Pressmeddelande -
Unik studie om den antirastiska rörelsen i Sverige
En nyckel till att förstå dagens fragmenterade antirasistiska miljö finns i rörelsens vindlande och brokiga historia. Det visar statsvetaren Jan Jämte, Umeå universitet, i sin avhandling om den antirasistiska rörelsen i Sverige, från 1930-talet fram till mitten av 2000-talet.
Medan
intresset för rasism och rasistiska grupper länge varit stort har betydligt
mindre uppmärksamhet riktats mot antirasism och antirasister. Antirasism har
tenderat att betraktats som en självklarhet – i praktiken ofta ett
oproblematiserat avståndstagande mot högerextrema grupper, vilket en absolut
majoritet enkelt kunnat ansluta sig till.
– Det är lätt att se antirasism som
ett enda stort samförstånd där demokrati och humanism ställs mot ”avarten”
rasism, men antirasism är ofta betydligt mer komplext. Studien visar att när
den stora grupp människor som ser sig som antirasister försöker förklara vad
rasism egentligen är, vad som orsakar rasism, hur man bör arbeta för att lösa
problemen, vilka som bör hållas ansvariga och vilka alternativa visioner som
ska realiseras, spricker samförståndet ofta snabbt, säger Jan Jämte.
I
avhandlingen nyanseras bilden av antirasistisk aktivitet genom en studie av de
idéer som motiverat antirasistiska organisationer, i synnerhet olika sätt att
förstå och motverka rasism. Baserat på ett unikt empiriskt material, som bland
annat består av intervjuer och rörelsegenererat textmaterial, delas
rörelseaktörerna in i tre kategorier; radikala, pragmatiska och moderata
antirasister. De olika typerna av antirasism skildras genom rörelsens historia,
med speciellt fokus på 1980-talet fram till mitten av 2000-talet. I centrum för
berättelsen står tre aktörer; Stoppa rasismen, Antifascistisk aktion och
Samling mot rasism – tre illustrativa exempel för de olika typerna av
antirasism.
–
Jag har försökt förstå och begripliggöra hur olika typer av antirasister tänker
kring sig själva, sina motståndare och det samhälle som omger dem, säger Jan. Basen
har varit de rörelseaktivas egna beskrivningar, vilka också får mycket plats i
avhandlingen.
Med
utgångspunkt i teoretiska antaganden från forskning om sociala rörelser
diskuteras och analyseras aktörernas beskrivningar av sitt arbete med att dels
mobilisera samhälleligt stöd för antirasistiska idéer och dels att få anhängare
aktiva i rörelsen, två faktorer som ofta utmålas som centrala för att nå
samhälleligt inflytande.
–
Genom teorin har det blivit möjligt att lyfta flera faktorer som kan bidra till
att förklara varför de studerade aktörerna periodvis vuxit och lyckats
stimulera aktivitet, men också varför medvind vänts till motvind och varför
flera av de studerade aktörerna ”gått under”.
I
avhandlingen diskuteras även de många interna konflikter som präglat den
antirasistiska rörelsens historia och dess betydelse för förutsättningarna att
bedriva ett framgångsrikt arbete mot rasism.
–
Skiljelinjerna mellan olika aktörer har periodvis bidragit till långa och
djupgående konflikter som dränerat aktiva på tid, resurser och energi. Istället
för att fokusera på sina motståndare har antirasistiska grupper stundtals lagt
kraft på interna stridigheter, vilket ofta splittrat och försvagat rörelsen som
helhet. Många av de konflikter som rasade under t.ex. 1990- och 2000-talet, ja
än idag, liknar de som existerande redan under 1930-talet.
I
avhandlingen beskrivs också ett antal mer generella utmaningar som försvårat
för antirasister att bygga en livskraftig rörelse. Dessa handlar t.ex. om svårigheterna
i att utmana den snäva förståelse av rasism som dominerat i samhället samt en
nationell självbild av Sverige som ett tolerant, jämlikt land där rasism ofta
reducerats till ett problem knutet till explicit högerextremism.
–
Historiskt har de antirasister som försökt mobilisera mot mer strukturella
dimensioner av rasism haft svårare att få gehör. I Sverige har det varit
vanligt att knyta problemen med rasism till högerextrema grupper drivna av en
idé om olika biologiska rasers existens och värde. Det har även många
antirasister gjort. Antirasism har ofta tolkats som antifascism.
Kanske
håller denna situation på att förändras. I avhandlingen beskrivs en historisk idéstrid
kring förståelsen av rasism som successivt bidragit till att ifrågasätta den
svenska självbilden samt bredda och fördjupa betydelsen av begreppet rasism.
Striden rasar fortfarande, men pekar mot ett ökat erkännande för hur rasism
verkar och samverkar på strukturell och individuell nivå. Utvecklingen
förändrar den antirasistiska spelplanen och öppnar upp för nya mobiliseringar
som bryter med historiska mönster.
-
Det
senaste årets debatt och protester, t.ex. mot det så kallade Reva-projektet och
de pågående mobiliseringar som sker i olika förorter, är exempel på hur en
bredare analys av rasism slagit rot. Det är en onekligen en spännande tid för
antirasister, säger Jan Jämte.
Läs
hela eller delar av avhandlingen:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-81637
Pressfoto
http://www.samfak.umu.se/digitalAssets/133/133365_jan-jamte.jpg
För
mer information, kontakta gärna:
Jan
Jämte, statsvetenskapliga institutionen
Telefon:
+46 (0)90-786 92 12
E-post:
jan.jamte@pol.umu.se
Om disputationen:
Disputationen
ägde rum fredagen den 29 november. Titel på avhandlingen: Antirasismens
många ansikten (Engelsk titel: The many faces of anti-racism).
Ämnen
Regioner
Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 34 000 studenter och 4200 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och ett komplett utbud av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.