Brottsoffer hängs ut på internet i Assange-fallet

Under de senaste månaderna har många lite yrvaken upptäckt problemet med anonyma bloggar som utan straffrättsligt ansvar kan publicerar vad som helst om andra människor på internet. Så har till exempel skett i samband Assange-fallet och det så kallade BDSM-målet, där en ung flicka med allvarligt självskadebeteende hade våldsamt och självförnedrande sex med en betydligt äldre man.

Båda fallen är vad som brukar kalla sexmål där de kvinnliga målsägarna har behövt genomgå en lång och påfrestande rättsprocess samtidigt som de fått finna sig i att förtalas och ärekränkas grovt på internet. Sedan en tid har förundersökningarna från respektive fall funnits publicerat i ograverat skick på svenska webbsidor. Vissa internetsidor har också publicerat fotografier på målsägarna i Assangeärendet.

I augusti i år uppmärksammade därför Stiftelsen Tryggare Sverige Polismyndigheten i Skåne på publicering av förundersökningarna och fotografierna, som gjorde en anmälan till Datainspektionen. Frågan var om publiceringen stred mot Personuppgiftslagen (PuL). I förra veckan meddelade så Datainspektionen sitt utlåtande:

”Att publicera förundersökningsprotokoll i vilka känsliga detaljer om den enskildes privatliv finns med är typiskt sett en sådan publicering som kan vara kränkande enligt personuppgiftslagen. Lagen gäller dock inte om personuppgifterna behandlas för journalistiska ändamål, även om man gör det på ett för enskilda personer kränkande sätt. Undantaget för journalistiska ändamål avser inte enbart etablerade medier utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt. Allt detta framgår av den s.k. Ramsbro domen (NJA 2001 s. 409).”

Varpå man avslutar med orden ”Aktuella publiceringar har även skett i samband med att målen diskuterats. Detta tillsammans med att målen uppmärksammats mycket i media gör att det är en hel del som talar för att publiceringen omfattas av undantaget i personuppgiftslagen för journalistiska ändamål.”

Enligt vår mening förefaller Datainspektionen sakna både ett genusperspektiv och förmågan att se på det inträffade utifrån den brottsdrabbades synvinkel. Men det verkar även finnas bristande kunskaper vid myndigheten om vilka etiska regler som gäller för svensk press.

Svenska Journalistförbundet skriver i sina pressetiska regler under punkt nummer 9 att: ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.” Sker överträdelser av reglerna är det något som Pressens Opinionsnämnd (PON) reglerar genom självgranskning efter anmälan. Däremot har PON inget inflytande på de webbsidor som inte står under publicistiskt ansvar, utan dessa sidors överträdelser av lagar ska regleras med i övrigt gällande lagstiftning.

I ovan beskrivna fall har emellertid ingen etablerad media publicerat namn eller fotografier på de kvinnliga målsägarna, utan publiceringen har förekommit på de mer obskyra webbsidorna där ofta rasistiska, främlingsfientliga, islamfobiska, antisemitiska och/eller antifeministiska åsikter sprids.

Därtill verkar Datainspektionen slå juridisk knut på sig själv. När polisen i Skåne 2009 började publicera bilder på internet av okända gärningspersoner i syfte att kunna identifiera dem med tips från allmänheten kom Datainspektionen fram till att ”polisen endast i undantagsfall får använda den här typen av bildpublicering på Internet.”

Vid detta tillfälle ansåg Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund att publicering av bilder på misstänkta personer kunde innebära stora konsekvenser och risker för den personliga integriteten då uppgifter på internet har en tendens att spridas obehindrat samt är svåra och i bland omöjliga att rätta eller ta bort. Man ansåg att polisens publicering av personuppgifter på internet borde regleras i lag och skickade hela sitt yttrande till justitiedepartementet.

Exemplen ovan visar på ett tydligt sätt att våra lagar inte förmår att skydda brottsdrabbade som ”hängs ut” på nätet på bloggar och hemsidor eller andra så kallade sociala medier. Bilder på drabbade eller hela brottsutredningar kan vara utlagda på bloggsidor för läsare att kommentera. Oftast är det kvinnor vilka gjort polisanmälningar om misshandel och/eller våldtäkt som förtalas och ärekränks på dessa webbsidor.

Rättssamhällets inbyggda passiva förhållningssätt till dessa brott kan också få den olyckliga konsekvensen att brottsdrabbade inte anmäler brott och att vittnen inte berättar om sina iakttagelser, då de riskerar att ”hängas ut” i cyberrymden för tid och evighet. Något som i sin tur direkt motverkar såväl det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet när det gäller till exempel ungdomsbrott, brott i nära relation och organiserad brottlighet.

Den slutsats som vi drar av Datainspektionens tolkning är att ju mer ett brottsmål uppmärksammas och diskuteras i media, desto mindre hjälp får den drabbad av rättssystemet med att kunna skydda sin integritet. Inte ens om rättsfallet är ett sexmål. Inte ens om den brottsdrabbade har självskadebeteende. Inte ens om den brottsdrabbade är ett barn. 

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige 

Anna Palm
Frilansjournalist