Levande njurdonatorer mår allt bättre

Sedan starten 1964 har njurtransplantationen blivit allt vanligare i Sverige. I fjol gjordes 419 byten. Akademiska sjukhuset är näst största centret i landet, med cirka hundra njurbyten årligen. Och allt fler organ kommer från levande donatorer, oftast make/maka, föräldrar eller syskon. I en pågående studie vid Akademiska och Sahlgrenska universitetssjukhuset följs deras hälsa upp.

- Vår enkät visar att mindre än en procent av givarna fått njurproblem senare i livet. Mindre än fem procent ångrar att de har donerat sin ena njure och åtta av tio skulle faktiskt donera igen om det var möjligt, säger Bengt von Zur-Mühlen, läkare i njurmedicin verksam inom transplantationskirurgen på Akademiska sjukhuset, en av de ansvariga bakom studien.

40 procent av alla njurtransplantationer görs numera med organ från levande givare. Syftet med uppföljningen är framförallt att öka kunskapen om donatorernas hälsa på kort och lång sikt, att följa upp det allmänna tillståndet och hur den kvarvarande njuren fungerar. Man vill till exempel veta om givarna haft urinvägsinfektion, högt blodtryck, njurinflammation, operationer av olika slag samt eventuella problem vid graviditet. Hittills har 80 procent av totalt 455 levande njurdonatorer svarat på enkäten.

Den absolut vanligaste bakomliggande orsaken till att en person behöver njurtransplanteras är njursvikt vid svår typ 1-diabetes. Kronisk njurinflammation, ärftlig cystnjure och medfödda njurskador är andra orsaker.

- Resultaten har förbättrats dramatiskt både för givare och mottagare. I dag har över 95 procent av mottagarna kvar sin njure efter ett år jämfört med endast var tredje på 1970-talet. Effektivare immunrepressiva läkemedel och antikroppar spelar en viktig roll. Tidigare var man hänvisad till donatorer med samma blodgrupp som mottagaren för att minska avstötningsrisken, vilket inte längre behövs, säger Bengt von Zur-Mühlen.

Han betonar att titthålstekniken, som utvecklats sedan 1990-talet, gjort ingreppet mindre riskfyllt och minskat komplikationerna för givaren.

- Som vid alla kirurgiska ingrepp finns risk för blödning, blodproppar och infektioner. Men allt färre levande donatorer drabbas av smärta från ärret efter ingreppet och rehabiliteringen har blivit avsevärt kortare.

I normala fall växer den kvarvarande njuren till så att donatorn återfår ungefär 75 procent av sin ursprungliga njurfunktion. Forskningsstudier visar att endast fyra av totalt 3000 levande njurdonatorer utvecklat njursvikt.

- Fördelarna med levande donatorer är många jämfört med organ från avlidna. Dels är donatorn och därmed njuren frisk, dels kan man planera ingreppet utifrån mottagarens hälsa och undvika långvarig dialys som riskerar att förvärra hälsotillståndet ytterligare, avrundar Bengt von Zur-Mühlen.

Mer information:

Bengt von Zur-Mühlen, läkare i njurmedicin vid Akademiska sjukhuset, 018-6114666 eller 073-9099165

Elisabeth Tysk, presschef, 018-611 96 11, 0706-22 24 21