Självupplevelsen viktigast vid beslut att söka psykoterapi

Personens egen självupplevelse spelar den största rollen för beslutet att söka psykoterapi. Den tesen kommer psykologen och psykoterapeuten Gustaf Ståhlberg fram till i den avhandling som han försvarar måndag 24 maj. ”Varför söka sig vidare i livet med hjälp av psykoterapi?” är en doktorsavhandling i psykiatri av Gustaf Ståhlberg, Medicinska fakulteten, Umeå universitet, där han försöker ”borra på djupet” i avhandlingstitelns fråga. Det sker genom intensiva fallstudier av en grupp personer, som sökt och påbörjat en individuell psykoterapeutisk behandling. Det tydligast framträdande resultatet av fallstudierna var att personernas självbeskrivningar/självupplevelse (även i objektrelationer) spelade den största rollen för beslutet att söka psykoterapi och beskrivningarna av de problem och mål som man hoppades få hjälp med att nå genom terapin. De problematiska självupplevelserna handlade främst om motstridiga egenskaper hos personerna själva liksom brist på känslor eller svårigheter att kontrollera sådana. Denna självbeskrivning tycktes också gå hand i hand med en upplevelse av att vara personligt ansvarig för problemen och bristerna. Objektrelationernas (dvs tidiga och senare upplevelser i förhållande till föräldrar och andra viktiga personer) inflytande framstod som direkt i en del personers berättelser. Existentiella teman framgick inte så tydligt som hade förväntats. När det gäller olika former av religiöst engagemang, tycktes det för gruppen som helhet finnas en brist på ”trygghetsskapande tro”, vilket hos en del personer också ledde till sökande av terapi. Det framkom en viss skillnad mellan å ena sidan personer som sökte psykoterapi första gången eller många år efter den första terapin, och å andra sidan personer som nyligen avslutade den föregående terapin. Skillnaden bestod i att de förstnämnda hade mera konkreta problem och avgränsade mål för behandlingen. Personernas beskrivningar av ”det mest framträdande” i sin upplevelsevärld och skälen att söka psykoterapi överensstämde i hög grad. Studien, som varit helt skild från behandlingen, genomfördes vid en psykoterapimottagning som erbjöd främst individuell psykoterapi utifrån ett psykodynamiskt arbetssätt (det vill säga med betoning på människans inre psykiska liv och yttre livssituation) och en kristen människosyn. Merparten av personerna hade tidigare gått i terapi. Vid sidan av intervjuer användes s k projektiva metoder i syfte att ”fånga in” även känsloreaktioner och tankar, som personerna var endast delvis eller inte alls medvetna om. För att möjliggöra jämförelser med grupper av personer som inte hade sökt psykoterapi, användes även kvantitativa datainsamlingsmetoder, så kallade psykologiska skalor. Avhandlingsförfattaren, numera bosatt i Umeå och verksam vid Psykiatriska kliniken, är född och uppvuxen i Skellefteåtrakten. Han har tidigare arbetat som lärare i religionspsykologi och som psykoterapeut i Uppsala. Måndagen den 24 maj försvarar Gustaf Ståhlberg, Institutionen för klinisk vetenskap, enheten för psykiatri, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Söka sig vidare i livet: Litteratur-, metod- och fallstudier kring människors objektrelationer, existentiella/religiösa orienteringar och sökande av psykoterapi. Disputationen äger rum kl 10.00 i Psykiatriska klinikens föreläsningssal A, sv-planet, byggnad 23, Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Fakultetsopponent är professor Atle Roness, Psykiatrisk Institutt, Haukeland sykehus, Bergen. Gustaf Ståhlberg nås per telefon på 090-77 12 68 (bostad) eller 090-785 63 36 (arbetet, med röstbrevlåda), eller via e-post på gustaf.stahlberg@kommunicera.umea.se. Referenslänk: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-247