Ojämn implementering av akut strokebehandling

Trombolysbehandling för ischemisk stroke (hjärninfarkt), en tidskritisk behandling för att återställa blodflödet i något av hjärnans kärl, har implementerats i olika utsträckning vid landets sjukhus och innebär inte en vård på lika villkor. Högutbildade patienter hade tillgång till behandling i större utsträckning än lågutbildade, och det beror delvis på den typ av sjukhus de vårdats vid. Det visar en avhandling vid Umeå universitet.

Anna Stecksén, som är doktorand vid institutionerna för Samhällsmedicin och rehabilitering samt Folkhälsa och klinisk medicin, har tittat på implementeringen av trombolysbehandling i svensk strokesjukvård under en tioårsperiod. Hennes studier bygger på forskningsintervjuer och data från det nationella kvalitetsregistret för strokevård, Riksstroke.

Andelen patienter som får trombolysbehandling har ökat och det beror delvis på att en högre andel patienter med milda strokesymtom får behandling. Men det finns stora skillnader i tillämpning mellan sjukhus.

Vid en hjärninfarkt hindras blodflödet i något av hjärnans kärl, vilket påverkar syre- och näringstillförseln till närliggande nervceller. Det kan leda till symptom såsom svaghet i ena kroppshalvan och talsvårigheter. Trombolysbehandling innebär att snabbt ge ett proppupplösande läkemedel via dropp som syftar till att återställa blodflödet. Görs inte det snabbt dör hjärnceller.

– Man brukar säga att tid är hjärna. Trombolysbehandling får numera ges inom 4,5 timmar efter symtomdebut, och ju kortare tid till behandling desto bättre, säger Anna Stecksén.

Implementering av trombolysbehandling

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för svensk strokesjukvård har trombolysbehandling för hjärninfarkt högsta prioritet och behandlingen blev godkänd för användning i Europa år 2002. Tidigare forskning har visat att universitetssjukhusen var tidigast med att implementera behandlingen. Sedan följde de större icke-universitetssjukhusen efter, med en fördröjning på 2-3 år.

I en av avhandlingens studier intervjuades läkare och sjuksköterskor verksamma inom strokevården. De beskrev att ett gott ledarskap och feedback på verksamheten var framgångsfaktorer för implementering av stroketrombolys. Bland exempel på barriärer för implementering nämndes brist på erfarenhet av behandlingen, resursbrist och kontraproduktiva maktstrukturer.

Tidigare har förbättringar i logistik och vårdkedjor, och i vissa fall ekonomiska incitament, setts som potentiella orsaker till ökad behandlingsnivå. I en kvalitetsregisterbaserad studie kunde Anna Stecksén påvisa ett samband mellan en hög behandlingsnivå på det enskilda sjukhuset och att i högre utsträckning behandla patienter med milda strokesymtom. Likaså hade patienter med högre utbildningsnivå i större utsträckning blivit behandlade med trombolys, vilket till viss del hade samband med det typ av sjukhus som de vårdats vid.

– Det kan vara så att social segmentering spelar roll eftersom högutbildade i större utsträckning bor i närheten av sjukhus med högre specialiseringsgrad, säger Anna Stecksén.

Könsskillnader i patienters hjälpberoende efter behandling

Anna Stecksén har även analyserat hur beroende av hjälp från andra i samband med aktiviteter i dagliga livet (ADL) fördelade sig mellan könen upp till 1 år efter trombolysbehandling. Kvinnor har ofta en svårare situation efter stroke i jämförelse med män och blir exempelvis i större utsträckning beroende i ADL. Tidigare studier har föreslagit att trombolysbehandling skulle kunna utjämna den förväntade könsskillnaden efter stroke genom en bättre behandlingseffekt hos kvinnor med stroke.

I studien ingick patienter som varit oberoende i ADL före insjuknandet och som svarade på Riksstrokes frågeformulär både vid 3 och 12 månader efter insjuknande och trombolysbehandling. I jämförelse med männen hade kvinnorna 29 % större risk för att uppge beroende i ADL vid 3 månader och 26 procent större risk vid ett år. Resultaten var oberoende av ålder, samsjuklighetsfaktorer, symtomen vid insjuknande och effekter av trombolysbehandling.

– Vad dessa könsskillnader beror på vet vi inte men det är något som skulle vara intressant att titta närmare på, säger Anna Stecksén.

Anna Stecksén är legitimerad sjukgymnast/fysioterapeut och har en master i folkhälsovetenskap från Umeå International School of Public Health, Umeå universitet. Hon är bosatt i Umeå.

Länk till avhandlingen

För mer information, vänligen kontakta:
Anna Stecksén, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet
Telefon: 090-786 6023
E-post: anna.stecksen@umu.se

Om disputationen:
Fredagen den 20 oktober försvarar Anna Stecksén, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, sin avhandling med titeln: Stroketrombolys på lika villkor? Implementering och ADL-utfall. Engelsk titel: Stroke thrombolysis on equal terms? Implementation and ADL-outcome. Fakultetsopponent: Docent Anna-Karin Welmer, Institutionen för neurobiologi. Karolinska institutet. Huvudhandledare: Professor Erik Rosendahl.

Disputationen äger rum kl. 9.00 i Vårdvetarhusets aula, Umeå universitet.