Kolerabakteriens samspel med vattenmiljön

Kolerabakteriens samspel med sin naturliga miljö i sjöar och hav kan förklara många av dess sjukdomsframkallande egenskaper, skriver Barbro Lindmark i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 22 januari.

Kolerabakterien (Vibrio cholerae) är vanlig i vattenmiljöer över hela världen, speciellt flodmynningar och kustvatten. Där måste den klara stressfaktorer som förändringar av salthalt och pH-värde, ultraviolett strålning, begränsad tillgång till näringsämnen, temperaturväxlingar och angrepp från andra organismer. Det är rimligt att anta att vissa av de egenskaper hos bakterien som orsakar sjukdom hos människan ursprungligen utvecklades för att motstå sådana miljöbetingade faktorer. Därför krävs kunskap inte bara om bakteriens samspel med människokroppen utan också med sin naturliga miljö.

Med rundmasken Caenorhabditis elegans som värd för kolerabakterien visar avhandlingen att enzymet PrtV är nödvändigt för att döda masken och även viktigt för bakteriens motståndskraft mot andra naturliga fiender, bl.a. encelliga organismer (ciliater och flagellater). Experiment med PrtV visar att enzymet kan bryta ner centrala beståndsdelar för blodets koagulering, vilket antyder att enzymet kan störa läkningen av sårinfektioner. Vesiklar, små membranblåsor som knoppar av från bakteriens yta, har visat sig innehålla många sjukdomsframkallande faktorer. Avhandlingen visade att PrtV kunde binda till vesiklar från kolerabakterien, men bara om man först manipulerar komponenter på bakteriens yta.

Varianter av bakterien utan det tarmgift som orsakar den dödliga koleran kan istället ge upphov till andra sjukdomar, bl.a. öroninfektioner, och har under senare år uppmärksammats för att ligga bakom allvarliga sårinfektioner, s.k. badsårsfeber. Det är ännu okänt vilka faktorer hos kolerabakterierna som krävs för att ge denna sjukdom. I avhandlingen analyseras sju kolerastammar isolerade från patienter och två från vattendrag för att försöka förstå deras sjukdomsframkallande egenskaper. Det visade sig att samma stammar som kunde döda C. elegans också var mycket motståndskraftiga mot blodets försvar mot invaderande mikroorganismer.

Barbro Lindmark, som är född och uppvuxen i Bygdsiljum, arbetade vid Norrlands universitetssjukhus 1983-2001. Hon påbörjade 1998 sina molykylärbiologistudier och är numera doktorand vid Inst. för molekylärbiologi. Umeå universitet, där hon kan nås på tel. 090-785 67 34
mobil 070-697 88 97
e-post: barbro.lindmark@molbiol.umu.se

Fredagen den 22 januari försvarar Barbro Lindmark, Inst. för molekylärbiologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Modulators of Vibrio cholerae predator interaction and virulence (Modulerande faktorer för predatorinteraktioner och virulens hos Vibrio cholerae).
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Major Groove, Inst. för molekylärbiologi.
Fakultetsopponent är prof. Kristian Riesbeck, Lunds universitet, Malmö.

Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-30211