Ny rapport om polisens arbete med våld i offentlig miljö; en nyårssmällare!

Det nya året börjar som det förra slutade, med fylla, olyckor och brott. I Borås kämpar en 12-årig pojke för sitt liv efter en allvarlig misshandel utomhus. Mycket tyder dock på att våld i offentlig miljö minskar. Trots tydliga direktiv från Rikspolisstyrelsen och stora resurstillskott uppvisar polisens brottsutredningsverksamhet och brottsförebyggande arbete stora brister.

Gatuvåldet minskar
Vi ser dock en positiv utveckling när det gäller våld i offentlig miljö. Under de senaste fem åren har antalet anmälda misshandelsbrott minskat från drygt 27 000 år 2008 till strax över 24 000 år 2012. Preliminär statistik för 2013 visar på en fortsatt minskning.

Utvecklingen är en del av en trend som även stödjs av undersökningar och siffror från sjukvården. År 2011 var till exempel första året som Sören Sanz vid Södersjukhusets akutmottagning kunde rapportera att det var färre våldsskadade som inkom än året innan. Denna positiva utveckling verkar fortsätta 2012 och 2013.

Brister i utredningsverksamheten
Trots tydliga direktiv från Rikspolisstyrelsen och stora resurstillskott uppvisar polisens brottsutredningsverksamhet och brottsförebyggande arbete stora brister. Det visar en ny rapport från Rikspolisstyrelsen. I rapporter framgår exempel att det är stora skillnaden avseende lagföringsbeslut mellan olika polismyndigheter och åklagarkammare. I rapporten konstateras också att många brott skrivs av på oklara grunder vilket medför att det saknas kunskap om varför en tredjedel av ärenden blivit nedlagda i den övergripande uppföljningen.

Till detta ska också läggas en ny rapport från Brottsförebyggande rådet om ”Polisers syn på utredning av mängdbrott” (Brå 2013:20) som visar på i princip motsvarande problem som beskrivs i Rikspolisstyrelsens rapport. Vad som är ändå mer slående i Brå-rapporten är dock att poliserna så tydligt lyfter fram det s.k. ”praktiska polisarbetet”; att man alltså ute i polismyndigheterna har ett mycket skönsmässigt förhållningssätt till kraven från statsmakterna (och egna chefer) på hur arbetet ska prioriteras, utföras och rapporteras (eller snarare, inte rapporteras).

Alla brott måste utredas
En grundläggande frågeställning i en rättsstat är att alla brott som kommer till myndigheternas kännedom utreds. Detta förhållande innebär självklart inte att man kommer att kunna lösa alla brott. Men man måste göra rimliga ansträngningar för att alla som drabbas av brotten ska känna att de har samhällets stöd. Risken är annars att de vänder samhället ryggen och söker sig andra väger för att få upprättelse, vilket absolut måste motverkas med alla till buds stående medel.

Vi har därför under lång tid varit emot att det tillskapas nya och ”förbättrade” möjligheter för poliser och åklagare att, hör och häpna, inte utreda brott utan att låta bli att utreda brott. Vi har aldrig sett eller hört att det funnits acceptens för en sådan politik i de breda folklagren. Inte heller enskilda riksdagsmän som vi träffar har egentligen ställt upp på den utvecklingen (trots att flera av dem själva varit med och röstat igenom de utökade möjligheterna att låta bli att utreda brott).

Trots en positiv utveckling när det gäller våld i offentlig miljö menar vi att det finns stora förbättringsmöjligheter när det gäller polisens brottsutredningsverksamhet och brottsförebyggande arbete.