Samverkan som framgångsfaktor för minskad brottslighet

Fler poliser, hårdare tag och nolltolerans är något som ofta förknippas med den minskade brottsligheten i New York. De experter vi möter talar istället om accountability (ansvarsutkrävande), ledarskap och samverkan. Nedan presenteras del fyra i Stiftelsen Tryggare Sveriges reportageserie om trygghetsarbete i New York: Samverkan som framgångsfaktor för minskad brottslighet.

Under början av 1990-talet sjönk fastighetspriserna i New York till följd av hög brottslighet och otrygghet. Fastighetsägare, ideella organisationer och andra aktörer började därför gå samman i så kallade Business Improvement District (BID) för att ta ett gemensamt ansvar för ett lokalt avgränsat område i staden (en park, ett bostadsområde, ett affärscentrum m.fl.) främst vad gäller säkerhet och renhållning. Men man hanterar också mer ”strategiska” frågor för området som utveckling av affärslivet, boende och turism. Ett BID är en så kallad Non-profit corporation; den är skattebefriad men den får inte bedriva någon egen affärsverksamhet.

Exempel på arbetsuppgifter för ett BID är renhållning, tömning av papperskorgar, reparationer, klottersanering, säkerhet, försköning av miljön, förbättring av belysning, skötsel av offentliga toaletter, uppsättande av enhetliga skyltar, papperskorgar, bänkar och tidningsautomater, arrangemang för att främja turismen, PR, välgörenhet. Det handlar alltså om allt om allt som kan göra ett område mer attraktivt för boende, turister och företagare.

Enligt professor Robert McCrie vid John Jay College of Criminal Justice i New York går tankarna bakom lokala BID tillbaka till 1960-talet när man insåg att polisens resurser aldrig kommer att räcka till och att det därför krävs samverkan för att minska brottsligheten. Arbetet bygger på författaren Jane Jacobs tankar om den moderna stadsplaneringen och hennes berömda bok ”Den amerikanska storstadens liv och förfall” från 1961.

Business Improvement District
Lindsey Boylan är affärsutvecklingschef för ett av de mest framgångsrika BID:en i New York, the Bryant Park Corporation. För 20 år sedan var Bryant Park en otrygg och mörk plats med narkotikaförsäljning och omfattande våldsbrottslighet. Sedan dess har olika åtgärder vidtagits som ökat tryggheten samtidigt som vakanser i hyresbeståndet försvunnit Parken är i dag en grön, attraktiv och trygg plats med många besökare. Boylan beskriver att de åtgärder som vidtagits bland annat handlar om förbättrad belysning och översyn av buskage, men framför allt om att skapa en levande och attraktiv miljö.

En kort bit från Bryant Park ligger Times Square som också var en farlig och otrygg plats i början av 1990-talet. Vi möter Ellen Goldstein som är vice VD för ett BID som heter Times Square Alliance. Goldstein berättar att målsättningen är att Times Square ska uppfattas som tryggt, snyggt och välkomnande. För att åstadkomma detta krävs att man jobbar med alla små detaljer i miljön ”if you put nice things out there people will start to respect it, but if you tolerate bad stuff, more bad stuff will happen” (se intervju med Lindsey Boylan på vår hemsida).

Liknande tankegångar har Ethan Kent, vice VD för Project for Public Spaces (PPS) som är en icke-vinstdrivande organisation som jobbar med att utveckla offentliga platser. Kent säger att det är svårt att skapa offentliga platser där människor inte vill vara, ändå är det just det som man gjort på många platser. En anledning är som Kent säger: ”if you plan for cars and traffic, you get cars and traffic”. Framgången för att skapa trygga och attraktiva offentliga platser är människor ”what attracts people most it would appear, is other people”, vi måste med andra ord planera för människor för att få människor.

Kent använder ett begrepp som han kallar ”placemaking”. Grunden för detta är tankarna om att vända på begreppen och skapa platser som människor vill använda och inte bara passera ”we have to turn everything up-side-down, to get i right-side-up”. En viktig del i detta är att inte låta en enskild grupp individer dominera en offentlig plats. Samtidigt är det viktigt att inte exkludera några individer. Ett exempel som Kent ger är Bryant Park där de hemlösa och narkotikamissbrukarna finns kvar, men dominerar inte platsen lika mycket (se intervju med Ethan Kent på vår hemsida).

Ett annat BID är MetroTech i Brooklyn som bland annat arbetar med trygghet och säkerhet samt affärsutveckling. Precis som företrädarna för övriga BID:s betonar säkerhetschefen Pete Coyne vid MetroTech betydelsen av att sända signaler ”the bad guys know were they can get away with doing crime”. När arbetet började bodde endast cirka 200 personer i området och otryggheten var påtaglig. Coyne berättar att när han arbetade som polis i området under 1980-talet skulle han aldrig låtit sin fru och sina barn åka till området. I dag är MetroTech en trygg och levande del av Brooklyn med cirka 12 000 invånare och Coyne säger att han utan att tveka tar med sig sin fru och sina barnbarn.

Lag om samverkan
För att kunna starta ett BID krävs att 51 procent av fastighetsägarna är positiva (det krävs alltså att de som inte är intresserade är i uttalad majoritet för att ett BID inte skall kunna bli till). Nyckeln till framgång är alltså att få så många som möjligt att förstå att alla kommer att tjäna på att börja samarbeta på ett nytt sätt. Lindsey Boylan vid Bryant Park Corporation beskriver att lagen om samverkan skapar förutsättningar för att öka tryggheten.

Det är de lokala aktörerna som finansierar ett BID:s aktiviteter, men de ekonomiska medel som behövs för arbetet ”tas in” av staden New Yorks administration för att därefter distribueras ut till respektive BID. Hur stora avgifterna ska vara och vilka som ska betala beslutas av resp. BID. I varje BID finns en styrelse, en chef samt ett antal anställda som ansvarar för det konkreta arbetet. Men även konsulter och andra sakkunniga anlitas ibland för särskilda uppgifter. Arbetsformerna kan variera beroende på förutsättningarna i det enskilda området.

Den teoretiska/kriminologiska grunden för arbetet i en BID återfinns i den kända artikeln ”Fixing Broken Windows: Restoring Order and Reducing Crimes in Our Communities” som de välkända amerikanska kriminologerna George L Kelling och Catherine M Coles skrev för mer än 30 år sedan. Det handlar ytterst om att ett sönderslaget fönster måste lagas så snart som möjligt för annars kommer fler fönster att slås sönder inkl. annan vandalisering. Området kommer successivt att förfalla och det kommer att uppfattas som allt mer okontrollerat och övergivet; ett sådant ”övergivet” tillstånd kommer i sig att generera mer otrygghet och brott.

I New York finns för närvarande 67 BID:s, flest av alla städer i USA. Flertalet av dessa kom till som en följd av den svåra situation som rådde i staden på 1990-talet med hög kriminalitet och förslumning. Många företagare valde att lämna staden för att flytta ut i de mer trygga förorterna (eller till andra delstater). Många välbärgade invånare flyttade ut för att otryggheten var för stor. Skattekraften minskade för staden och man blev tvungen att tänka i nya banor för att klara bland annat trygghetsfrågorna. Då uppstod tankarna på detta nya partnerskap inom New Yorks redan befintliga grannskap/stadsdelar.

Att BID:sen numera står för en stor del av den skötsel och vakthållning som staden egentligen skall stå för genom vanlig skattefinansiering innebär inte att stadens ansvar har upphört i dessa områden; staden kompletterar när det behövs med till exempel polisinsatser som i större utsträckning än i Sverige är en kommunal angelägenhet.