Här får Jonas Sjöstedt en tår i ögat

Han tycker inte att det är ett jobb att vara politiker och avslöjar för SvD:s juniorreportrar att han är väldigt lättrörd. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt vill också ha en idrottsskola där alla barn kan gå utan att betala pengar.

SvD Junior – Sveriges enda nyhetstidning för barn och unga – är i Almedalen för att ställa barnens frågor till riksdagspartiernas partiledare.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt möter gotländska syskonen Cornelia, 10 år, och Samuel, 12 år, på SvD:s scen vid Hamnplan.

Cornelia: Varför började du jobba som politiker?

– Egentligen är det inget jobb, det är ett förtroendeuppdrag. Jag väljs och när jag inte blir vald längre får jag göra något annat och skaffa ett arbete, säger Jonas Sjöstedt.

Samuel: Hur ska man göra för att få barn att röra sig mer?

– I dag har vi lagt fram ett förslag om idrottsskola. Jättemånga barn idrottar, då mår man bättre och får kompisar. Men många barn kommer från familjer där man inte har så mycket pengar. Då vill vi ha en idrottsskola där man kan gå utan att betala pengar.

Cornelia: Vad vill vänstern göra för att skolan ska vara en trygg plats för alla?

– En sak är att ta tag i mobbning direkt. När någon mobbas är det vuxnas skyldighet att lyssna på barn, ingripa omedelbart och kanske även prata med föräldrar. En särskild del av mobbning är det som kallas för sexuella trakasserier, när killar är dumma mot tjejer. Det är otroligt viktigt att skolan lär ut att det inte är okej.

Cornelia: Vad tycker du är det viktigaste inom politiken?

– Det är att man är beredd att komma överens om att göra saker i verkligheten. Även om det är små saker som att alla barn ska ha tillgång till glasögon eller att man ska göra det bättre för de som bara lever med en förälder – att man är beredd att sätta sig ner och få det gjort tillsammans.

Cornelia: Jag har slutat trean och min klass splittras. Det är jobbigt. Du flyttade ofta när du var liten. Hur var det?

– Jag tycket det var besvärligt. Dels därför jag kom till en skola där jag inte kände någon. Och sen hade jag svårt att läsa när jag gick i lågstadiet. Jag kände mig dum och jag fick ingen hjälp med läsningen. Det är otroligt viktigt att hjälpa barn med de problemen tidigt, så att man kommer ikapp och kan hänga med framöver.

Samuel: Hur kändes det att vara utanför?

– Jag tyckte det var tufft. På den tiden hade de vuxna mindre koll – om jag jämför med skolan som mina barn går i. Många elever slogs och jagade varann. Upplevelsen har fått mig att tycka att det är extra viktigt att barn behandlas med respekt.

Cornelia: När grät du senast?

– Jag är ganska lättrörd. Jag kan se en film som är ganska sorglig och så kommer det en tår i ögat. Om jag ser den där scenen i "Emil i Lönneberga" när Emil kör Alfred till doktorn i Mariannelund, mitt i natten i snöstorm, säger Jonas och medger att han till och med får en tår i ögat när han pratar om det.

Samuel: Vad vill du hälsa till barn som har dyslexi?

– Att det är otroligt vanligt och att man inte är dum för att man har läs- och skrivsvårigheter. Det lossnar en dag och sen blir det bra!

Juniorreportrarna om intervjun

Samuel:

– Det var spännande att intervjua Jonas. Vi fick svar på både seriösa och de mindre seriösa frågorna. Jag har inte sett scenen i Emil i Lönneberga som han pratade om. Jag kanske ska göra det, även om jag gillar modernare filmer.

Cornelia:

– Det var väldigt kul när han skulle shuffla. Egentligen ska man hoppa lite snett men han var ganska duktig. Det hade varit kul att se honom flossa också!

Se hela intervjun här:
https://www.facebook.com/svenskadagbladet/videos/vb.96178346173/10155384488946174/?type=2&theater