Skip to main content

Ny rapport om polisens arbete med våld i offentlig miljö; en nyårssmällare!

Nyhet   •   Dec 30, 2013 09:36 CET

Dagen före julafton presenterade Rikspolisstyrelsen en rapport om arbetet med våld i offentlig miljö (Tillsynsrapport 2013:14). Rapporten torde gå till polishistorien som en av de mest uppriktiga som publicerats då den innehåller kraftig intern kritik mot arbetet inom detta viktiga område.

Rapporten utgör en uppföljning av en tidigare inspektion från år 2011 av hur polismyndigheterna hanterar våld i offentlig miljö, både vad avser det brottsförebyggande arbetet men också själva brottsutredningsverksamheten. Inspektionen har gjorts som en s.k. skrivbordsinspektion där inspektionsgruppen inte själva besöker polismyndigheterna på plats. Istället har man i frågeform bett dem redogöra för hur de har hanterat de frågeställningar som man i 2011 års inspektion beskrivit som viktiga – och som Rikspolischefen själv specificerat i en särskild skrivelse till polismyndigheterna – för att kunna effektivisera polisarbetet inom detta viktiga område.

Erfarenhetsmässigt blir denna typ av skrivbordsinspektioner mindre ”farliga” än när någon av Rikspolisstyrelsens egna inspektionsgrupper åker ut och på plats, och med egna ögon och öron, fångar upp hur polisverksamheten sköts i praktiken. Detta ligger i sakens natur; när polismyndigheterna själva får ”servera” eget material så kommer de självklart se till att inte i onödan beskriva ett arbete som kanske uppvisar brister. Rikspolisstyrelsen har tidigare själv beskrivet just det förhållandet i samband med andra inspektioner.

I den nu aktuella uppföljande inspektionen är man från Rikspolisstyrelsens sida närmast brutalt uppriktig. Trots inspektionsformen beskriver man ett resultat som visar på en brottsutredningsverksamhet som i princip inte alls tagit till sig den allvarliga kritik som redovisades i den förra inspektionen. På många av de inspekterade punkterna uppfattar vi att resultatet är sämre än tidigare eller i vart fall inte så mycket bättre som man borde kunna kräva efter de resurser i form av ekonomi och personal som tillskjutits under senare år.

För att belysa vilka för utredningsprocessen helt avgörande frågeställningar som inspekterats kommer nedan ett antal exempel redovisas. För att få den heltäckande bilden rekommenderas dock att den intresserade läsaren studerar hela inspektionsprotokollets drygt 30 sidor.

De delar av inspektionen som tar upp ”Brottsförebyggande frågor” diskuteras överhuvud inte här då vår bedömning är att det underlag som redovisas i den delen av inspektionen inte är tillräckligt kvalitetssäkrat för att det ska gå att dra några rimliga slutsatser av hur de brottsförebyggande delarna av polisverksamheten bedrivs ute i myndigheterna. Efter själva inspektionsdelen redovisar vi några helt aktuella rapporter m.m. som har bäring på innehållet i inspektionen och därför vara av vikt för den intresserade läsaren. Sist lämnar vi Stiftelsen Tryggare Sveriges bedömning och rekommendationer till Rikspolischefen.

Några exempel hämtade från inspektionsavsnitten Statistik och från enkätsvaren
s. 13. Andel positiva lagföringsbeslut: ”År 2008 ledde åklagare cirka 70 % av förundersökningarna medan 2012 ledde åklagaren 52 % av förundersökningarna. Minskningen beror på att Polisen under perioden övertagit förundersökningsledarskapet i flera ärendetyper. I diagram 3 kan utläsas att andelen positiva lagföringsbeslut ökat i de åklagarledda förundersökningarna men att de polisledda förundersökningarna samtidigt haft en negativ utveckling. Totalt sett visar diagram 3 att andelen positiva lagföringsbeslut under perioden minskat. De utredningar som flyttats över från åklagare till polis har en lägre andel positiva lagföringsbeslut. I dessa fall sker ju en prövning av en ny förundersökningsledare i samband med att ärendet överlämnas till åklagare för beslut i åtalsfrågan. I detta sammanhang bör man också hålla i minnet att även om Polisen i stort satsat på att utbilda sina förundersökningsledare är det ändå åklagarna som har högre juridisk kompetens och längre erfarenhet.”

s. 14: ”Inspektionsgruppen kan i diagram 1 och 2 se att andelen positiva lagföringsbeslut och antalet misstankar som hanteras av förundersökningsledare har minskat i antal. De negativa lagföringsbesluten har däremot ökat. Inspektionsgruppen kan inte förklara vad detta beror på.”

s. 15. Andel öppna ärenden äldre än 6 månader av inkomna: ”Sedan inspektionsåret 2010 har det varit en marginell minskning av antalet öppna ärenden äldre än 6 månader i förhållande till antalet inkomna ärenden. Noterbart är att antalet inkomna ärenden har minskat med över 20 procent i riket under samma period.”

s. 17. Utredningsprocessen: ”En styrka som tas upp i sammanhanget är tillgången på kvalificerade förundersökningsledare som genomgått den centrala utbildningen. En svårighet som har angetts är att styra förundersökningsledarna till att arbeta på frekventa tider.”

s. 17. Förundersökningsledning: ”I ett fåtal fall beskrivs att en kvalificerad förundersökningsledare varit engagerad i brottsärendet innan granskning av anmälan har skett.”

s. 18. Brottsoffer: ”En initial kontakt tas med målsägande i samband med anmälningsupptagning. Den fortlöpande kontakten med målsägande är inte lika frekvent. Det är få polismyndigheter som anger att de har en löpande kontakt med målsägande. Likaså är det få polismyndigheter som har en muntlig kontakt i samband med att ett ärende läggs ned. Några få polismyndigheter har en ambition att kontakta målsägande i de integritetskränkande brotten. Merparten hänvisar till det skriftliga beslut som skickas ut centralt i samband med att ärendet avslutas.”

s. 18. Säkerställande av bevisning: ”I de fall åtgärder inte vidtagits för att säkra bevisning uppges tids- och resursbrist vara orsaken. Det kan handla om att mer prioriterade arbeten fått företräde före en pågående bevissäkringsåtgärd. I några fall anges kommunikationen mellan avrapporterande polis och förundersökningsledare som orsak till att det brister i bevissäkringen. Vidare kan det finnas brister i kompetens och förståelse för uppdraget.”

s. 19. Nedläggningsgrunder: ”Diagrammet visar att användningen av nedläggningsgrunden ”brott kan ej styrkas” har gått ned, detta efter att ha ökat i ett antal år före föregående inspektionsrapport. I föregående inspektionsrapport kritiserades just användningen av denna nedläggningsgrund vilket kan ha fått effekt. Vad som i övrigt hänt är att användningen av nedläggningsgrunden ”annat”, i vilken förundersökningsledaren själv, via fritext skriver motivering till varför ärendet läggs ner, ökar och har gjort så alltsedan år 2007. Idag står nedläggningsgrunden ”annat” för ca en tredjedel av alla nedlagda ärenden. Detta medför att det saknas kunskap om varför en tredjedel av ärenden blivit nedlagda i den övergripande uppföljningen. Inspektionsgruppen anser att detta är olyckligt eftersom polismyndigheternas uppföljning av rättstillämpning, kompetens och kvalitet i de nedlagda ärendena försvåras.”

Några kommentarer hämtade från inspektionsavsnittet ”Bedömningar”
s. 22. Övergripande frågor: ”Med en initial förundersökningsledning som verkar över dygnet kommer fler utredningsåtgärder att vidtas i nära anslutning till brottet. Inspektionsgruppens uppfattning är att det idag inte regelmässigt sker en kontakt mellan poliser på brottsplats och granskande förundersökningsledare innan anmälan skrivs. Det kan innebära att initiala brottsutredningsåtgärder inte blir vidtagna och det kan fördröja utredningsprocessen eller medföra att utredningen inte kan drivas vidare. Inspektionsgruppen menar att arbetsledningen måste följa upp att regelmässig kontakt tas i dessa ärenden.”

s. 23. Utredningsprocessen och förundersökningsledning: ”Inspektionsgruppen kan konstatera att det idag genomförs en omfattande nationell utbildning av förundersökningsledare vilket ger förutsättningar för en högre nationell kompetens och enhetlighet. Inspektionsgruppen konstaterar att oavsett om förundersökningsledaren har gått den nationella, eller en lokal förundersökningsledarutbildning, eller ej, involveras denna ytterst sällan innan granskning av brottsanmälan skett. Beträffande frågan när en kvalificerad förundersökningsledare (förundersökningsledare som genomgått den nationella förundersökningsledarutbildningen) första gången kommer i kontakt med en anmälan har merparten av polismyndigheterna svarat att det sker först i samband med granskning av anmälan. Utredningsarbetet bygger på den enskilde polisen och dennes erfarenhet och kunskap. Bristen på erfarenhet och kunskap kan medföra att inte alla åtgärder som skulle behövas för att säkra ett ärende initialt genomförs. Därmed förlorar utredningen fart och kräver ökade resurser i ett senare skede.

En fråga som utredningsgruppen ställt sig är om förundersökningsledarna är direkt involverade då polis finns på brottsplatsen och leder förundersökningen? Sker återkoppling till aktuell förundersökningsledare innan polispatrull lämnar brottsplatsen så att adekvata utredningsåtgärder är vidtagna? Det går inte att utläsa av svaren när förundersökningsledare kopplas in. Inspektionsgruppen kan konstatera att polismyndigheterna har angivit att man har sökt förbättra de initiala åtgärderna, men att kvalificerad förundersökningsledare inte har lett dessa ärenden. Polismyndigheterna uppger att kvalificerad förundersökningsledare i mycket ringa omfattning leder förundersökningen innan brottsanmälan är granskad. Polismyndigheterna uppger samtidigt att kvalitetssäkring sker av initiala åtgärder. Inspektionsgruppen finner att det råder ett motsatsförhållande mellan dessa två påståenden eftersom kvalitetssäkring inte sker av kvalificerad förundersökningsledare när patrull är på brottsplatsen för att vidta initiala åtgärder.”

s. 24. ”Erfarenheten säger att det i normalfallet sker en dialog mellan vakthavande befäl eller inre befäl och polispatrullen när ärendet avrapporteras. Den kvalificerade förundersökningsledaren kommer dock in för sent i utredningsprocessen. Det är viktigt at det sker en kvalitetssäkring av ärendet medan polis finns på brottsplatsen.”

s. 25. Brottsoffer: ”Inspektionsgruppen konstaterar att Polisen är bra på att hålla en initial kontakt med brottsoffer men att denna sedan avtar. Inspektionsgruppen anser att det finns ett värde i att ha en kontakt med brottsoffret. Detta är angeläget i de fall då en förundersökning inte går att leda i bevis utan kommer att läggas ned. I detta sammanhang kan man ha en muntlig dialog för att förklara varför detta sker.”

s. 25. Säkerställning av bevisning: ”Polismyndigheterna fokuserar genomgående på att vidta bra initiala åtgärder för att säkra bevisning. I de fall där detta brister anger polismyndigheterna att det handlar om resurs och prioritering samt kommunikation mellan avrapporterande polis och förundersökningsledare.”

s. 26. Nedläggningsgrunder: ”Dessutom anser inspektionsgruppen att det är ett problem att det finns stora olikheter i användningen av de olika nedläggningsgrunderna. Inspektionsgruppen konstaterar att nedläggningsgrunden ”annat” ökar över tiden, från 25 procent 2005 till 33 procent 2012.”

Några kommentarer hämtade från inspektionsavsnittet ”Rekommendationer”
Inspektionsgruppen avslutar sitt uppdrag med att lämna sammanlagt 8 rekommendationer. Följande tre beskriver enligt vår uppfattning de kanske viktigaste frågeställningarna som måste klaras ut för att på allvar kunna effektivisera brottsutredningsverksamheten i det korta perspektivet:

  • Rikspolisstyrelsen bör tillsammans med Åklagarmyndigheten undersöka orsaken till den stora skillnaden avseende lagföringsbeslut mellan olika polismyndigheter och åklagarkammare. Det finns en diskrepans på ca 40 procent.
  • Inspektionsgruppen vill instämma i den tidigare inspektionens synpunkter på de olikheter som finns mellan polismyndigheterna avseende hur nedläggningsgrunderna används. Det behövs en översyn och samsyn inom detta område.
  • Kvalificerad förundersökningsledare ska kopplas in innan polis lämnar brottsplatsen och anmälan är granskad.

Några andra aktuella dokument som behandlar polisens brottsutredningsverksamhet
Som en del av regeringsuppdraget ”Satsningen på fler poliser” har Brottsförebyggande rådet (Brå) precis avlämnat två rapporter som var för sig har stor bäring på de frågeställningar som diskuterats ovan.

I ”Polisers syn på utredning av mängdbrott” (Brå 2013:20) har man försökt få en närmare bild av hur poliser själva ser på vilka problem och vilka möjligheter till förbättringar som finns inom den brottsutredande verksamheten. Man beskriver både sådana problem som de anser ha förvärrats på senare år och problem som funnits under lång tid. Det handlar alltså i många stycken precis om de problem som inspektionen enligt ovan har berört; t.ex. varierande kvalitet i anmälningarna, för lite tid för utredningsinsatser i den yttre verksamheten, att förstahandsåtgärder som vidtas ofta är ofullständiga, att mängdbrott inte prioriteras i praktiken m.fl. De sammanställda enkät- och intervjusvaren visar på i princip motsvarande problem som beskrivs i inspektionen. Vad som är ändå mer slående i Brå rapporten är dock att poliserna så tydligt lyfter fram det s.k. ”praktiska polisarbetet”; att man alltså ute i polismyndigheterna har ett mycket skönsmässigt förhållningssätt till kraven från statsmakterna (och egna chefer) på hur arbetet ska prioriteras, utföras och rapporteras (eller snarare, inte rapporteras).

I rapporten ”Polisers syn på brottsförebyggande arbete” (Brå 2013:21) har Brå försökt skaffa sig en bild av hur en grupp poliser uppfattar det brottsförebyggande arbetet, vilka problem de ser som störst i detta arbete samt vilka förbättringsmöjligheter de identifierar. Det kan handla om att poliserna vill arbeta mer med synlighet och mindre med trafik, att resursbrist ses som ett stort problem, att det brottsförebyggande arbetet anses ha lägre prioritet, att nyutbildade poliser anses sakna tillräckligt med kunskaper om brottsförebyggande arbete m.m.

Brå-rapporter med bristande kvalitet
Båda dessa nya rapporter avslutas med ett avsnitt kallat ”Brå:s bedömning”. För oss som utomstående forskare och praktiker känns det som om dessa avsnitt inte håller den kvalitet som man kan förvänta sig av Brå. Antagligen kan det handla om att rapportförfattarna inte hunnit specialisera sig inom detta stora och svårtillgängliga område, fullt av besynnerliga motsatsförhållanden och präglat av poliskulturens absoluta hegemoni.

Ett exempel på detta är att det inte någonstans finns några tankar eller beräkningar av vilka polisresurser som skulle behövas för att klara av de olika uppdragen som beskrivs. Hur ska det överhuvud gå att diskutera hur Polisen ska använda sina 28 000 anställda om inte Brå beräknar och beskriver hur mycket effekt man får ut av detta antal? Hur långt räcker de poliser och civilanställda som avsatts att arbeta med brottsutredningar? Är antalet tillräckligt och har man tillräcklig kompetens för att utreda antalet brott på ett acceptabelt sätt? Eller ”tvingas” man att lägga ned allt fler av dessa för att överhuvud hålla näsan över vattenytan?

Ett annat exempel på otydligheter är när Brå beskriver hur länge kända problem inom utredningsverksamheten kvarstår (s. 14) och att man inte vet varför. Man kräver ändå, ”oavsett vad förklaringen är” att Polisen arbetar vidare med att försöka lösa problemen som tycks stå i vägen för ökad personuppklaring.

Krav på civilanställda specialister
En tredje aktuell rapport som är central för att förstå den problematik som inspektionsrapporten behandlar är den utredning som just levererats till Justitiedepartementet av polismästaren Stefan Mann (Ds 2013:64, Vem ska göra vad – Om fördelningen av arbetsuppgifter mellan polisens anställda). Mann har haft departementets uppdrag att beskriva och avgränsa vilka slags arbetsuppgifter som kräver polismans kompetens. När det gäller övriga arbetsuppgifter har han analyserat behovet av att personer med annan utbildning än polisutbildning ska få utföra arbetsuppgifter som idag enligt lag eller annan författning endast får utföras av polisman.

Enligt Mann finns ett sådant behov inom framför allt utredningsverksamheten, allt för att effektivisera denna. I rapporten presenterar Mann ett antal intressanta förslag där civilanställda specialister på allvar kan komplettera eller ersätta poliser. Många av de problem som inspektionen tar upp (och som också beskrivs av poliser i ovannämnda Brå-utredningar) skulle enkelt kunna få sin lösning genom att civila specialister fick släppas in på den här arenan. Poliserna och polisrollen behöver inte alls påverkas negativt av detta, snarare tvärtom.

Föga förvånande har mottagandet från Polisförbundets sida inte varit speciellt hjärtligt, vilket i och för sig är begripligt då förbundet under lång tid har suttit på ett monopol som, till skillnad från skolan, vården, hemtjänsten, media etc., inte utsatts för någon som helst konkurrens.

Bristande kontroll av kriminalunderrättelseverksamheten
Ett fjärde dokument som också blev offentligt strax innan jul är Åklagarmyndighetens beslut att lägga ner förundersökningen när det gäller de ifrågasatta registren vid Skånepolisen (Beslut 2013-12-20, AM 139971-13). Där har överåklagaren Mats Åhlund också kommit in på frågeställningar som har berörts av inspektionsrapporten, huvudsakligen i de delar som handlar om polisens underrättelseverksamhet. Vi har inte särskilt tagit med några exempel från den verksamheten i vår beskrivning ovan men den är ändå intressant att fundera kring även i detta sammanhang. En väl fungerande kriminalunderrättelsetjänst är en av grundförutsättningarna för att över huvud kunna utreda brott på ett effektivt sätt. Man kan säga att den verksamheten är själva mjukvaran i både det brottsförebyggande och det brottsutredande arbetet.

Att kriminalunderrättelseverksamheten är särskilt viktig i vårt land beror på att vi i flertalet av landets kommuner saknar en fungerande närpolisverksamhet, vilket innebär att polisen den vägen inte har tillgång till de naturliga känselspröt som är ett måste för att ha kontroll på hur kriminaliteten ser ut och utvecklas i lokalsamhället. En utbyggd och väl fungerande kriminalunderrättelseverksamhet blir då det (enda) som kan ersätta den informationsinhämtning som annars också närpolisverksamheten hade kunnat bidra med. Detta förhållande blir särskilt viktigt när vi ser att den grova och organiserade brottsligheten breder ut sig över landet. När vi då från Åklagarmyndighetens sida kan läsa att just denna viktiga verksamhet lider av ”systemfel” så blir möjligheterna att bekämpa brott starkt decimerade och, kort sagt, ännu svårare. Åhlund skriver sålunda: ”Fördelningen av processägarskap, processledning, övriga lednings- och styrningsförhållanden och inte minst bristande kontroll av kriminalunderrättelseverksamheten vid polismyndigheten kan ha bidragit till de systemfel vid polismyndigheten som konstaterats under förundersökningen”. Vi vet inte vilken täckning som Åhlund har för det påståendet; men det är så pass anmärkningsvärt för att komma från Åklagarmyndigheten att frågan, eller ”systemfelet” inte bara kan negligeras.

Stiftelsen Tryggare Sveriges bedömning och rekommendationer
Vi har i cirka 7 år drivit frågan att ”alla brott ska utredas”. Vi menar att denna frågeställning är grundläggande för en rättsstat. Om inte myndigheterna tar brotten på allvar så kommer till slut allmänheten att tappa förtroendet. Vi vet numera, bl.a. som en följd av den forskning som sker vid SOM-institutet i Göteborg, att förtroendet för myndigheterna är den kanske viktigaste delen när man ska bygga eller försvara demokratin i ett samhälle. För vår del har det därför varit självklart att polis- och åklagarmyndigheter så långt som möjligt måste utreda de brott som anmäls. Detta förhållande innebär självklart inte att man kommer att kunna lösa alla brott. Men man måste göra rimliga ansträngningar för att alla som drabbas av brotten ska känna att de har samhällets stöd. Risken är annars att de vänder samhället ryggen och söker sig andra väger för att få upprättelse, vilket absolut måste motverkas med alla till buds stående medel.

Vi har därför under lång tid varit emot att det tillskapas nya och ”förbättrade” möjligheter för poliser och åklagare att, hör och häpna, inte utreda brott utan att låta bli att utreda brott. Vi har aldrig sett eller hört att det funnits acceptans för en sådan politik i de breda folklagren. Inte heller enskilda riksdagsmän som vi träffar har egentligen ställt upp på den utvecklingen (trots att flera av dem själva varit med och röstat igenom de utökade möjligheterna att låta bli att utreda brott).

Vi ser därför med stor tillfredsställelse på den inspektionsrapport som vi beskrivit ovan; bl.a. att man så tydligt tar tag i frågan ”avseende hur nedläggningsgrunderna används och att det behövs en översyn och samsyn inom detta område”. Vi menar dock att det är fara i dröjsmål. Vi vädjar därför till Rikspolischefen att snarast komma med förslag på hur man ska gå vidare i den delen.

Vi menar också att det är mycket oroande att inspektionsgruppen inte kan förklara varför nedläggningsgrunden ”annan” används så mycket mer frekvent i dagsläget än tidigare. När hela brottsutredningssystemet ”läcker” på det sättet som beskrivs i inspektionen är det också fara i dröjsmål. Risken ökar för att utomstående, inte minst från den organiserade brottsligheten, kan utöva påtryckningar på polissystemet som gör att just ”deras brott” aldrig blir utredda. Så länge det inte är total kontroll över hela systemet så kan ingen påstå att den risken inte föreligger. I den delen har vi också varit helt emot att enskilda poliser fått ytterligare mandat att själva lägga ner utredningar. Vi menar att det är oacceptabelt att lägga hela det ansvaret på enskilda poliser; Rikspolischefen borde därför övertyga länspolismästarna om att flytta upp det ansvaret på den operativa ledningen vid respektive myndighet. Samtidigt måste samtliga polismyndigheter kunna redovisa i detalj vilka som inte får sina brott utredda; allt för att det inte ska finnas just ”systemfel” i form av att vissa grupper av allmänheten eller företagare mer systematiskt inte får sina brott utredda.

Inte någonstans i inspektionsrapporten eller i de av Brå redovisade rapporterna finns beskrivet hur lång tid det tar att utreda ”våld i offentlig miljö” eller ”mängdbrott”. Om det inte klaras ut vilka resurser i form av personal, teknik och system som behövs för att utreda olika typer av brott på ett acceptabelt sätt så blir det ju omöjligt att klara av uppgiften att dimensionera brottsutredningsverksamheten på rätt sätt.  Detta medför ofta, som beskrivs i Brå-rapporterna, att ”det fattas folk som kan (eller vill) utreda” varför de s.k. balanserna ökar. Det innebär också tyvärr incitament för poliser att inte göra de utredningsåtgärder m.m. som de egentligen borde göra eftersom de vet att brotten ändå ”kommer att skrivas av” (jmf. beskrivningarna i nämnda Brå-rapport om utredningsverksamheten). Antagligen påverkas också polisernas intresse att överhuvud ta upp anmälningar varför hela anmälningssystemet kan komma att uppvisa för låga siffror.

Sammantaget får detta till följd att regeringen alltid kan hänvisa till ”de 2 500 - 3 000 nya poliserna” för att kräva att polisverksamheten måste göra ett bättre jobb. Men om ingen räknar på vad det egentligen kostar att utreda brott så går det inte att säga vad resurstillskottet kommer att medföra i form av bättre brottsuppklaring, bättre hantering av brottsdrabbade etc. Samma förhållande gäller beträffande förundersökningsledarna. Det är utmärkt att dessa får bättre utbildning m.m., men ingenstans i inspektionen kan vi hitta hur de har dimensionerats; hur många förundersökningar ska en utbildad förundersökningsledare klara av att leda? Hur många pågående förundersökningar kan han eller hon ”ha i luften” samtidigt för att göra ett professionellt jobb?

Vi vädjar till Rikspolischefen att snarast ta tag i också i dessa viktiga resursfrågor som, enligt vår uppfattning, aldrig har hanterats på allvar sedan förstatligandet. Dessa frågor kommer att hamna i den absoluta förgrunden och hetluften när den nya Polismyndigheten ska bemannas; hur många förundersökningsledare och brottsutredare behövs inom respektive region och vilken kompetens ska de ha för att samtliga brott ska kunna utredas på ett acceptabelt sätt? Vilka omfördelningar måste göras över riket för att klara av detta arbete?

Först när bemanningen är godtagbar för de arbetsuppgifter som föreligger så blir det meningsfullt att också försöka åtgärda alla de andra problem med utredningsverksamheten som har beskrivits både i själva inspektionen och i de övriga aktuella dokument som vi hänvisat till. Som vanligt, grunden måste läggas först, sen kommer resten av bygge!


Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera