Skip to main content

Brist på energi

Nyhet   •   Feb 22, 2017 19:19 CET

Mitokondrierna är färgade röda, runt cellkärnan som är färgad gul i en bindvävscell. (Wikimedia: Fibroblast)

Mitokondrier finns i våra celler och bygger den molekyl som ger energi till cellens processer. I Downs syndrom-celler så är mitokondrierna mindre effektiva, så cellerna får inte all den energi de behöver. Det märks särskilt i de celltyper som behöver mest energi; i muskelceller som skapar rörelse, i nervceller som skapar nervsignaler, och i de inre organ som skapar hormoner. Bristen på energi i cellerna kan vara en bidragande orsak till de medicinska problem och egenskaper som är vanligare vid Downs syndrom. Det går att påverka mitokondriernas funktion med kost och fysisk träning, men personer med Downs syndrom kan behöva mer hjälp än så.

Mitokondrierna finns i våra celler

Mitokondrier är små organeller som finns i våra celler. Man tror att de var en självständig livsform för tre miljarder år sedan, ungefär som bakterier. Det tror man eftersom mitokondrierna har 37 egna gener i en ringformad kromosom och kan föröka sig oberoende av cellen som de finns i.

Mitokondriernas viktigaste funktion är att överföra energin i socker till en liten molekyl som i sin tur kan avge energin till värdcellens olika processer. Mitokondrien behöver syre för att bilda den här molekylen som kallas ATP, och detta är skälet till att vi andas. Hela processen kallas cellandning.

Wikimedia: Mitokondrier i lunga från däggdjur

I mitokondrien finns inre väggar, inre membran, där elektroner överförs mellan flera proteingrupper och till sist tas emot av syret. Elektronflödet (e-) får protoner (H+) att flytta till andra sidan membranet och på så vis byggs en skillnad i laddning upp mellan de två sidorna. Man kan säga att elektrontransportkedjan laddar ett batteri. Proteingrupperna i elektrontransportkedjan kallas Komplex I, II, III och IV. Sista steget för att bilda ATP sker sedan Komplex V. Då släpps protonerna tillbaks genom membranet och energin som frigörs används för att skapa energirikt ATP (Adenosine-Tri-Phosphate), genom att hänga på en tredje fosfatgrupp (P) på molekylen ADP (Adenosine-Di-Phosphate) som redan har två fosfatgrupper. ATP tar sig sedan ut genom membranet med hjälp av ANT.

Hos personer med Downs syndrom läcker det elektroner och syre i den här processen, vilket dels leder till oxidativ stress, och dels orsakar en brist på ATP. Cellerna får alltså inte all den energi de behöver för sina processer. Det märks särskilt i de celltyper som behöver mest energi; i muskelceller som skapar rörelse, i nervceller som skapar nervsignaler, och i de inre organ som skapar hormoner. De typer av celler som behöver mest energi har fler mitokondrier. En levercell kan till exempel innehålla ett par tusen mitokondrier.

Mitokondrierna är mycket dynamiska – de smälter samman för att överföra proteiner och reparera sitt DNA, och de delar sig igen. De rör sig i cellen och de bildar nätverk, och med fusion-fission ständigt pågående är det svårt att räkna dem. För att veta om nybildning av mitokondrier har skett så mäter man i stället den totala massan av mitokondrie-DNA.

Wikimedia: Fibroblast (bindvävscell) där mitokondrierna är färgade röda och cellkärnan gul.

Mitokondrier och Trisomi 21

Celler som har en extra kromosom 21 är utsatta för oxidativ stress. Detta är känt sedan länge, liksom att cellerna har en förändrad mitokondriell aktivitet och visar tecken på kroniskt energiunderskott.

Det italienska forskningsinstitutet Institute of Biomembranes and Bioenergetics i Bari har forskat om mitokondrier i trettio år. De har publicerat flera rapporter de senaste åren om Trisomi 21 och mitokondrier. I en studie publicerad 2010 hade man undersökt fibroblast-celler från vuxna personer med DS samt celler från foster med och utan DS. Man visade att mitokondrierna i DS-cellerna hade nedsatt effektivitet i elektrontransportkedjans Komplex I, i bildningen av ATP (Komplex V), samt i transporter mellan ATP-producerande och ATP-konsumerande processer (ANT). DS-cellerna hade 40-45% lägre effektivitet i framställningen av ATP, vilket till viss del kompenserades av 25% mer mitokondrie-massa. På cellnivå så kompenserade DS-cellerna också med ökad ATP-produktion i cellvätskan utanför mitokondrierna genom glykolys, vilket ger mjölksyra. Resultaten var lika för celler från vuxna som för celler från foster med Trisomi 21.

Den bristande effektiviteten i DS-cellernas Komplex I kunde i nästa studie kopplas till en basal brist på cykliskt AMP, vilket leder till bristande aktivering av enzymet PKA och därmed en brist på fosforylering av en specifik sub-enhet i Komplex I. DS-cellernas nivå av cAMP var 25 % av kontroll-cellernas. DS-celler som behandlades med ett ämne som liknar cAMP fick normal funktion i Komplex I. Samtidigt upphörde läckaget av fria syreradikaler nästan helt av behandlingen.

Eftersom det var känt att EGCG från grönt te påverkar ämnen som kontrollerar ämnesomsättningen i mitokondrier, såsom cAMP, och dessutom är en antioxidant, kan modulera cellsignalering, hämmar DYRK1A på kromosom 21, samt kan passera genom blod-hjärn-barriären liksom genom moderkakan, så undersökte forskarna härnäst om EGCG kunde förbättra mitokondriernas funktion i DS-celler från barn och foster. Man behandlade DS-cellerna med EGCG och efter 6 timmar hade nivåerna av både cAMP och PKA stigit 50%. Aktiviteten i Komplex I var normal efter 24 timmar liksom produktionen av ATP. EGCG-behandlingen motverkade också oxidativ stress genom att mängden superoxid (O-) minskade i mitokondrierna och mängden väteperoxid (H2O2) minskade i cellerna. Peroxidation av lipider i membran upphörde helt. Massan av mitokondrie-DNA, som redan från början var högre i DS-cellerna, tredubblades av EGCG.

En av forskarna i Bari är mor till en son med Downs syndrom. Den 10-åriga sonen med DS fick EGCG som kosttillskott i sex månader (10mg/kg kroppsvikt/dag, blandat med fiskolja för ökad biotillgänglighet). Effekten på aktiviteten i hans mitokondrier jämfördes med hans 13-åriga bror utan DS. Innan behandlingen började så var aktiviteten i Komplex I hos pojken med DS cirka 70% av broderns nivå, och aktiviteten i ATP-bildningen cirka 60%. Behandlingen hade effekt redan första månaden och mitokondriernas ATP-produktion var helt normal till behandlingens slut. Pojken med DS hade också genomfört delar av ett italienskt standardtest för ADHD innan behandlingen började och efter tre månader med kosttillskott hade resultaten förbättrats 33-43% vilket preliminärt tyder på förbättrad koncentrationsförmåga. Alla tester och provtagningar genomfördes av en annan forskare än mamman. Man kan förstås inte dra några generella slutsatser från detta. Forskarna rapporterade om detta enskilda fall som argument för framtida kliniska studier av kosttillskottets förmåga att förbättra mitokondriefunktionen hos personer med DS.

För att få insikter i vilken roll mitokondrier kan ha i den intellektuella funktionsnedsättningen hos personer med Downs syndrom, så undersökte forskarna utvecklingen av nervceller från hippocampus hos ”DS-musen” Ts65Dn. De analyserade mitokondriefunktionen i stamceller som håller på att utvecklas till nervceller (Neural Progenitor Cells - NPC) och fann att såväl energiproduktion som nybildning av mitokondrier var starkt nedsatta. Detta var dock inte förknippat med oxidativ stress och enligt forskarna stärker det bilden av att mitokondriell dysfunktion är en medfödd egenskap i Downs syndrom som inte är orsakad av oxidativ stress. Mössen behandlades med EGCG respektive Resveratrol. I båda fallen återställdes effektiviteten i mitokondriernas ATP-produktion samt nybildningen av mitokondrier, och förökningen av NPC-er liknade den normala. Effekterna kopplas till aktivering av PGC-1a/Sirt1/AMPK-axeln.

Är lägre aktivitet i mitokondrierna vid Downs syndrom ett försvar mot oxidativ stress?

Forskare från Argentina och Kalifornien jämförde odlade celler från tio foster med DS, och celler från tio foster utan DS som kontroller. Mitokondriernas form och storlek skiljde sig på så vis att DS-cellerna hade en större andel små mitokondrier, och nätverken var fragmenterade. Detta såg man i flera olika celltyper; astrocyter, fibroblaster, neuroner och bukspottkörtelceller. Eftersom det är känt att det finns ett samband mellan mitokondriernas storlek och deras funktion, så tillsatte man ett ämne som stimulerade DS-mitokondrierna att smälta samman. En normal morfologi fick dock ingen effekt på deras funktion. Då ville man veta om DS-mitokondrierna över huvud taget var förmögna att öka aktiviteten, och tillsatte kreatin. Kreatinet hade ingen effekt på kontroll-cellerna men ökade mitokondriernas aktivitet och ATP-produktionen avsevärt i DS-cellerna. Denna ökade aktivitet blev dock ödesdiger – den oxidativa stressen dubblades och cellerna dog snabbare.

Forskarna frågade sig om oxidativ stress påverkar cellernas genuttryck. Först jämförde man genuttrycket mellan DS-astrocyter och kontroll-astrocyter. 60 gener (varav 11 från kromosom 21) var uppreglerade i DS-cellerna, och 32 var nedreglerade. De uppreglerade generna hade koppling till oxidativ stress, försvar mot oxidativ stress samt mitokondriell dysfunktion. Man utsatte sedan kontroll-cellerna för mild oxidativ stress med väteperoxid (H2O2) i 12 timmar för att se om de påverkades. Genuttrycket förändrades i samma riktning som hos DS-cellerna, om än inte lika starkt. Kontroll-celler som utsattes för väteperoxid placerade sig någonstans mellan sin utgångsprofil och DS-profilen. Detta tyder på att den oxidativa stressen i sig bidrar till ett förändrat genuttryck i DS-celler.

Neuroner är beroende av transporter mellan cellkärnan och synapsen i änden av axonen. Proteiner, lipider, signalämnen, mitokondrier och andra organeller transporteras fram och tillbaka. Den axonala transporten behöver mycket ATP. Forskarna jämförde hur snabbt mitokondrier transporterades ut mot synapsen. Hastigheten i DS-cellerna var en tredjedel av hastigheten i kontroll-cellerna. Samtidigt så var det i DS-cellerna vid varje tidpunkt fler mitokondrier på väg, vilket skulle kunna vara en kompensatorisk förändring.

Betaceller i bukspottkörteln behöver ATP för att utsöndra insulin. Kontroll-cellerna utsöndrade fyra gånger så mycket insulin som DS-cellerna. DS-cellerna utsöndrade däremot åtta gånger så mycket pro-insulin vilket tyder på en ofullgången process. Forskarna behandlade cellerna först med kreatin och sedan med en antioxidant utan att detta hade någon effekt på utsöndringen av insulin. När man sedan behandlade cellerna med kreatin och antioxidanten samtidigt så fick man en viss förbättring av insulinproduktionen i DS-cellerna. Kontroll-cellerna påverkades inte av behandlingen.

Forskarna föreslår att den kroniska bristen på ATP i DS-celler kan vara ett resultat av en anpassning för att bevara cellens jämvikt och minimera skador av oxidativ stress. Denna anpassning kan vara styrd genom det förändrade genuttrycket. På personnivå kan nedregleringen av mitokondriernas aktivitet medföra sårbarhet för sjukdomar där energiomsättningen är påverkad, som t.ex. Alzheimers demens, diabetes och vissa former av autism. En möjlig strategi för behandling av energibristen hos personer med DS kan vara att kombinera skydd mot skador av fria syre-radikaler samtidigt som man stimulerar energiomsättningen.

Polyfenoler – Magiska ämnen i salladsskålen

Polyfenoler är ämnen som skapas av växter som skydd mot bland annat ultraviolett strålning, växtätare och mikrobiella infektioner. De fungerar ofta som antioxidanter och oskadliggör fria syreradikaler. Polyfenolerna finns rikligt i frukt, grönsaker, spannmål, oliver, baljväxter, och drycker som choklad, te, kaffe och vin.

EGCG (grönt te), resveratrol (druvor, blåbär, hallon, lingon), hydroxytyrosol (olivolja), quercetin (lök, broccoli, nötter) och gurkmeja, är exempel på polyfenoler som både påverkar mitokondriella funktioner och minskar mängden fria syreradikaler via flera olika mekanismer.

Polyfenolernas hälsoeffekter är dock beroende av deras biotillgänglighet: i stor utsträckning så bryts de ned redan i tarmarna, och bara en mindre del av det man äter eller dricker kommer ut i blodet. För att uppnå lika goda effekter som i laboratoriestudier, så pågår försök att öka biotillgängligheten av framförallt EGCG och resveratrol. Strategierna är flera: att intaget kombineras med olika polyfenoler, att intaget kombineras med andra ämnen som vitaminer, mineraler och fiskolja, att kapsla in dem i andra ämnen, att skapa en ”prodrug” som omvandlas till aktivt EGCG/resveratrol inne i kroppen, att skapa strukturella analoger (molekyler som avviker minimalt) eller att få i sig EGCG/reseveratrol genom huden. Genom att kombinera intaget med vitaminer, mineraler eller fiskolja så kan mängden som kommer ut i blodet öka med 30%.

Hur kan en extra kromosom 21 orsaka nedsatt mitokondriell funktion?

Mitokondrierna har sina 37 egna gener, men man uppskattar att de använder närmare 1500 olika proteiner, så de flesta skapas alltså med hjälp av generna i cellkärnan. Vad är det med en extra kromosom 21 i cellkärnan som orsakar nedsatt funktion i mitokondrierna?

RCAN1

En av generna som man studerar är RCAN1. Den kallades först DSCR1 eftersom det var den första genen i den delen av kromosom 21 som kallas ”Down Syndrome Critical Region”. När man förstod att den reglerar calcineurin fick den beteckningen RCAN1. Den är bland annat viktig vid nervcellsutveckling och påverkar också nybildning av blodkärl. Nervceller i hjärnan hos personer med Downs syndrom och hos personer med Alzheimers demens utmärks båda av höga nivåer av RCAN1 och oxidativ stress. Forskare i Spanien och Australien har visat att nervceller från möss med en extra RCAN1-gen får färre och mindre mitokondrier, ger större mängd fria syreradikaler (oxidativ stress) och dessutom så är de extra sårbara för den oxidativa stressen så att de oftare dör av den. De exakta orsakssambanden är dock inte klarlagda.

Vid Typ 2-diabetes (T2D) utmärks Beta-cellerna i bukspottkörteln av mitokondriell dysfunktion. Forskare från bland annat Australien och Sverige hade identifierat närmare 5000 gener med ett annorlunda genuttryck i T2D-celler (hos personer utan Downs syndrom) jämfört med friska celler. Eftersom Beta-celler hos personer med DS har en liknande mitokondriell dysfunktion som T2D-celler och utsöndrar mindre insulin, så kom man på att jämföra blodsockret hos fyra olika musmodeller av DS för att därigenom identifiera 38 DS-gener kopplade till högt blodsocker. Av dessa 38 var det 5 gener som också fanns bland de 5000 kandidatgenerna för Typ 2-diabetes, och fyra gick att utesluta. Kvar blev RCAN1. Genuttrycket av RCAN1 var 153% i T2D-cellerna jämfört med friska celler. RCAN1 har en koppling till mitokondriell dysfunktion i Beta-celler vid Typ 2-diabetes.

Forskare i Korea preparerade nervceller med extra kopior av RCAN1 och testade att behandla dem med antioxidanten lykopen, som är vanlig i tomater. Cellerna med en extra RCAN1-gen hade signifikant högre nivå av fria syreradikaler, försämrad ATP-produktion, fragmentering av mitokondrierna och ökad celldöd. Lykopen minskade den oxidativa stressen och motverkade försämringarna av mitokondriernas funktion. Celldöden minskade också av behandlingen.

NRIP1

Forskare i Neapel hade visat att de gener som är nedreglerade i hjärt-celler och fibroblaster från DS-foster var gener i cellkärnan vars proteiner används i mitokondrierna. Det var känt sedan tidigare att DS utmärks av mitokondriell dysfunktion och att detta påverkar också neuronerna. Forskarna ställde sig frågan: om gener och transkriptionsfaktorer som styr mitokondrierna är nedreglerade i alla celltyper vid DS, kan det bero på en gemensam kontrollerande faktor på kromosom 21? Forskarna sökte igenom publika databaser och jämförde tidigare studier, och ringade på så sätt in genen NRIP1 på kromosom 21. Överuttryck av NRIP1 skruvade ned 37 gener som kodar för protein till mitokondrierna. Bland dessa gener fanns också PGC-1a. PGC-1a-proteinet har en central roll genom att aktivera en kaskad av andra ämnen som reglerar både cellandningen och nybildningen av mitokondrier. Forskarna undersökte vad som hände när de tystade NRIP1 i DS-celler och fann att graden av oxidativ stress minskade, nybildning av mitokondrier ökade, och ATP-produktionen ökade. Forskarna spekulerar i att en medicinsk behandling för DS kan baseras på aktivering av PGC-1a eller PPARg, vilket det redan finns mediciner för.

Metformin återställer mitokondriernas nätverk och funktion i DS celler

Metformin är en medicin som framför allt används för behandling av diabetes typ 2. Den fungerar genom att aktivera PGC-1a. Forskarna i Neapel behandlade fibroblast-celler från DS-foster med Metformin. Detta ökade både mängden och aktiviteten av PGC-1a och ökade nybildningen av mitokondrier. Dessutom förbättrades syreanvändningen, ATP-produktionen, och allmän mitokondriell aktivitet. Utöver detta så minskade fragmenteringen av mitokondrier, och mitokondriella nätverk bildades med en välutvecklad struktur. Den inre strukturen i mitokondrierna normaliserades också. Forskarnas slutsats är Metformin-behandling är en lovande strategi för att motverka mitokondriell dysfunktion hos personer med DS. Eftersom mitokondriell dysfunktion har hittats i alla undersökta celltyper hos DS så tror man att den bidrar till många egenskaper som är förknippade med syndromet - som hjärtfel, sänkt muskeltonus, sänkt immunförsvar, ökad risk för diabetes, fetma och Alzheimers demens. En korrigering av mitokondriernas funktion kan möjligtvis rädda kognitiva förmågor och förebygga sjukdomar som är vanligare hos personer med Downs syndrom.

Mitokondriell dysfunktion är vanligt i många syndrom och sjukdomar

Mitokondriell dysfunktion är en gemensam nämnare för många sjukdomar/syndrom. Till exempel medfödda (som Downs syndrom, Fragil X, Retts syndrom, autism), neurodegenerativa (Alzheimers Demens, Huntingtons sjukdom, Parkinsons sjukdom), och andra sjukdomar som fetma, diabetes, hjärtsjukdom, cancer osv.

Hur kan mitokondriell dysfunktion uppstå om den inte är medfödd? En orsak kan vara ”den moderna västerländska livsstilen”. Även när man är helt frisk bildas en del fria syreradikaler i mitokondrierna, och kroppen har ett inbyggt försvar mot dessa. Högt kaloriintag och mycket stillasittande kan leda till en obalans mellan fria syreradikaler och kroppens försvar; oxidativ stress. Om mitokondriernas proteiner, lipider och DNA skadas av oxidativ stress så kan deras funktion försämras och en ond cirkel uppstå. Fysisk aktivitet och lågkaloridiet däremot stimulerar och stärker mitokondrierna, bland annat via PGC-1a.

Eftersom mitokondriell dysfunktion kan kopplas till så många sjukdomar och syndrom så forskas det mycket om mitokondrier idag. Men det behövs mer forskning och kliniska studier för Downs syndrom.

Läs mer:

Impairment of F1F0-ATPase, adenine nucleotide translocator and adenylate kinase causes mitochondrial energy deficit in human skin fibroblasts with chromosome 21 trisomy.
(2010, Oct: Valenti D, Tullo A, Caratozzolo MF, Merafina RS, Scartezzini P, Marra E, Vacca RA, PMID20698827, The Biochemical Journal)

Deficit of complex I activity in human skin fibroblasts with chromosome 21 trisomy and overproduction of reactive oxygen species by mitochondria: involvement of the cAMP/PKA signalling pathway.(2011, May: Valenti D, Manente GA, Moro L, Marra E, Vacca RA, PMID21338338, The Biochemical Journal)

Epigallocatechin-3-gallate prevents oxidative phosphorylation deficit and promotes mitochondrial biogenesis in human cells from subjects with Down’s syndrome. (2013, Apr: D. Valenti, D. De Rasmo, A. Signorile, L. Rossi, L. de Bari, I. Scala, B. Granese, S. Papa, R.A. Vacca, PMID23291000, Elsevier Open Access)

Green tea EGCG plus fish oil omega-3 dietary supplements rescue mitochondrial dysfunctions and are safe in a Down's syndrome child. (2015, Aug: Vacca RA, Valenti D, PMID25962746)

The polyphenols resveratrol and epigallocatechin-3-gallate restore the severe impairment of mitochondria in hippocampal progenitor cells from a Down syndrome mouse model. (2016, Jun: Valenti D, de Bari L, de Rasmo D, Signorile A, Henrion-Caude A, Contestabile A, Vacca RA, PMID26964795)

Adaptive Downregulation of Mitochondrial Function in Down Syndrome. (2013, Jan: Helguera P, Seiglie J, Rodriguez J, Hanna M, Helguera G, Busciglio J, PMID23312288)

Plant polyphenols as natural drugs for the management of Down syndrome and related disorders. (2016, Dec: Vacca RA, Valenti D, Caccamese S, Daglia M, Braidy N, Nabavi SM, PMID27826066)

RCAN1 (DSCR1) increases neuronal susceptibility to oxidative stress: a potential pathogenic process in neurodegeneration. (2007, May: Porta S, Serra SA, Huch M, Valverde MA, Llorens F, Estivill X, Arbonés ML, Martí E, PMID17341486, Oxford Academic Open access)

RCAN1 regulates mitochondrial function and increases susceptibility to oxidative stress in mammalian cells. (2014, Jun: Peiris H, Dubach D, Jessup CF, Unterweger P, Raghupathi R, Muyderman H, Zanin MP, Mackenzie K, Pritchard MA, Keating DJ, PMID25009690, PMC4070399)

A Syntenic Cross Species Aneuploidy Genetic Screen Links RCAN1 Expression to β-Cell Mitochondrial Dysfunction in Type 2 Diabetes. (2016, May: Peiris H, Duffield MD, Fadista J, Jessup CF, Kashmir V, Genders AJ, McGee SL, Martin AM, Saiedi M, Morton N, Carter R, Cousin MA, Kokotos AC, Oskolkov N, Volkov P, Hough TA, Fisher EM, Tybulewicz VL, Busciglio J, Coskun PE, Becker A, Belichenko PV, Mobley WC, Ryan MT, Chan JY, Laybutt DR, Coates PT, Yang S, Ling C, Groop L, Pritchard MA, Keating DJ, PMID27195491, PMC4873152)

Lycopene inhibits regulator of calcineurin 1-mediated apoptosis by reducing oxidative stress and down-regulating Nucling in neuronal cells. (2016, Dec: Lim S, Hwang S, Yu JH, Lim JW, Kim H, PMID27928873)

NRIP1/RIP140 siRNA-mediated attenuation counteracts mitochondrial dysfunction in Down syndrome. (2014, Aug: Izzo A, Manco R, Bonfiglio F, Calì G, De Cristofaro T, Patergnani S, Cicatiello R, Scrima R, Zannini M, Pinton P, Conti A, Nitsch L, PMID24698981, Oxford Academic Open access)

Metformin restores the mitochondrial network and reverses mitochondrial dysfunction in Down syndrome cells. (2017, Jan: Izzo A, Nitti M, Mollo N, Paladino S, Procaccini C, Faicchia D, Calì G, Genesio R, Bonfiglio F, Cicatiello R, Polishchuk E, Polishchuk R, Pinton P, Matarese G, Conti A, Nitsch L, PMID28087733)

Mitochondrial dysfunction in some oxidative stress-related genetic diseases: Ataxia-Telangiectasia, Down Syndrome, Fanconi Anaemia and Werner Syndrome. (2010, Aug: F V. Pallardó, A Lloret, M Lebel, M d’Ischia, V C. Cogger, D G. Le Couteur, M Nicola Gadaleta, G Castello, G Pagano, PMID20237955)

Mitochondrial dysfunction as a central actor in intellectual disability-related diseases: an overview of Down syndrome, autism, Fragile X and Rett syndrome.(2014, Oct: Valenti D, de Bari L, De Filippis B, Henrion-Caude A, Vacca RA, PMID24548784)

Livsmedelsverket – Vem behöver kosttillskott?

Tidigare på hemsidan:

Grönt te-extrakt ger bättre kognitiv och adaptiv förmåga (Aug 2016)

Idrott är bra för både kropp och knopp (Mar 2016)

På väg mot behandling av Trisomi 21 (Jan 2016)

Oxidativ stress är utmärkande för Downs syndrom (Nov 2015)

.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera