Unik studie om den antirastiska rörelsen i Sverige

En nyckel till att förstå dagens fragmenterade antirasistiska miljö finns i rörelsens vindlande och brokiga historia. Det visar statsvetaren Jan Jämte, Umeå universitet, i sin avhandling om den antirasistiska rörelsen i Sverige, från 1930-talet fram till mitten av 2000-talet.

Medan intresset för rasism och rasistiska grupper länge varit stort har betydligt mindre uppmärksamhet riktats mot antirasism och antirasister. Antirasism har tenderat att betraktats som en självklarhet – i praktiken ofta ett oproblematiserat avståndstagande mot högerextrema grupper, vilket en absolut majoritet enkelt kunnat ansluta sig till.
– Det är lätt att se antirasism som ett enda stort samförstånd där demokrati och humanism ställs mot ”avarten” rasism, men antirasism är ofta betydligt mer komplext. Studien visar att när den stora grupp människor som ser sig som antirasister försöker förklara vad rasism egentligen är, vad som orsakar rasism, hur man bör arbeta för att lösa problemen, vilka som bör hållas ansvariga och vilka alternativa visioner som ska realiseras, spricker samförståndet ofta snabbt, säger Jan Jämte.

I avhandlingen nyanseras bilden av antirasistisk aktivitet genom en studie av de idéer som motiverat antirasistiska organisationer, i synnerhet olika sätt att förstå och motverka rasism. Baserat på ett unikt empiriskt material, som bland annat består av intervjuer och rörelsegenererat textmaterial, delas rörelseaktörerna in i tre kategorier; radikala, pragmatiska och moderata antirasister. De olika typerna av antirasism skildras genom rörelsens historia, med speciellt fokus på 1980-talet fram till mitten av 2000-talet. I centrum för berättelsen står tre aktörer; Stoppa rasismen, Antifascistisk aktion och Samling mot rasism – tre illustrativa exempel för de olika typerna av antirasism.
– Jag har försökt förstå och begripliggöra hur olika typer av antirasister tänker kring sig själva, sina motståndare och det samhälle som omger dem, säger Jan. Basen har varit de rörelseaktivas egna beskrivningar, vilka också får mycket plats i avhandlingen.

Med utgångspunkt i teoretiska antaganden från forskning om sociala rörelser diskuteras och analyseras aktörernas beskrivningar av sitt arbete med att dels mobilisera samhälleligt stöd för antirasistiska idéer och dels att få anhängare aktiva i rörelsen, två faktorer som ofta utmålas som centrala för att nå samhälleligt inflytande.
– Genom teorin har det blivit möjligt att lyfta flera faktorer som kan bidra till att förklara varför de studerade aktörerna periodvis vuxit och lyckats stimulera aktivitet, men också varför medvind vänts till motvind och varför flera av de studerade aktörerna ”gått under”.

I avhandlingen diskuteras även de många interna konflikter som präglat den antirasistiska rörelsens historia och dess betydelse för förutsättningarna att bedriva ett framgångsrikt arbete mot rasism.
– Skiljelinjerna mellan olika aktörer har periodvis bidragit till långa och djupgående konflikter som dränerat aktiva på tid, resurser och energi. Istället för att fokusera på sina motståndare har antirasistiska grupper stundtals lagt kraft på interna stridigheter, vilket ofta splittrat och försvagat rörelsen som helhet. Många av de konflikter som rasade under t.ex. 1990- och 2000-talet, ja än idag, liknar de som existerande redan under 1930-talet.

I avhandlingen beskrivs också ett antal mer generella utmaningar som försvårat för antirasister att bygga en livskraftig rörelse. Dessa handlar t.ex. om svårigheterna i att utmana den snäva förståelse av rasism som dominerat i samhället samt en nationell självbild av Sverige som ett tolerant, jämlikt land där rasism ofta reducerats till ett problem knutet till explicit högerextremism.
– Historiskt har de antirasister som försökt mobilisera mot mer strukturella dimensioner av rasism haft svårare att få gehör. I Sverige har det varit vanligt att knyta problemen med rasism till högerextrema grupper drivna av en idé om olika biologiska rasers existens och värde. Det har även många antirasister gjort. Antirasism har ofta tolkats som antifascism.

Kanske håller denna situation på att förändras. I avhandlingen beskrivs en historisk idéstrid kring förståelsen av rasism som successivt bidragit till att ifrågasätta den svenska självbilden samt bredda och fördjupa betydelsen av begreppet rasism. Striden rasar fortfarande, men pekar mot ett ökat erkännande för hur rasism verkar och samverkar på strukturell och individuell nivå. Utvecklingen förändrar den antirasistiska spelplanen och öppnar upp för nya mobiliseringar som bryter med historiska mönster.
-  Det senaste årets debatt och protester, t.ex. mot det så kallade Reva-projektet och de pågående mobiliseringar som sker i olika förorter, är exempel på hur en bredare analys av rasism slagit rot. Det är en onekligen en spännande tid för antirasister, säger Jan Jämte.

Läs hela eller delar av avhandlingen:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-81637

Pressfoto
http://www.samfak.umu.se/digitalAssets/133/133365_jan-jamte.jpg

För mer information, kontakta gärna:
Jan Jämte, statsvetenskapliga institutionen
Telefon: +46 (0)90-786 92 12
E-post: jan.jamte@pol.umu.se

Om disputationen:
Disputationen ägde rum fredagen den 29 november. Titel på avhandlingen: Antirasismens många ansikten (Engelsk titel: The many faces of anti-racism).