Skip to main content

Hjälp, jag är en hästpappa!

Blogginlägg   •   Mar 13, 2015 08:22 CET

Hjälp, jag är en hästpappa. Min dotter är stor nu, hon klarar sig själv. Jag släpper av henne vid stallet och om hon vill ha skjuts hem så kommer jag. Men så har det inte alltid varit. Jag minns orden än idag, de ekar i skallen på mig.

– Pappa jag vill börja rida.

Det är många år sedan nu och ibland kan jag tacka gud för att jag överlevde. Hon skulle börja på ”Hästis”. Vi kom dit första gången och blev hänvisade in på ett kontor, eller kontor och kontor. En äldre dam satt bakom en glasruta som inte varit tvättad sedan andra världskriget. Vi fick snabbt reda på att vi skulle ha ”Houdini”. Houdini tänkte jag, vad är det för namn på en häst?

– Han står här runt hörnet, ni kan börja göra i ordning honom.

– Vad skulle vi göra sa du?

– Ni kan börja göra i ordning honom. Du vet, sadel och träns.

Sadel och vadå? Skojade hon. Skulle jag göra i ordning honom, jag vill inte gå in till någon häst och framför allt inte till någon Houdini. En minut senare stod vi där, jag och dottern. Framför oss stod Houdini. Självklart med häcken mot oss, redo att sparka rakt ut så fort vi kom tillräckligt nära. Efter en lång tvekan gick jag ett steg närmare, Houdini lyfte lite på svansen, inte mycket, men tillräckligt för att släppa årets brakare, det sved i ögonen och jag kände mig som Carola i ”fångad av en stormvind”.

– Gå in du, han dödar säkert inte barn.

Men vi stod där vi stod, dottern och jag. Hur svårt kan det vara, jag tog mod till mig och gick fram. Hästen vände på skallen, la öronen bakåt och blängde på mig med stora svarta ögon med hat i blicken.

– Behöver ni hjälp?

Är grodans arsle vattentätt? Gillar gamla damer småkakor? Har påven rolig hatt? Simmar en enbent and i cirklar? Gissa om vi behöver hjälp. Hon kom som sänd från ovan. En riktig hästtjej. Ni vet en sån där man hört talas om, en riktig häst tjej med skitiga mjukisbyxor med hål på knät, håret i en lång fläta och skorna nersölade med lera och hästskit. Hon bara log åt oss och ett par minuter senare var Houdini vänd med häcken inåt och med både sadel och träns.

Där fick du din jävel, ha, inte så kaxig nu va? Om jag hade vetat, att jag en kvart senare skulle springa runt som ett fån, hålla i ett rep och med dottern hoppandes på sadeln, då hade jag inte heller varit så kaxig. Ett varv var väl okej, efter tre varv började det bli jobbigt, efter tio varv rann svetten efter ryggen och jag undrade om inte häst-fan kunde springa själv.

Nästa lördag när vi kom dit hittade jag inte hästtjejen. Efter mycket tvekan och skräck lyckades jag få på alla remmar och spännen och stolt som en tupp hörde jag

– Behöver ni hjälp?

– Icke sa nicke, han är redo och klar för lektion, sa jag.

Hästtjejen bara skrattade, det tog ett par minuter att få bort alla remmar som satt fel och jag skämdes som en hund men dottern skämdes ännu mer.

– Varför står han så där? frågade jag när Houdini intog en märklig ställning.

– Han ska kissa, sa hästtjejen.

Nu snackar vi kissa, det var syndafloden som kom ut och självklart upptäckte jag för sent mina handskar som jag hade lagt på marken. De flöt iväg i en flod av hästpiss och jag tyckte faktiskt att häst-fan flinade åt mig. Den tredje lördagen gick bättre och snart fick jag in flytet och flinade när de nya föräldrarna tog sina första stapplande steg i stallet. Jag var nu mannen som kunde tala med hästar.

Veckorna gick och vi blev kompisar, Houdini och jag. Öronen åkte inte längre bakåt så fort han såg mig och jag lärde mig att se det vackra i hästen. De mörka stora ögonen var inte längre hotfulla utan vackra. Han var len och mjuk och nu litade jag på honom. Men så kom chocken.

 I dag ska ni ha Sune.

– Va, Sune? Vad har hänt med Houdini, han är väl inte död?

– Nej, men man ska lära sig att rida på alla hästar.

Samma visa igen, öronen bakåt, jag ska döda dig blicken. Skräcken och ångesten var tillbaka. Men så en dag var vi också vänner, jag och Sune.

I bland följer jag fortfarande med till stallet, inte bara för att hälsa på Houdini och Sune, det finns ett café där, dom har kanelbullar stora som dasslock. Man får en riktig jäkla halsbränna av dom, men det är det värt. Och dottern är nu en riktig hästtjej, med mjukisbyxor, fläta och hästskit.
Sune.

Peter Rotstam

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.