Familjedrama, kvinnovåld eller brottsoffer - har det någon betydelse vad vi säger

Familjedrama, kvinnovåld, brottsoffer eller brottsdrabbad. Har det egentligen någon betydelse vad vi säger? Begreppen är väl egentligen synonyma. Eller är de? Under den senaste tiden har det förts en diskussion i media om vilka signaler som sänds ut genom att använda dessa begrepp. Vissa menar att de är vedertagna och bör respekteras, men ordets makt över tanken är stark och genom att använda begreppen riskerar vi att ytterligare försvåra situationen för den drabbade.

Både brott och offer är ord som förekommit länge i det svenska språket. Begreppet brottsoffer är däremot relativt nytt och förekom första gången i början av 1970-talet. Trots att begreppet aldrig fått en allmänt accepterad definition används termen flitigt i det officiella samtalet. Det har till och med fått ge namn åt en rörelse som arbetar för att hjälpa dem som drabbas av brott och åt en statlig myndighet.

Själv har jag oreflekterat använt begreppet brottsoffer i mina böcker, rapporter, artiklar etc. Jag har också använt begreppet under mina år som forskare vid Stockholms universitet, i mitt arbete vid Brottsoffermyndigheten och Rikspolisstyrelsen samt i mitt ideella engagemang i Brottsofferjourernas Riksförbund m.m. Mitt argument har främst handlat om att ”ju mer man använder ett begrepp desto mindre laddat blir det”. Och visst, det stämmer säkert för oss som via våra yrken eller genom vårt engagemang möter personer som har utsatts för brott. Men hur är det för de drabbade? Vill de bli kallade offer?

Det som fick mig att på allvar börja fundera hur vi använder begreppet ”brottsoffer” var ett möte med en ung man som blivit misshandlad på väg hem från krogen. Han värjde sig mot att bli kallad brottsoffer eftersom han genom detta kände sig bakbunden i den egna processen, samtidigt som han förväntades att själv hantera alla kontakter med polisutredare, åklagare etc. Han sa: - Jag är inget offer, jag är brottsdrabbad!

Naturligtvis finns det människor som under lång tid utsatts för mycket integritetskränkande brott där begreppet brottsdrabbade kan vara mindre bra, eller rent av dåligt att använda. Att begreppet inte alltid ”räcker till” för att beskriva den utsatthet och sårbarhet de känner inför sin situation är något som självklart måste respekteras. Det är inget fult eller skamfyllt att känna sig eller bete sig som ett offer. Ibland kan det vara det enda sättet att överleva eller att läka efter att ha blivit utsatt för långvariga eller djupgående kränkningar. 

Stigmatiserande begrepp
Under åren har det funnits de som kritiserat begreppet för att i onödan sätta en offerstämpel på personer som utsatts för brott. Kvinnojourerna stod länge upp och hävdade att ordet ”offer” har undertoner av passivitet och använde därför istället termen ”överlevare”. Men det finns också de som försvarat begreppet. Sven-Erik Alhem, ordförande för Brottsofferjourernas Riksförbund, menar till exempel att brottsofferbegreppet är ”ett vedertaget begrepp som bör respekteras”. 

Jag menar att alla som arbetar professionellt eller ideellt med människor som utsatts för brott bör fundera över vilka signaler man sänder genom att kalla de man möter för brottsoffer. Genom att framställa en människa som ett passivt offer istället för att vara en aktiv handlande människa riskerar vi att både frånta och inte respektera den drabbades egen initiativförmåga, vilket kan vara ytterligare en kränkning.

Många som drabbas av brott är långt ifrån svaga och hjälplösa. Däremot kan man till följd av det inträffade känna sig rädd, rådvill och därför ha svårt att tillvarata sina rättigheter.

Jag välkomnar därför en debatt om begreppen familjedrama, kvinnovåld, brottsoffer respektive brottsdrabbade eftersom ordets makt över tanken är stark. Att vara ett offer, känna sig som ett offer eller bli betraktad som ett offer är nämligen helt olika saker.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige