Bonniers Konsthall presenterar: Playa! Konst som poesi i Norden

Medverkande konstnärer: Dimen Hama Abdulla, Benedikte Bjerre, Alfred Boman, Elis Monteverde Burrau, Militza Monteverde Burrau, coyote, Hedda Hultman, Jenny Kalliokulju, Essi Kausalainen (med ensemble), Melanie Kitti, Ulrika Lublin, Marthe Ramm Fortun, Hilde Retzlaff, Ursula Reuter Christiansen, Sally von Rosen, Eetu Sihvonen och Edit Sihlberg.
27 aug–9 nov 2025
Pressvisning: tisdag 26 aug kl 13.15. Dörrarna öppnas och fika serveras från kl 13. Joanna Nordin, konstnärlig ledare Bonniers Konsthall, visar utställningen tillsammans med några av de medverkande konstnärerna. Mer information kommer. OSA senast måndag 25 aug till Kajsa.ponten@bonnierskonsthall.se


Det svarta kaninhålet. Stranden ligger där nere, stjärnorna glittrar därinne. Ett antiholistiskt manifest. Stjärnorna är uppstoppade. –Elis Monteverde Burrau

Världen rasar, livet är ändligt. Utställningen Playa! erbjuder nåd och hopp vid tidens ände. Rytm, hand, tanke, association, ord och poesi knyter ihop Bonniers Konsthalls stora höstutställning. Genom måleri, skulptur, installation och sociala situationer presenterar Playa! ett stort antal konstnärer ur olika generationer, baserade i Sverige och i Norden. Mellan de existentiella noderna nåd och hopp undersöker utställningen konstens och människans tillstånd. Finns det hopp? Finns skönhet? Finns det en väg framåt i det sociala? I vänskapens mikrobiologi, i den estetiska förnimmelsen eller i den politiska sammanslutningen? Gemensamt för de konstnärskap som presenteras är att de drivs av en koncentrerad energi, där verken ryms någonstans mellan magi och kritik.

Curatorstext: Under gatstenarna, Playa!
Av Joanna Nordin, curator och konstnärlig ledare Bonniers Konsthall

Poesi har en förmåga att tala direkt till våra kroppar. I stället för att ta omvägen via intellektet – och presentera teoretiska faktorer vi bör väga in – riktar den sig direkt till vår estetiska känslighet. Tematik kan förstås finnas där. Men viktigare kanske, är hur orden placeras som små stenar i våra munnar, om de har förmågan att tränga in i solarplexus eller efterlämna en svag smak av metall. Poesi för oss bortom mening, och skoningslöst in i en annan verklighet, annars gör den inte sitt jobb. I relation till den samtida konsten i den sena kapitalismens kvällning, kan man säga att poesin fått utvecklas mer självständigt och i eget mak? Är det i så fall för att det har varit svårt att kommersialisera poesin, att få den att lyda under marknaden? Att samhällets neo-liberala logik vid tidens ände ännu inte helt har lyckats nå den? Poesin har förblivit en smal sak, i stort utan institutioner, högre utbildningar, kravlistor, syften och mellanhänder. Är detta också en av anledningarna till att den nu återigen kliver fram som viktig?

Konsten, å andra sidan, befinner sig i en sorts kris. Eller egentligen är det inte konsten per se, utan kanske snarare sättet vi har valt att hantera den. Det senaste 100 åren har konsten institutionaliserats, kommersialiserats, domesticerats, teoretiserats, systematiserats, tyglats och kategoriserats till dess att det är nästintill ibland svårt för oss att se vad den ska vara bra för längre. Konsten utgör verktyg, speglar värderingar, utgör en del i kommunens-dna, fyller syften, visar oss nya perspektiv, bildar raster, fungerar som vägvisare eller lär oss saker om vår historia.

På samma gång är det ju konsten vi människor sedan urminnes tider vänder oss till i existentiella situationer, när världen rämnar: i rummet för avsked, vid högtidens manifesterande, vid livets slut eller vid dess största stunder, för att finna tröst eller energi, för att ladda om, för att finna hopp, eller för att skapa gemensamma berättelser. Om konsten på riktigt ska vara en del av livet, i en lavinartad, decentraliserad samtid, är det då så att vi för en stund behöver släppa det vi tror att vi vet om konsten – och öppna upp för något annat?

På Bonniers Konsthall vill utställningen Playa! ställa sig den frågan: Vad händer med konsten om vi försöker släppa invanda mönster att visa och prata om den? Finns det sätt för institutioner och konstnärer att bryta sig loss? Att bryta ny mark och bana ny väg? Och vilka är de i så fall? Som tes frågar sig utställningen: Vad händer om vi möter konsten på poesins premisser? Om vi släpper in konstens energi och för en stund glömmer dess syften och mellanhänder?

Utställningen Playa! lyfter ingen central fråga. Men i en lavinartad tid undersöker den konsten och poesin som ett nödvärn. Life on earth is such a good story, hävdar evolutionsbiologen Lynne Margulis i Essi Kausalainens föreställning Margulis and Mud som är en del av utställningen. Mellan 100 heliumpingvinger, sju anslagstavlor tagna ur det offentliga rummet, en hemlig bar och ruttna ägg kastade av en 82-åring på sina målningar i avsky mot världens grymheter, är man förhoppningsvis beredd att hålla med.

Till utställningen har konstnären Alfred Boman skapat utställningsgestaltningen. Poeten Elis Monteverde Burrau har skrivit den egentliga utställningstexten, direkt på fönstren i gallerierna. Kollektivet coyote har bjudits in att bygga en hemlig bar. Som del av utställningen har ett stort antal poeter och författare bjudits in att läsa och samtala. Utställningen i sin helhet har skapats i dialog mellan konstnärerna, där bitar följt på bitar, som i ett pussel.

Hela utställningen fungerar lite som ett manifest, en anslagstavla eller ett förslag som undersöker den estetiska och poetiska upplevelsens potential. För visst är konsten fortfarande stor, vild och fri? Visst kan den fortfarande väcka oss ur vår dvala och få oss att gnida algoritmerna eller hopplösheten ur ögonen?

I förordet till Kristin Ross bok The Emergence of Social Space, Rimbaud and the Paris Commune (2008) som undersöker poetens relation till sin stad i ett revolutionärt tillstånd, skriver Terry Eagleton: Revolutioner handlar lika mycket om söndrandet av identiteter som om att skapa dem, om frambringandet av fantasi och oordning likväl som om politiska författningar.

Så hur ser den nya konstnärliga revolutionen ut? Och vad behövs för att understödja den?


Programsläpp för utställningen i augusti.

Med stöd av Nordisk Kulturfond.
För mer information om utställning vänligen kontakta pressansvarig Kajsa Pontén, Kajsa.ponten@bonnierskonsthall.se
076 228 06 82