Skip to main content

Träning för personer med demens positivt för fysisk funktion och hjälpberoende

Pressmeddelande   •   Jan 11, 2017 08:00 CET

Annika Toots

Studier med personer med demens visar att träning stärker balansen och kan leda till bibehållen gångfunktion och hjälpbehov, men påverkar inte kognitiv funktion. Detta enligt en ny avhandling vid Umeå universitet.

– Fysisk funktion är livsviktigt också bland mycket gamla människor och personer med demenssjukdom. Regelbunden träning har en positiv effekt på fysisk funktion för personer med demens och borde därför ingå som en rutin vid vård på äldreboenden, säger Annika Toots, som är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering.

I sin avhandling har Annika Toots undersökt vikten av fysisk funktion för överlevnad bland mycket gamla människor, samt effekter av fysisk träning på fysisk och kognitiv funktion, och hjälpberoende bland personer med demenssjukdom. Effekter av fysisk träning hos personer med demens undersöktes i en randomiserad kontrollerad studie med 186 deltagare med olika demenstyper vid 16 äldreboenden i Umeå kommun. Deltagarna lottades till två grupper, där den ena deltog i ett högintensivt funktionellt träningsprogram under handledning av fysioterapeuter. I träningsgruppens program ingick olika funktionella övningar som benstyrka-, balans- och gångövningar, vilka återspeglar vardagliga rörelser. Träningspassen på 45 minuter skedde två till tre gånger i veckan under 4 månaders tid. Istället för träning fick kontrollgruppen ta del av stimulerande sociala aktiviteter genomförda sittandes i gemensamma prat-, sång- och högläsningsstunder. Detta för att kontrollera för de positiva effekter som mental stimulans genom gemenskap och uppmärksamhet har.

– Den här typen av studier är ovanliga men ger oss viktiga insikter att bygga vidare på när vi utvecklar en demensvård som på ett kostnadseffektivt sätt kan möta framtidens utmaningar och göra att människor kan förbli självständiga längre, säger Annika Toots.

På grund av demenssjukdomars progressiva förlopp märktes under perioden försämringar i självständighet i vardagliga aktiviteter hos alla deltagarna i studien. Men hos träningsgruppen skedde försämringarna i en långsammare takt och dessutom märktes förbättringar i balans. Effekterna av träningen skiljde sig mellan olika demenstyper, där gruppen med vaskulärtypisk demens såg effekter av träning medan gruppen med Alzheimer inte gjorde det.

– Att träningseffekter skiljer sig mellan olika demenstyper kan vara viktigt att veta i utvecklandet av optimal rehabilitering. Exempelvis tyder andra studier som enbart fokuserat på personer med Alzheimers att den gruppen behöver längre träningsperiod än fyra månader för att se effekter. Det här är något som behöver forskas vidare på, inte minst då vår studie är den första som utvärderat skillnader i träningseffekt mellan demenstyper, säger Annika Toots.

Forskarna undersökte också effekten av träning på gångförmåga. Majoriteten av deltagarna förflyttade sig vanligtvis med ett gånghjälpmedel. Träningseffekten på gånghastighet skilde sig beroende på stöd i testet. Deltagare som gick utan stöd hade en positiv träningseffekt jämfört med personer som gick med ett gånghjälpmedel eller levande stöd. Dessa resultat indikerar att användandet av gånghjälpmedel vid tester kan dölja träningseffekter.

I studien kunde ingen träningseffekt på kognitiv funktion påvisas.

– Resultaten pekar på att positiva träningseffekter på hjälpberoende för personer med demens i särskilt boende beror på förbättrad fysisk funktion snarare än kognitiv funktion, säger Annika Toots.

Sambandet mellan gånghastighet och överlevnad undersöktes i en populationsbaserad kohortstudie av 772 personer i åldern 85 år och äldre. Självvald gånghastighet mättes över 2,4 meter och dödlighet följdes under 5 års tid. I en överlevnadsanalys tog man hänsyn till faktorer som är vanliga hos den äldre befolkningen. Gånghastighet var en prediktiv faktor för dödlighet, och sambandet var oberoende av flertalet sjukdomar och läkemedel vanliga bland äldre personer. En oförmåga att utföra gångtestet eller en gånghastighet under 0,5 m/s var associerad med högre risk för död inom fem år.

– Gånghastighet skulle därmed kunna vara ett enkelt och användbart sätt att mäta hälsotillstånd i denna grupp, säger Annika Toots.

Länk till avhandlingen (tillgänglig 13 januari)

Annika Toots är uppvuxen i Umeå. Hon tog sin sjukgymnastexamen vid Kings College i London 2000 och har till största del arbetat inom området geriatrik. Hon började arbeta med forskning 2010 och blev antagen som doktorand 2012.

För mer information, vänligen kontakta:
Annika Toots, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Enheterna för fysioterapi och geriatrik, Umeå universitet
Telefon: 090-785 8764
E-post: annika.toots@umu.se

Om disputationen:
Fredagen den 13 januari försvarar Annika Toots, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, sin avhandling med titeln: Gånghastighet och fysisk träning bland personer med demenssjukdom. Engelsk titel; Gait speed and physical exercise in people with dementia. Opponent: Professor Stephen Lord, Falls Balance aand Injury Research Centre, Neuroscience Research Australia, University of New South Wales, Australien. Huvudhandledare: Professor Erik Rosendahl.

Disputationen äger rum kl. 9.00 i Hörsal 933, Målpunkt B, 9 tr., Norrlands universitetssjukhus.

Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 32 000 studenter och 4300 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och en stor mångfald av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.