👋Hej! Den här veckan kommer ni få följa mig, Therese, min dotter Filippa och vår familj här på Instagram.
Pilocytiskt astocytom BRAF600E, det är så den heter, Filippas hjärntumör. I mina ensamma mörka stunder har jag dock kallat den för betydligt värre saker än så. Hemma går den mest under benämningen ”klumpen”. Vi pratar inte jättemycket om den som en ond sak längre utan nu har vi lärt oss att leva med den. Inte för att vi vill, utan för att vi måste.
En rutinsynundersökning och en ihärdig ögonläkare förändrade våra liv för alltid. Hon såg en strimma av något bakom Filippas ena öga som inte skulle vara där. Sedan gick allt i raketfart. Remiss till Barnneurologen på Drottning Silvias Barnsjukhus. Inga neurologiska symtom. Hem igen för att invänta magnetröntgen. Tillbaka igen.
Hur hanterar man allt det här? Hur lär man sig att flyga när marken håller på att försvinna under fötterna? Hur är man en lugn och sansad förälder när man håller på att gå sönder inombords som människa? Det finaste och dyrbaraste man har, har fått en allvarlig, kanske dödlig, sjukdom och samtidigt ska du fungera som mamma och partner. Det är helt omänskligt. Vi grät på nätterna och försökte hålla ihop på dagarna.💙
Filippa gjorde sin magnetröntgen. Glömmer aldrig hur vi fick beskedet när det konstaterades att något hade hittats men inte vad. Det var precis som på film. Vi fick komma in i ett rum och där satt två läkare med medlidsamma blickar och log. Mittemot dem fanns det tre tomma stolar till oss. Jag minns att jag kramade Filippa så hårt för jag var rädd att hon skulle försvinna där och då. Hon är sju år. Hon kan inte dö nu!
Vi blev aldrig klokare av det besöket. Man visste bara att något hade hittats, men inte vilken typ av tumör det var. För att ta reda på det så var hon tvungen att opereras. Man pratade i gåtor. Många frågor, men inga svar.