Tillsätt en nationell samordnare för att öka tryggheten i kollektivtrafiken

Enligt de mål som branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik har satt upp ska kollektivresandet i Sverige fördubblas fram till 2020. Det förutsätter en kollektivtrafik som kännetecknas av tillförlitlighet och bekvämlighet, men också av trygghet. Medan de båda första förutsättningarna tilldragit sig mycket uppmärksamhet har trygghetsfrågorna hittills inte varit i fokus, varken utifrån ett kund- eller medarbetarperspektiv. 

Trygghet i kollektivtrafiken är en aktuell fråga då det varje dag finns personer i Sverige som avstår resor i kollektivtrafiken på grund av otrygghet. Anledningarna kan skilja sig åt men handlar bland annat om att personaltätheten är låg på många färdmedel och ordningsproblemen stora, många hållplatser och stationer är placerade i mörka och ödsliga områden där den sociala kontrollen är låg. Men det är inte bara på stationer och fordon som människor är otrygga, utan även på vägen till och från dessa. Exempelvis är den fysiska miljön utformad på ett som medför att otryggheten är inbyggd i många storstäder. Det handlar om bristande överskådlighet och dåligt planerad grönska. Ofta förvärras situationen av otillräcklig och/eller felaktig belysning samt dålig förvaltning. Mycket av infrastrukturen härstammar från en tid då ”trygghet” i trafikrummet var synonymt med att slippa bli överkörd.

Otryggheten gör sig alltså påmind under hela resan, både på väg till hållplatsen, på hållplatsen och på färdmedlen. Kedjan är som bekant inte starkare än sin svagaste länk, vilket innebär att otryggaste momentet i den tänkta resan avgör om den kommer att bli av eller ställas in. Detta kräver ett helhetsperspektiv och en bred samverkan eftersom olika aktörer är ansvariga för olika delar av resans rum.

Vad kan då göras för att öka tryggheten kollektivtrafiken? Stiftelsen Tryggare Sverige menar att följande tre åtgärder bör vidtas; tillsätt en nationell samordnare, utveckla de lokala samverkansavtalen, inrätta funktioner för brottsdrabbade resenärer inom kollektivtrafiken.

Tillsätt en nationell samordnare
Trygghetsfrågorna i kollektivtrafiken berör olika ansvarsområden och sträcker sig ofta över stora geografiska ytor och är därför inte sällan svåra att hantera. Det kan också konstateras att frågorna inte har fått den uppmärksamhet de kräver. Trygghetsarbetet i kollektivtrafiken har hittills skett på många skilda håll. Det är därför viktigt att tillsätta en funktion som kan ställa krav, ensa arbetssätt, förmedla erfarenheter samt sprida information och goda exempel. Inte bara inom branschen, utan även till ansvariga aktörer över hela resan, exempelvis kommuner, landsting, polismyndigheter, resenärsorganisationer etc. I likhet med förre rikspolischefen Björn Eriksson, som tillsatts som nationell samordnare för att motverka brottslighet i samband med idrottsarrangemang, och förre länspolismästaren Carin Götblad, som tillsatts som nationell samordnare mot våld i nära relation, anser därför Stiftelsen Tryggare Sverige att Regeringen snarast bör utse en nationell samordnare för att motverka brottslighet i och i anslutning till kollektivtrafiken. 

Denna samordnare skulle få mycket att ta itu med. Många frågor på trygghetsområdet är dåligt utredda. Exempelvis frågan om vilka som egentligen är otrygga i kollektivtrafiken samt under vilka delar av resan otryggheten är som störst. Trygghetsundersökningar vänder sig ofta till resenärer från 16 år och uppåt. Med en sådan avgränsning missas en stor och utsatt grupp; barnen. Hur trygga är ensamresande skolbarn i kollektivtrafiken? Och hur trygga är andra grupper, som till exempel funktionshindrade? En faktor som är viktig för trygghet i kollektivtrafikmiljö är god information under resan. Men alla har inte samma förutsättningar att förstå och tillgodogöra sig denna. Vad innebär det för tryggheten?

Två andra otrygga grupper är kvinnor och ungdomar. Detta är också, i likhet med barnen, två utsatta och sårbara grupper i den meningen att de reser mycket kollektivt och i stor utsträckning är utlämnade åt kollektivtrafiken som enda transportalternativ. Detta pekar ut en riktning för arbetet. Trygghetsinsatser fordrar ett genus-, ålders- och tidsperspektiv, men mer kunskap är önskvärt.

Dessutom finns ett stort behov av mer kunskap när det gäller utsatthet för brott i kollektivtrafiken. Som framgår av rapporten ”Trygghet i kollektivtrafiken” saknas officiell statistik vad gäller brott begångna i eller i anslutning till kollektivtrafiken. Här skulle en nationell samordnare kunna agera för att sådan information görs mer lättillgänglig alternativt att det skapas förutsättningar för att mäta brottslighet i eller i anslutning till kollektivtrafiken. Ytterligare en anledning till att det krävs en nationell samordnare är att arbetet med att minska brottsligheten och öka tryggheten sträcker sig längre än vad som ryms under kollektivtrafikbranschens eget ansvar. Det krävs därför att alla berörda tar sitt ansvar.

Utveckla de lokala samverkansavtalen
Det är inte bara på nationell nivå det behövs tydliggöranden och vägledning. Även på kommunal nivå finns behov av att tydliggöra ansvaret för det trygghetsskapande arbetet. I Sverige har detta arbete i mångt och mycket vilat på polisen. Senare års arbete och forskning har visat att polisen inte ensam kan åstadkomma en minskad brottslighet och ökad trygghet. Detta gäller inte minst på kommunal nivå. Därtill är problematiken för komplex och utbredd. Så även inom kollektivtrafiken. Som redan konstaterats är kollektivtrafikbranschen enig om att en resa i kollektivtrafiken måste ses utifrån begreppet ”hela resans approach”. Det första som då måste tydliggöras är vilken aktör (polis, kommun, trafikhuvudman, operatör, bostadsbolag eller annan) som ansvarar för tryggheten under respektive del i den tänkta resan. Sedan några år tillbaka finns på många håll i Sverige så kallade samverkansavtal mellan kommunen och den lokala polismyndigheten. För att tydliggöra respektive aktörs ansvar för trygghetsfrågorna i kollektivtrafiken föreslår Stiftelsen Tryggare Sverige att kollektivtrafikens aktörer blir en naturlig samverkanspart i de lokala samverkansavtalen. 

Inrätta funktioner för brottsdrabbade resenärer
Slutligen anser Stiftelsen Tryggare Sverige att varje trafikhuvudman bör utse en funktion med uppgift att ansvara för att alla som drabbas av brott i kollektivtrafiken får adekvat hjälp, stöd och skydd. 

Thomas Eriksson
Trygghetsexpert
Stiftelsen Tryggare Sverige