Bild: Lovisa Börjeson. Fotograf: Kristina Németh-Read.

Nyhet - 7 Juni 2016 11:19

Normer och värderingar utmanas i killgrupper på boende för ensamkommande

I Kungälvs kommun har Studiefrämjandet senaste året lett samtalsgrupper med unga killar på två olika boenden för ensamkommande flyktingungdomar. Ansvarig för studiecirklarna är Lovisa Börjeson från Studiefrämjandet Göteborgsregionen. I en intervju berättar hon om en viktig och angelägen verksamhet med stor utvecklingspotential.

Hur kom ni igång med att starta killgrupperna, varifrån kom idén?

– Jag och Hadieh Rahmani från Rädda Barnen kom på idén under samtal och vi körde igång den första gruppen under hösten 2015. Nu i vår är det jag tillsammans med Fawzia Nasimi, en anställd på boendet, som leder studiecirklarna. Att vara två ledare är skönt, det är bra att kunna bolla idéer och avlösa varandra.

Hur finansierar ni verksamheten?

– Verksamheten finansieras med det särskilda anslag regeringen avsatt till studieförbunden för verksamhet med asylsökande. Men själva studiecirklarna har inte kostat så mycket. Boendena har fixat med jättegod mat, fika och lokaler. De har även stått för tolkkostnader.

Och de externa besökare som varit med, såsom ungdomsmottagningen och polisen, har inte heller kostat något för de har ju ett egenintresse av att nå killarna.

Vi som leder studiecirklarna har gjort det inom ramen för våra tjänster.

Hur ofta träffas ni?

– Vi träffas en gång i veckan, åtta gånger totalt.

Nu har vi två gånger kvar. Nästa cirkelträff kommer att handla om hedersrelaterade frågor och organisationen Sharaf hjältar kommer på besök. Sista träffen ska vi ägna åt lekar och mycket pepp!

Berätta lite om grupperna!

– Grupperna har varit på 10-14 personer, killar mellan 14-18 år (inga tjejer bor på boendena). Fyra tolkar har funnits med. Vi har lyckats få samma tolkar att komma varje gång, vilket varit bra.

När jag möter de här unga killarna, som inte är säkra på om de får stanna i Sverige, är det jätteviktigt att skapa förtroende och trygga relationer. De har många tankar som: är jag välkommen här? Vem vill ha mig? Får jag plats? Kommer jag att få någon flickvän någon gång? Vill någon vara vän med mig? Därför är det viktigt att skapa fina relationer och peppa och möta dem.

Det gäller att stärka deras rättigheter lika mycket som att utmana normer. Viktigt med tydlighet kring vilka normer och värderingar som råder här och vilken lagstiftning som gäller. Men viktigast av allt är som sagt var att stå på deras sida och få dem att känna sig trygga. Ska man prata om värderingsfrågor och vissa svårare frågor, så är det annars lätt att man känner sig utpekad istället för att känna sig sedd och peppad.

I början var det några killar som satt helt tysta och bara lyssnade. Det var också bra. Men nu i slutet pratar alla och gruppen har utvecklats mycket. Det känns fint att vi möter de här killarna i en stöttande atmosfär och ganska snabbt. De har bara varit här i ett par månader och det är viktigt att fånga upp dem tidigt innan kulturella missuppfattningar och eventuella klyftor uppstår.

De har så många frågor.

Vad tycker killarna om träffarna? Hur ser de på framtiden? Läs deras kommentarer här.

Vad pratar ni om när ni träffas?

– Det har varit lite olika teman varje gång. Frågor vi kommer in på är vänskap, manlighet, jämställdhet, sexualitet, samtycke, preventivmedel, hälsa, stresshantering, rättigheter och skyldigheter i Sverige, lagar, konflikthantering, hedersrelaterat våld, uppskattning, empowerment, förändring, kultur, kommunikation, samarbete med mera… Vi gör många samarbetsövningar och lekar – det är jättekul!

Vi pratar om rätten till sin egen kropp, om ömsesidighet, vart går min gräns, var går gränsen för en annan person? När tycker jag att det är okej att någon tar på mig och så vidare. På vägen hit blir en del killar utsatta för övergrepp etc. Vi ber även deltagarna själva att säga till om de har teman de vill prata om.

Vågar man prata om den typen av frågor?

– Vi tycker det är viktigt att ta även de svåra frågorna. Alla grupper är olika. I våra grupper har det hittills funnits stor trygghet, en hemmakänsla, så vi har känt att det funkat att prata. Ledaren måste känna sig bekväm att prata om frågorna.

Om det känns läskigt kan man bestämma att vi pratar inte om individuella erfarenheter utan mer generellt om exempelvis ömsesidighet, fysiska gränser, vad är ett övergrepp med mera – det kom som ett tips från ungdomsmottagningen som besökt oss. Det brukar inte komma upp tyngre grejer än vad en grupp kan hantera.

Vad använder ni för material och metod?

– Främst har vi använt Rädda Barnens material ”Snacka loss”. Vi har även sneglat på KFUM:s material ”Modiga killar”, men det har varit lite svårare att använda, då det är mer anpassat efter en ”svensk” kontext. Så vi har plockat ihop material från lite olika håll och lagt till en del själva och testat oss fram.

Vad är viktigt att tänka på om man vill jobba med ensamkommande unga?

– Berätta om folkbildning, vad det är för något, vad vi gör och varför. Var noga med att sätta tydliga ramar i början av varje samtalsträff. Fixa fram gott fika, gör det lite speciellt. Skapa en mysig och trygg ram. Vi jobbar mycket med pratrundor, lekar och övningar där alla som vill får chans att uttrycka sig.

Vi upprepar varför vi gör detta, att det är frivilligt och för deras egen skull. Att vi gör det för att reflektera tillsammans, att våga uttrycka våra åsikter, att våga vrida och vända på normer och kultur. Vi som ledare är där för deltagarnas skull, vilket vi också understryker gång på gång. Både vi ledare och tolkar har tystnadsplikt.

Vi uppmärksammar vikten av att inte skratta åt varandra eller prata vidare utanför träffarna om vad kompisarna sagt. Det som sägs i gruppen lämnar inte rummet. Mobbing och diskriminering kommer vi också in på.

Om en deltagare säger saker som bryter mot de normer vi som ledare är vana vid, så tar vi det på allvar utan att fastna i direkt ifrågasättande. Istället ställer vi följdfrågor, fördjupande frågor som hur tänker du då? Hur kan andra tänka om det perspektivet? Vi ser till att vi reflekterar tillsammans och ibland når vi nya insikter. Och ibland uppstår en del lustiga kulturkrockar som vi kan skratta åt!

Har ni stött på några hinder eller problem?

– Snarare lärande, exempelvis hur man översätter vissa saker på bästa sätt.

Vilka externa besökare har ni haft?

– Ungdomsmottagningen, som körde kondomskola och berättade om vad de kan erbjuda. En av killarna bokade en tid direkt innan de ens hunnit lämna boendet! Behovet av att samtala med någon och att få ställa alla sina frågor är stort. När vi pratar om sexualitet så tar de verkligen chansen att få svar på sina frågor. Det är ofta första gången de pratar om det, de är generade, men det finns samtidigt en lättnad där.

Det är mycket ny information och många olika normsystem och idévärldar som korsar varandra. Till exempel föreställningen om att onani skulle kunna ge negativa hälsoeffekter, vilket flera trodde. Och när vi talade om myten om mödomshinnan var det en kille som hoppade till och sa: ”Vadå? Finns inte den? Är det sant! Vi dödar folk i mitt land om de inte har mödomshinnan kvar!” Det var intressant men jobbigt att se hur smärtsamt det var för honom att göra den insikten.

Polisen har också besökt oss. När polisen kom var det en kille som blev så rädd att hela han skakade. Vi berättade att här är polisen annorlunda än i Afghanistan. Han blev lite lugnare och utmanade sig själv att gå in och ut ur rummet under besöket. Han var nog stolt över sig själv efteråt att han vågade försöka vara med.

Nästa cirkelträff ska vi prata om hedersrelaterat våld och får besök av organisationen Sharaf hjältar.

Vad har varit mest givande?

– Mötena, att det har varit så fint från båda håll, att bara träffas och prata. Det har ändrat mig som person också. Jag har lärt mig otroligt mycket, min värld har blivit större. Det har slagit mig att vi är väldigt lika oavsett varifrån i världen vi kommer. Alla har vi samma funderingar. Det gör att det är lätt att mötas, för vi möts kring så basala och mänskliga frågor. Det är skönt att kunna vila i det. Man måste inte vara expert på killarnas bakgrund och erfarenheter, det räcker att man kommer dit som sig själv och är nyfiken.

Hur ser du på framtiden?

– Det finns ett jättesug i de här frågorna. Ryktet har spridit sig och alltfler boenden för ensamkommande vill ha detta. Hittills har vi velat bygga upp en egen kunskapsbank innan vi sprider det vidare. Vi har plockat ihop material från olika håll. Eventuellt borde vi kanske göra ett eget material att utgå ifrån, men jag har inte tänkt så långt än, allt är i sin linda.

Rädda Barnen har volontärer och även jag har kontakt med några volontärer. De skulle vi kunna jobba vidare med om vi vill. Vi ska även träffa Kungälvs kommun för att se om de är intresserade av att stötta arbetet vidare. I så fall skulle vi kunna anställa fler personer.

Jag och Fawzia på boendet planerar att fortsätta med en grupp i höst. Vi får se hur det går med volontärerna, om det kan bli fler grupper framöver med hjälp av dem.

Ser du fler möjligheter att jobba på detta sätt fast med en bredare målgrupp? Inte bara med ensamkommande flyktingungdomar, utan även med vuxna asylsökande män och kvinnor?

– Ja, det gör jag verkligen. Behovet av att prata om olika roller och hur de förändras när man kommer till ett nytt land är nog stort. Egentligen är det bara att börja! Vi som studieförbund borde kunna möta det behovet i än större grad. Det är viktigt att utmana machoideal och andra normer och värderingar hos oss alla. Och alla människor har ett behov av att få reflektera och utvecklas tillsammans med andra. Det är det folkbildningen och vår verksamhet handlar om.

Text: Linda Harling, kommunikatör på Studiefrämjandet riksförbundet

"VI HAR FÅTT MÅNGA NYA PERSPEKTIV"

Vad tycker killarna själva om träffarna? Hur ser de på framtiden? Här svarar deltagarna på några frågor om vad de fått med sig, vad de drömmer om med mera.

Vad har träffarna tillsammans med de andra killarna och med Studiefrämjandet gett dig?

– Efter att ha deltagit i de här träffarna har jag lärt mig att våga prata inför gruppen. Jag har lärt mig många bra saker men de negativa sakerna kommer jag inte på.

– Jag har lärt mig hur man raggar tjejer.

– Träffarna har varit positiva för oss. Vi har lärt känna varandra och hur man ska behandla andra.

– Vi alla är lika och de här träffarna har gett mig självförtroende hur jag ska prata. Slutligen är vi alla lika värda.

Vad har varit det bästa med träffarna?

– Temat som handlade om hälsa tyckte jag var det bästa.

– Kärleken.

– Kulturen är det viktigaste. De här träffarna har ändrat min åsikt om det svenska samhället. Nu vet jag att alla är lika värda och samarbete är också en viktig del. På så sätt kan landet och samhället fungera bra. Rasism finns nästan inte alls.

Har samtalen/mötena gett dig nya insikter eller nya perspektiv på saker och ting? Vadå i så fall?

– Vi har fått många nya perspektiv. En av dem är att vi har fått en ny syn på kvinnor och tjejer.

– Mänskliga rättigheter. Vi alla är lika och jag har lärt mig nya saker om hur man ska bemöta andra och vad som är kvinnors rätt i samhället och familjen. Och hur man ska bete sig som man och fru.

– Jag har lärt mig att man inte kan tvinga tjejer att göra saker de inte vill.

– Förr var vi blinda. De här mötena, informationen har öppnat våra tankar, idéer och åsikter och lärt mig om min roll i samhället.

Hur ser du på din framtid? Vad drömmer du om?

– Om jag läser mycket har jag en bra framtid. Jag kunde inte läsa och skriva förut men nu kan jag det.

– Jag tror att framtiden kommer vara hård.

– Jag drömmer om min kärlek.

– Jag önskar att jag ska bli flygmekaniker.

– Jag drömmer om att bli fotbollsspelare.

– Jag trivs på ”Blå Huset” där jag bor nu. Det är ett jättebra ställe men känns ändå inte som hemma.

– Jag drömmer om uppehållstillstånd. Jag vill bli lärare.

– I framtiden vill jag ge tillbaka till Sverige det som jag har fått nu.