Sibiriska floder och sjöar avger växthusgaser till atmosfären

Varmare klimat och en upptining av permafrost gör att utsläppen av växthusgaser från Västsibiriska floder och sjöar ökar. Det visar Svetlana Serikova i sin avhandling som hon försvarar den 27 september vid Umeå universitet.

Kol finns överallt, och det cirkulerar ständigt mellan land, vatten och atmosfär. Medan kolutbytet mellan mark och atmosfär är ganska lätt att mäta och säkerställa, är mängden kol som rör sig mellan vatten och atmosfär inte lika lätt att kvantifiera. Detta gäller särskilt regioner som innehåller många vattendrag och mycket kol i form av permafrost, som till exempel västra Sibirien som härbärgerar en av världens största floder, Ob, och där permafrost täcker mer än 40 procent av landytan.

När permafrost tinar frigörs kol som varit fryst i tusentals år och kan hamna i floder och sjöar, där det omvandlas till växthusgaser, främst koldioxid och metan, och stiger från vattenytan till atmosfären. Om Jorden fortsätter att värmas upp kan mer av detta frysta kol hamna i floder och sjöar och orsaka ännu större växthusgasutsläpp, vilket i sin tur kommer att värma upp planeten ytterligare.

Ändå har ingen kvantifierat kombinationen av rinnande vatten och sjöars utsläpp av växthusgaser i regioner där permafrost har genomgått olika grad av upptining, främst på grund av att dessa regioner är avlägsna och otillgängliga. Västra Sibirien är ett bra exempel på en sådan region. Ett sådant kunskapsgap begränsar forskarnas förmåga att förstå effekterna av tining av permafrost på floders och sjöars utsläpp av växthusgaser ochgör det svårare att förutsäga hur dessa utsläpp kan förändras i framtiden.

Svetlana Serikova utförde flera fältmätningar i västra Sibirien i en transekt över 1 500 kilometer, från söder i regionen utan permafrost, hela vägen till Ishavet där permafrosten är stabil. Hon mätte rinnande vattens och sjöars växthusgasutsläpp vid olika årstider och olika år.

De nya rönen ger ökade kunskaper om effekterna av tinande permafrost på utsläpp av växthusgaser från vattendrag.

– Jag fann att Västsibiriska vattendrag är källor till växthusgasutsläpp i atmosfären, vars storlek varierar beroende på tillståndet av permafrost i detta område. Till exempel var utsläpp av växthusgaser från floder störst i områden där permafrosten tinar, medan växthusgasutsläpp från sjöar var störst i områden där permafrost fortfarande är intakt, säger Svetlana Serikova.

Hon visar också att dagens utsläpp av växthusgaser från allavästra Sibiriska floder och sjöar överstiger mängden kol som västsibiriska floder transporterar till Ishavet. En sådan upptäckt innebär att en stor del av tidigare lagrat kol som hamnar i floder och sjöar i denna region släpps ut som växthusgaser till atmosfären, vilket gör västra Sibirien till en hotspot för utsläpp av växthusgaser när permafrosten tinar.

– Detta resultat är viktigt eftersom det framhäver behovet av att ta hänsyn till vattendrags utsläpp av växthusgaser, särskilt i regioner som är hårt drabbade av klimatuppvärmning, när man försöker kvantifiera kolutbytet mellan land, vatten och atmosfär. Om man inte gör det kommer risken öka att man underskattar effekterna av klimatuppvärmning på sådana områden och det resulterar i falska prognoser om jordens förändrade klimat, säger Svetlana Serikova.

Läs hela avhandlingen digitalt

Om disputationen:

På fredagen den 27 september försvarar Svetlana Serikova, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Carbon Emissions from Western Siberian Inland Waters. Svensk titel: Utsläpp av växthusgaser från inlandsvatten i västra Sibirien.
Disputationen äger rum kl 09:00 i Stora Hörsalen, KBC huset.
Fakultetsopponent är professor Peter Raymond, School of Forestry and Environmental Studies, Yale University.
Huvudhandledare är professor Jan Karlsson.

För mer information, kontakta gärna:

Svetlana Serikova, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap
E-post: svetlana.serikova@umu.se

Telefon: 070-270 02 28

Pressbild