Public serviceutredningen vill krympa avståndet till politiken

Igår presenterade public service-kommittén sitt betänkande Nya villkor för public service. Den stora frågan blev utredningens förslag om en individbaserad och för public service öronmärkt skatt. 

Utredningen är självklart klarsynt och medveten om att frågan utifall den föreslagna avgiften i statsrättslig mening är en skatt eller en avgift inte är okomplicerad. Farhågor om politiker i kärva tider drar in på anslagen till public service när dessa ställs mot skola och omsorg avfärdar dock Martin Holmgren, utredningens ordförande, lite aningslöst kan tyckas, med ”vi bygger system som skyddar mot sådana farhågor”. Svenska skatter hanteras idag genom statsbudgeten. Ingen kan garantera att någon framtida finansminister i tider av kris inte styr om, en i och för sig öronmärkt, predestinerad skatteintäkt. Internationellt sett lär Holland ångra sitt avsteg från licens till skatt och i England är det otänkbart att så radikalt förändra BBC:s förutsättningar. 

Scenkonstens pensionspremieinbetalningar är ett bra exempel på hur en skatt går in i det stora svarta hålet och kommer ut i förkrympt version helt utan att stå i någon slags korrelation till vad som betalats in en gång i tiden av institutionerna. Det är inte optimalt. Men visst är tiden mogen att sluta sätta likhetstecken mellan innehav av en tv och licensinbetalning. 

Det handlar mindre om pengar än om ett starkt och självständigt svenskt public service. Där är oberoende i programbeslut och armslängds avstånd allas vår sak att ständigt försvara. Utredningen har haft direktiv att formulera förutsättningar för att på mesta möjliga sätt minska public services negativa inverkningar på det kommersiella. 

Sändningstillstånden ska tydliggöras. Granskningsnämnden ska hårdare kontrollera bolagens resursförbrukning, kostnadseffektivitet och anställningsförfarande. Nya tjänster ska förhandsprövas om de inte ingår i en begränsad försöksverksamhet. Sändningsuppdraget ska budgeteras och planeras enligt 5-årsplaner. 

Vad blir konsekvensen? Får vi ett ökat utrymme för ett fritt public service? Vad händer när man här liksom inom kulturen ökar politikens kontroll av innehållet med motiveringen att makten hamnar närmare folket? Är politisk kontroll nödvändigt för demokratiskt inflytande och frihet eller kan det finnas fler vägar att nå dit? Det är frågor vi måste ställa oss. 

Public service ska enligt utredningen inte konkurrera med marknaden. Men marknaden får konkurrera med public service, då de sistnämndas programplaner skulle ligga ute till allmän beskådan med möjlighet för de kommersiella medspelarna att planera taktiskt. Någon motsvarande möjlighet för public service-bolagen till insyn saknas självklart. 

Det är i sin ordning att även produktplacering förbjuds tillsammans med reklamen och att man fortsatt är restriktiv med sponsring. Det krävs för att public service ska stå oberoende mot privata intressen. Men hur tungt väger fördelen med konkurrenternas insyn i 5-årsplanen? Vad får det för konsekvens för public service? Hur kan man i allmänhetens intresse säkra rättigheter för produktioner som inte ens är tilltänkta? Denna övertro på att framtiden redan är utstakad och går att uttyda finns även på teknikens område, då det fastslås i utredningen att marksänd tv troligtvis kommer att dominera långt framöver. Detta sägs i skuggan av att flera webbaserade tv-liknande tjänster lanseras inom det kommande året.

Det finns flera positiva formuleringar i utredningsförslaget; påståendet att public service ”inte primärt har att fylla ett tomrum som kommersiella företag lämnar” är bra och ger bolagen rätt till bredd och mångfald. Det är vidare positivt att man lyfter fram kulturuppdraget och konstaterar att SVT, Sveriges Radio och UR:s haft framgångar på området och att man nu vill utöka detta uppdrag. Man har konsekvent genomgående arbetat med en breddning av kulturbegreppet genom att kulturuppdraget integrerats i flera olika programkategorier. Detta har gett upphov till nya fruktsamma samarbeten och till att tillgängliggöra kulturen. 

Högt satta ambitioner gör alla glada. Men frågan är om en ny ordning, med direkt koppling mellan public service och statsmakten, istället för public service och folket, är önskvärd? Kanske är tokerierna med tv-licensen, och förlorade licensavgifter på upp emot en miljard, att föredra framför det osäkra läge som en skatt skulle kunna innebära. Och kan man verkligen garantera att en uppräkning på 2% per år räcker? Det är svårt att se ett utrymme för att pröva nytt eller hantera oförutsett i ett sådant system. Det är inte bara en fråga om programinnehåll och finansiering. Det är också en fråga om demokrati.

För mer information kontakta:
Ulrika Holmgaard, vd, tel 070-108 57 58