Skuldbeläggande av Reinfeldts son i media

Natten till lördagen misshandlades statsminister Fredrik Reinfeldts 16-åriga son på Stureplan i Stockholm. Kommenterarna i media följer den vanliga mallen när det handlar om brottsdrabbade:

”…han har tidigare setts dricka alkohol på fester. Vad har statsministern för ansvar?”, frågar sig Nyheter24.

”Han (sonen) måste förstå att han representerar staten på olika sätt och skulle behöva lite råd- och vägledning. Säpo brukar ha bra tjejer och killar som kan ta det snacket”, säger före detta chefen för Rikskriminalpolisen Tommy Lindström.

”De (läs Säpo) kommer kolla på om det finns en gemensam faktor och om det är pojken som uppträder på ett sätt som sätter honom i de situationerna”, säger Tommy Lindström.

Lindström fortsätter: det är inte ovanligt att barn och ungdomar till direktörer uppträder på ett sådant sätt där det varit ”lite höga och tycker att det är något förmer”.

Grundlösa uttalanden som dessa är dessvärre vardagen för personer som utsatts för brott. Istället för att diskutera gärningspersonernas ansvar reagerar omgivningen ofta med att skuldbelägga den drabbade.

Skuld och klander
Det handlar om en process där ”offret” åläggs ansvar för sin egen viktiminsering eftersom det måste vara något ”fel” på personer som utsätts för brott. De skiljer sig från ”icke-offer” vad gäller attityder eller beteende, eller båda delarna. Dessa skillnader betraktas också som orsaken till att de drabbas. Det finns också en tydlig uppfattning om att de drabbade kan förhindra förnyade angrepp genom att förändra sitt sätt att tänka och agera. 

I många delar är detta skuldbeläggande ett skydd för den rädsla att utsättas för brott som vi alla bär på. Att lyssna till och få insikt i de fruktansvärda händelser som drabbat människor i vår omgivning påminner oss om vår egen totala sårbarhet, hjälplöshet och maktlöshet och hotar därmed illusionen om en säker, god och förutsägbar värld.

Genom att förlägga skulden för det inträffade på den drabbade kan vi fån enkla, praktiska och raka svar på frågor som ”varför hände det?”. Om det däremot inte var något i ”offrets” beteende, utseseende eller omdöme som gjorde att just hon eller han utsattes, kan det drabba vem som helst – och uppfattas därför annorlunda.

Skuldbeläggandet härstammar således till viss del från en tro på en rättvis värld där människor får vad de förtjänar och förtjänar vad de får. Onda saker drabbar bara elaka människor, medan goda människor belönas. Om någon drabbas av brott måste personen ha gjort något fel för att förtjäna ett sådant öda. Insikten i att meningslösa och brutala händelser kan drabba vem som helst, när som helst väcker många tankar och känslor.

Uppfattningen att ”offret” gjort något fel eller provokativt är därför förtröstansfullt eftersom det skingrar våra känslor av hjälplöshet och sårbarhet. Dessutom bekräftar det att brott inte drabbar goda människor som uppträder ordentligt.

Den före detta polischefen Lindströms uttalande är därför symptomatiskt för de attityder som finns i samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. Förhoppningsvis för denna negativa händelse med sig att det kan bli en debatt om situationen för brottsdrabbade i Sverige.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare (fil.dr. & f.d. polis)
Stiftelsen Tryggare Sverige