tryggare Sverige

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera