Våld mot kvinnor - vem bryr sig egentligen?

Polismyndigheten i Västra Götaland presenterade i går en kartläggning av dödligt våld i nära relationer som visar att antalet mord hade kunnat varit betydligt färre med bättre polisarbete. Ett liknade resultat kom vi fram till i en nationell kartläggning på samma tema. Med tanke på att dessa frågor har varit på den politiska agendan i decennier är det märkligt att problemen kvarstår. Vi kräver att frågorna tas på allvar! Varför kräver inte Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att frågorna tas på allvar? Hur är det möjligt att år efter år skriva lokala så kallade samverkansöverenskommelser mellan kommun och polis utan att inkludera dessa viktiga frågor? Hur kan Sverige samlade kvinnolobby stillatigande se på? Hur kan ordföranden i polisstyrelsen i Västra Götaland - som har det yttersta ansvaret för att dessa brott faktiskt beivras - kunnat låta bli att ta sitt ansvar? Hur har kommunalråden i de kommuner som ingår i Västar Götaland kunnat tillåta detta?

Enligt TT presenterade Polismyndigheten i Västra Götaland i går en kartläggning av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer mellan åren 2000 och 2012, med ett skrämmande resultat. Enligt TT uppger rapportens författare, den före detta chefsåklagaren Barbro Jönsson, att antalet mord i nära relationer hade kunnat varit betydligt färre med bättre polisarbete. Anledningen är bland annat, enligt Jönsson, att de tydliga varningssignaler som ofta finns missas och att det allvarliga i situationen står klart först när kvinnan hittas mördad.

Resultaten verkar överensstämma med den kartläggning som vi själva genomfört av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer på nationell nivå. I hälften av de fall som ingick i vår granskning fanns förutsättningar för ett annorlunda och mer professionellt agerande från olika aktörers sida, vilket ytterst hade kunnat förhindrat det inträffade.

En viktig åtgärd för motverka brott i nära relationer i allmänhet och dödligt våld mot kvinnor i synnerhet handlar om att polisen, men även socialtjänsten, måste genomföra så kallade hot- och riskbedömningar för att kunna sätta in rätt åtgärder. I så gott som samtliga av de fall som granskats fanns riskfaktorer som hade framträtt tydligt om strukturerade hot- och riskbedömningar hade genomförts.

Resultaten visar också att många barn är närvarande när mamman dödas. I vissa fall har de även bevittnat mordet. Det finns också flera exempel på när barnen handgripligen försökt att förhindra det inträffade. Det visar på vikten av att ha ett tydligare barnperspektiv när det gäller våld i nära relationer.

Vem bryr sig egentligen?
Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska agendan i decennier. Politiker från vänster till höger har, indignerat, talat om vikten av frågan.

Som en konsekvens av uppmärksamheten har åtskilliga regeringsuppdrag givits åt rättsväsendets myndigheter för att förbättra bemötandet, behandlingen och stödet till dessa brottsoffer. Lösningarna har traditionellt sett handlat om ny lagstiftning, mer utbildning och fler kampanjer.

I praktiken har det dock visat sig svårt att få genomslag för ett ökat fokus på denna viktiga fråga inom såväl polis- som åklagarväsendet. Våra egna kartläggningar visar till exempel på stora skillnader i hur professionellt de 21 polismyndigheterna bedriver sitt personsäkerhetsarbete respektive hur de 32 allmänna åklagarkammarna hanterar ansökningar om kontaktförbud.

Varför utkrävs inte politiskt ansvar?
Med tanke de brister som kartläggning efter kartläggning visar på när det gäller polisen och åklagares agerande är det anmärkningsvärt att det inte utkrävs politiskt ansvar. Det gäller till exempel politiker som sitter i polisstyrelserna på nationell och lokalnivå. Hur har dessa kunnat låtit detta passare år efter år? Och hur har kommunpolitiker kunnat accepterat detta? Är det så att det saknas beställarkompetens i kommunerna beträffande vad den statliga polisen ska leverera till kommuninvånnarna i form av ordning och säkerhet? Jämför vår artikel från tidigare i veckan om säkerhet på kommunnivå.

Kan svaren på dessa frågor och tillkortakommanden finnas i de tankar som förre detta justitieministern Thomas Bodström så försiktigt uttryckte i vår bok Vanmakt 2010: "...det är bra med politiker i styrelsen eftersom det ger en nödvändig insyn i den slutna polisorganisationen. Han påminner om att polisen har ett våldsmonopol och ofta kallats en stat i staten".

Avslutningsvis kan konstateras att de politiker som Bodström lyfter fram som så viktiga för insynen i polisens verksamhet kommer att försvinna i och med att den nya centraliserade polisorganisationen träder i kraft den 1 januari 2015.

Om Stiftelsen Tryggare Sverige
Stiftelsen Tryggare Sverige är en partipolitiskt och religiöst obunden NGO. Syftet är att förbättra hjälpen till brottsdrabbade och att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området. Arbetet är inriktat på att erbjuda nya idéer, nya samverkansformer och nya lösningar.