Restaurerade bäckar behöver 25 år eller mer för att återhämta sig

Antalet växtarter som växer närmast intill restaurerade vattendrag kan behöva upptill 25 år för att återhämta sig och nå samma utbredning som de haft under flottningsepoken. Detta enligt en studie av doktoranden Eliza Maher Hasselquist, tillsammans med andra forskare från Umeå universitet och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som publicerats i tidskriften Ecological Applications.

I Vindelälvens avrinningsområde i norra Sverige var huvudflödet och de flesta biflöden kanaliserade från 1850- till 1950-talet för att ge plats åt flottningen, som upphörde 1976. Stenblock i älven sprängdes eller flyttades bort från strömfåran, vilket åstadkom vallar som skar av strömfåran från strandkanterna. På 1980-talet påbörjades restaureringen av vattendragen, främst för att gynna fisket, men restaureringarna påverkade även andra organismer, i första hand strandväxter. Strandskogar är viktiga som livsmiljöer, för att lagra kol, ge skugga och filtrera vatten. Restaureringarna har fortsatt in till nutid. Skillnaden i ålder mellan restaurerade platser har gett Eliza Maher Hasselquist och hennes kolleger en plattform för att studera hur snabbt strandväxterna återhämtar sig efter restaureringen.

– Norra Sverige är en bra plats att studera för att bedöma resultaten av restaureringen, tack vare den långa historien av restaurering och bristen på bebyggelse. De flesta restaureringar av vattendrag i andra delar av världen kom inte igång förrän på 1990-talet. Vi har därför unika möjligheter att studera långtidseffekterna som restaureringen av vattendrag medför, säger Eliza Maher Hasselquist.

De flesta restaureringsprojekt är inte övervakade, och om de ändå är det kontrolleras de vanligtvis i mindre än fem år. Långtidsresultaten av restaurering av vattendrag har varit relativt okända. Eliza valde 13 vattendrag att representera en tidsperiod om 25 år efter restaureringen, för att fastställa hur lång tid det tar för växtarter att återhämta sig i antal efter restaureringen. Hon jämförde dessa restaurerade vattendrag med vattendrag som kanaliserats för timmerflottningen för över 50 år sedan.

Eliza och hennes kolleger räknade antalet växtarter i dessa vattendrag och fann att tidsspannet för att uppnå samma artrikedom måste utsträckas till 25 år eller mer.

– Det begränsade antalet studier av restaurerade vattendrag har ofta gett ofullständiga resultat av utvecklingen efter restaureringen, och det kan bero på att vi är för otåliga. Dessa ekosystem tog tusentals år att utveckla. Hur kan vi förvänta oss att de ska återgå till det tillstånd de hade innan strömmen stördes på under fem år? Vi måste ha större tålamod.

För att påskynda återhämtningen av strandområden föreslår Eliza och hennes kolleger att de som sköter restaureringar ska fokusera på att göra strandsluttningarna så ”mjuka” som möjligt, och att utvidga buffertzonerna vid stränderna för att göra restaureringen så effektiv som möjligt.

– Sveriges regering och EU lägger miljontals kronor varje år på restaurering av vattendrag. Vi borde göra allt vi kan för att få bra utdelning på den investeringen. Att hitta enkla sätt att förbättra våra metoder för att restaurera vattendrag är en viktig del i detta, säger Eliza Maher Hasselquist.

En annan möjlighet är att mer aktivt återställa strandområdena. I norra Sverige litar man för närvarande på att naturen själv ska tillhandahålla frön som är nödvändiga för strandområdenas återväxt. Att mer aktivt så frön av naturligt förekommande växter och buskar, som vide, skulle kunna ge återhämtningen en rivstart.

Du kan läsa originalartikeln i Ecological Applications här:
http://www.esajournals.org/doi/abs/10.1890/14-1102.1