Självskadebeteende – att sväva mellan hopp och förtvivlan

Paradoxalt nog framstår självskadebeteende som ett sätt att kommunicera, som ett livsuppehållande beteende och som ett sätt att inge sig själv hopp, skriver Britt-Marie Lindgren i den avhandling som hon försvarar vid Umeå universitet den 18 november.

Självskadebeteende, som förekommer hos båda könen men är vanligare hos kvinnor, definieras i avhandlingen som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Personens avsikt är inte att begå självmord utan snarare att lindra sin ångest. Avhandlingens fyra delstudier beskriver erfarenheterna av vården bland kvinnor med självskadebeteende, deras professionella vårdare och föräldrar. Här ingår intervjuer samt deltagande observationer av samspelet mellan vårdare och kvinnor med självskadebeteende vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar.

Hopp och hopplöshet visade sig vara en röd tråd i delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte detta på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd samtidigt som deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskadorna som en strategi för ångesthantering och som ett sätt att inge sig själva hopp. Föräldrarna hade till att börja med förtroende för vården och förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta vården ingav istället en känsla av hopplöshet. Deras erfarenheter kunde liknas vid ett gisslandrama med ett högt känslomässigt pris när de accepterade en otillfredsställande vård för sin dotter.

Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa. Deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Emellertid kämpade de för att se kvinnornas förmågor, inte bara svårigheterna, och försökte förstå beteendet. De vårdare som var övertygade om att det var möjligt att lämna detta beteende bakom sig lyckades inge hopp till sig själva, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende.

Den vård som erbjöds kvinnorna inom psykiatrisk slutenvård dominerades av medicinska åtgärder med fokus på läkarbeslut om medicinering, permissioner etc. Det innebar många gånger att den tid som kvinnorna vistades på vårdavdelningen dominerades av väntan på sådana. Enligt avhandlingen skulle åtminstone en del av de observerade meningsskiljaktigheterna mellan kvinnorna och vårdarna kunna undvikas. Ett mer strukturerat innehåll i den slutna psykiatriska vården, med regelbundna tider för till exempel fysisk aktivitet och dagliga samtal, skulle bidra till minskad väntan och ett mer meningsfullt vårdinnehåll. Betydelsen av att vårdare lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och de närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor, tala på ett icke dömande sätt, lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

Britt-Marie Lindgren är universitetsadjunkt och doktorand vid Institutionen för omvårdnad, där hon kan nås på
tel. 090 – 786 92 61 
e-post britt-marie.lindgren@nurs.umu.se

porträttbild

Fredagen den 11 november försvarar Britt-Marie Lindgren, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Självskadebeteende – att pendla mellan hopp och förtvivlan. Upplevelser och interaktion i en vårdkontext(Engelsk titel: Self-harm – hovering between hope and despair. Experiences and interactions in a health care context).
Disputationen äger rum kl 13.00 i Vårdvetarhusets aula.
Fakultetsopponent är docent Agneta Berg, Högskolan Kristianstad.

Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-48505