Utdöenden minskar artbildning

Två biologer vid Umeå universitet har kommit fram till att samma faktorer som ökar risken för att arter dör ut också minskar chansen att nya arter bildas. Deras rön publiceras i dag i aprilnumret av den vetenskapliga tidskriften Evolution.

Vi ser ofta larmrapporter om att den biologiska mångfalden i världen minskar genom att till exempel djurarter dör ut. Orsakerna till varför arter dör ut diskuteras flitigt, framför allt följderna av människans aktiviteter. Mera sällan diskuteras hur miljöförändringar påverkar hur många nya arter som uppstår.

Nya arter bildas genom att grupper av individer inom en art med tiden blir så olika att de blir separata arter, oftast definierat genom att de olika grupperna inte längre kan få gemensam avkomma. Skillnaderna kan uppstå på flera olika sätt, till exempel att de blir isolerade från varandra på olika sidor av barriärer som bergskedjor, eller att de genom naturligt urval anpassar sig till olika förhållanden. Hur ofta arter bildas varierar väldigt mycket mellan olika organismgrupper och regioner. Orsaken till denna variation har forskare hittills antagit ligger i styrkan hos de krafter som gör att skillnader uppstår.

Nu hävdar Umeåforskarna Mats Dynesius och Roland Jansson att det finns en annan mycket viktig orsak till att sannolikheten för artbildning varierar: De grupper inom en art som med tiden kan bli separata arter måste bestå över långa tidsperioder.

– Om de dör ut eller blandar sig med andra grupper innan de hunnit bli separata arter blir det ingen artbildning. Risken att de inte överlever tillräckligt länge som separata grupper är generellt sett stor, men den är olika stor för olika grupper. Skillnaderna i risk beror på organismernas egenskaper och på vilken miljö de lever i, säger Mats Dynesius, docent vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.

En av forskarnas slutsatser är att de egenskaper hos arter och deras miljö som ökar risken för att de dör ut också gör att färre nya arter bildas. En annan slutsats är att vissa faktorer som ökar chansen att grupper blir mer olika och så småningom utvecklas till separata arter, till exempel dålig spridningsförmåga, samtidigt kan öka risken för att grupperna dör ut.

Det nya synsättet kan förändra hur forskare ser på hur organismers och miljöers egenskaper påverkar arters benägenhet att dela upp sig och bli fler.

– Det är viktigt att fler studier görs som tar hänsyn till vad som påverkar livslängden hos de grupper inom en art som på sikt kan bli egna arter. Det tror jag skulle leda till en mycket bättre förståelse av hur det gick till när världens biologiska mångfald byggdes upp och varför det finns så många arter i vissa organismgrupper och i vissa regioner och så få i andra, säger Roland Jansson, docent vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.

– Vårt synsätt kommer också ge bättre möjligheter att bevara förutsättningar för att nya arter ska kunna uppstå på sikt. Till exempel har forskare nyligen uppmärksammat att människans påverkan på Galapagosöarna kan ha gjort att olika grupper av finkar, som kunde blivit nya arter, i stället blandat sig med varandra, säger Mats Dynesius.

Originalartikel:
Mats Dynesius and Roland Jansson. 2014. Persistence of within-species lineages: a neglected control of speciation rates. Evolution 68: 923-934. http://dx.doi.org/10.1111/evo.12316

För mer information, kontakta gärna:
Roland Jansson, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 090-786 95 73, 070-368 66 05
E-post: roland.jansson@emg.umu.se

Mats Dynesius, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 090-786 55 35, 070-275 68 40
E-post: mats.dynesius@emg.umu.se

Högupplöst foto på Mats Dynesius och Roland Jansson. Foto: Ingrid Söderbergh